Tips, Triss och mössor

Jag får mycket trist post just nu. Det blir alltid så i början av året och speciellt nu eftersom jag håller på och roddar i både begravning, bouppteckning och årsredovisningar.

Desto roligare är det då att få ett sånt här brev:

image

Man får det för att man har lämnat en liten kommentar som är tryckvärdig. Dessutom har man haft några roliga minuter innan. Jo, för så är det att läsa de två Tjejsnackarnas krönikor i Allas (de som har hängt här ett tag vet att jag skriver reportage i Allas ibland men det är en parentes. Det ser du ju.). De är roliga, dråpliga, underfundiga och självutlämnande. Både Gunilla och Charlotte skriver oftast om sånt som i alla fall jag kan känna igen mig i, eller någon jag känner. Som nu till exempel när Gunilla berättar om när hon gick på fest med rumpan bar. Då kom jag genast att tänka på den gången jag gick på en fest där jag inte kände någon, med min rumpa i ett speciellt skick. Eller oskick snarare. Jag kanske berättar om det någon gång. Jag kan ju avslöja att alla andra tyckte det var roligt.

Ett tips alltså till dig som gillar att läsa träffsäkra, roliga krönikor. Lite yra i mössan är de, Tjejsnackarna, fast på ett bra sätt. Inget snömos alltså.

image

Annars är det mössa som gäller nu. Snö har vi så det räcker. Och håll gärna en tumme för att mina lotter ska göra underverk med min ekonomi.

Om nästa inlägg kommer från Maldiverna, Hawaii eller nåt så höll du bra i tummen.

Att göra det omöjliga

Ibland händer det. Att man lyckas göra det omöjliga. Antagligen lyckas man med det oftare än man vinner en högvinst. Jag gjorde det häromdagen.

I år blev det så att det var sambon som packade ner alla julsaker. De flesta i alla fall, man kanske inte ska begära att precis alla noteras och därmed blir packade. När jag kom hem och upptäckte detta sa jag att jag brukar lägga alla adventsstakar och adventsstjärnor, de saker man tar fram först, i ena kartongen och allt det andra julpyntet i den andra. Ingen viktig sak men det underlättar när allt ska fram nästa jul.

– Vadå? Alla tomtar och julgranspynt och julgransbelysning i EN kartong? Det är helt omöjligt, sa sambon. På ett ganska tjurigt och väldigt bestämt sätt. Och i och med det blev det livsviktigt att det faktiskt gick.
– Det går, jag brukar alltid göra så, svarade jag medan jag värjde mig mot tjurighet som bekant har en förmåga att smitta.
– ALLA tomtar, julgransmattan, julstrumporna och allt det i EN kartong?! Han stirrade på mig som om jag helt hade tappat det. Förståndet alltså.
–  Ja.
–  Alla? Stora tomten som brukar sitta … Här följde en uppräkning som inte behöver återges. Men blicken jag fick var helt övertygad om att jag blåljög.

För att göra en sur historia kort så gick det inte – allt fick inte plats.

Medan vårt julpynt ännu var i oskadat skick lyckades jag avbryta det frenetiska packningsförsöket innan det skulle övergå till packning à la mosning.

Dagen efter packade jag ner allt i lådan.

image

Det känns bra att ha lyckats göra det omöjliga. Men eftersom det här omöjliga var så lätt, tycker jag att andra omöjligheter borde vara lite mer, hmm … ska vi säga lättillgängliga.

 

 

Kvinna av idag

Kvinna av idag blir raderad från bild – igen.

Kvinna av idag blir bortvald ur historieböcker.

Kvinna av idag kan läsa att även MÄN blir sjuka av dubbelarbete.
Vilken överraskning.

Det här gäller kvinnor i västvärlden, den rika, jämställda världen.

Har vi verkligen inte kommit längre?

Deprimerande.

Deprimerande är det också att få mejl från skolan med rubriken ”Löss”. Om man är riktigt äckligt positiv kan man utropa: Fram med kammen! Kvällen är räddad!
Jag är inte äckligt positiv.

Men en liten hämnd sitter fint.

Kvinnor på bild
DN: Bortsuddade kvinnor på terrormarschen
DN:
Kvinnorna saknas i skolornas historieböcker
SVT: Pappor blir sjuka av dubbelarbete

Våra älskade orkade inte leva

Gästbloggare: Joanna Björkqvist

Idag har jag den äran att gästbloggas av journalisten och författaren Joanna Björkqvist. I februari släpps hennes reportagebok ”Våra älskade orkade inte leva” där anhöriga öppenhjärtigt berättar om hur det är att vara anhörig till någon älskad som tagit sitt liv. En bok om ett tabubelagt ämne som säkert kan stötta andra i samma situation.

Eftersom jag själv intervjuar och skriver reportage var jag nyfiken på hur det är att intervjua någon man inte känner om ett så svårt ämne. Därför bad jag Joanna berätta om det. Varsågoda!

——————————————————————————————————————————–

Som journalist har jag intervjuat ett par statsministrar, ett stort antal popstjärnor och en och annan direktör. Men allra mest har jag ändå intervjuat det som brukar kallas vanliga människor. Människor som du och jag. Människor som varit med om något och har något att berätta. Vartenda möte, alldeles oavsett vem det handlat om, har varit både intressant och givande.

Joanna Björkqvist

Joanna Björkqvist

I min reportagebok Våra älskade orkade inte leva, som släpps den 16 februari, intervjuar jag åtta personer som mist en nära anhörig genom självmord. Det har varit väldigt speciella intervjuer eftersom förutsättningarna varit ganska annorlunda jämfört med att vara nyhetsreporter på Sverige Television eller dagstidningsjournalist.

På SVT var det snabba klipp som gällde. Intervjun varade på sin höjd någon kvart och ett inslag var sällan över två minuter långt när det sändes. Dessutom var det deadline samma dag. Samma sak gäller i tidningsvärlden. Oftast gör man en eller två artiklar på en dag och nästa dag är det något annat på agendan.

Arbetet med reportageboken har varit tvärtom. Här har det funnits gott om tid att samtala och ingen av intervjuerna har varat under fyra timmar. Ibland faktiskt uppemot sex. Och sidorna i boken har blivit minst femton men ofta fler än så.

Omslag Våra älskade

Vi, den intervjuade och jag, har tagit oss tid att tala om många detaljer för att ge en fyllig bild av det som hänt. Frågorna jag ställt har varit många och svaren jag fått väldigt öppna och generösa. Många gånger har jag rörts till tårar och samma sak har upprepats när jag suttit vid datorn och skrivit ner historierna efteråt. Det har varit fullständigt omöjligt att inte bli berörd av allt mina intervjupersoner gått igenom. Alla dessa upplevelser, tankar och känslor. De kommer nära.

Känslorna har varit det som genomsyrat berättelserna. De anhöriga har berättat hur det kändes i samma sekund som de fick veta att deras älskade tagit sitt liv, hur de gått vidare i sorgen och hur det känns när folk ställer frågor. De berättar också vilken hjälp de fått och hur de önskar att de bemötts.

De flesta jag intervjuat har jag träffat på ett ställe som betyder mycket för dem och det gav en extra dimension till deras berättelser. Det kändes väldigt rörande att få sitta på samma klippa som en älskad son brukade sitta på och det kändes som ett knytnävsslag i magen att besöka en annan älskad sons grav och se siffrorna på stenen. Så ung han var.

Eller när en dotter tände ett ljus för sin mamma i minneslunden. En mamma som tog sitt liv för två decennier sedan.  Så mycket hon missat av sina barn.

Det är i nära möten med andra individer man själv växer som människa. Tårarna trillar, hjärtat bultar och perspektivet vidgas.

Men det känns ändå fint.

——————————————————————————————————————-

”Våra älskade orkade inte leva” och Joannas andra böcker finns bland annat på Adlibris och Bokus. Om du vill läsa mer av Joanna kan du titta in på hennes blogg Bokcirkelflickorna. Jorå, boknördar är vi.

En bikt: TV-serier och jag

Så är det, det känns som jag ska bikta mig. Inte heeelt skönt, att avslöja hur mycket jag ser på tv. Och samtidigt försöker inbilla mig att det är i researchsyfte, att det är något jag kan använda mig av när jag skriver. Jag får nog ta och småle lite överseende åt mig själv. Men kanske, någon dag, att någon liten del, stämning, ett upplägg eller så kommer till användning.

Anledningen till denna bikt är veckans bokbloggsjerka som ställer frågan:
Finns det någon tv-serie (eller hur många som helst) som du såg 2014 (eller åtminstone påbörjade förra året) som du skulle kunna tipsa om?

Var ska jag börja? Jag kan berätta att jag spelar in nästan allt jag vill se, så att jag kan titta utan att behöva bryta för ett läxförhör eller en nattning eller leta rätt på några gympabrallor som helt plötsligt försvunnit. Dessutom är det så skönt att kunna spola förbi all reklam.

Jag älskar danska serier, så självklart Dicte. Någon som vet om det kommer en fortsättning?

Dicte

Engelska serier håller ofta hög klass och Sherlock (den med Benedict Cumberbatch) är i mitt tycke ett mästerverk, vet ej om det kommer en säsong till. Unge kommissarie Morse som går nu är riktigt bra, en trovärdig ung Morse. Den nya Shetland, baserat på Ann Cleeves böcker, verkar bra. Den härliga dialekten och annorlunda landskapet är ett plus. Kommissarie Lewis kan man alltid kolla på en seg kväll och dregla lite över Hathaway och de vackra miljöerna (så, nu var jag lite kulturell också).

Jag är helt såld på den amerikanska The Mentalist som går på kanal 3 mitt i natten just nu, säsong 7 ska starta i början av 2015.

The mentalist

Homeland säger alla ska vara sååå bra, jag fick den i julklapp men har inte hunnit se den än. Konstigt va? 😉

Oj oj, det börjar bli mycket nu (fast jag faktiskt har raderat några serier som inte visas längre). Om jag ska lämna thrillers och deckare och gå över till annat så är Bonde söker fru en självklarhet (nästan som ett humorprogam ;)). Vidare är senaste säsongen av The Big Bang Theory en nödvändighet för ett bra liv (lite ironi där) och studier av udda personligheter och Project Runway är alltid kul, äkta drama. Nyligen startade Antikrundan igen och det är en guldgruva att ösa ur om man vill fördjupa sig i olika karaktärer, deras kroppsspråk och hur bra de är på att hålla masken/spela lyckliga när de får veta att familjeklenoden är värd hundra kronor och inte hundra tusen..

När jag nu läser igenom vad jag skrivit inser jag att jag nog tittar ännu mer på tv än jag trodde att jag gjorde. Och jag trodde att jag tittade mycket. Aj. Och aj igen. Men jag ser också att jag har ganska bred smak. Eller inte sparsmakad. Eller totalsnurrig.

 

Bland skallar och penisar

Det här med att ha en väldigt bildlig fantasi, det är inte alltid så bra. Till exempel så blir jag alltid full i fnitter när någon säger:

– Ja, jättegärna!
Eller något liknande.

image

Då ser jag personen med en jättehjärna framför mig. Och tro mig, de allra flesta ser väldigt roliga ut med en jättehjärna. Värst är när skallen jäser till en megasvamp framför mina ögon. Ja, i min fantasi, alltså. Konstigt är att de flesta blir tunnhåriga, håret räcker liksom inte till.

Ett annat exempeI är från i höstas när jag klippte mig kort och min rara frissa frågade:

– Vill du ha en snopp i nacken?

Då tappade jag målföret, hjärnan for iväg på en nanosekund och jag såg mig själv bakifrån.

Med ett manligt könsorgan dinglande lite käckt ner på ryggen.

Jag inser genast att om jag blir snoppförsedd i nacken, bör jag inte skaka på huvudet längre, inte så våldsamt i alla fall. Och jag måste faktiskt köpa en större mössa. Och hur ska det bli om jag blir lite upphetsad över något? I det här fallet spelar faktiskt storleken roll. Jag menar, det måste ju vara lättare att ha en kottemodell i nacken än en typ slanggurka. Rätta mig gärna om jag har fel.

Jag väljer att avstå från bild på min nacke. Är säker på att du kan föreställa dig alldeles själv.

Reportage: Åsa Schwarz

Jag har några reportage som jag inte har lagt ut på bloggen än. Det här är ett av dem. Det har varit publicerat i några lokala stockholmsmagasin hösten 2013.

Skräck från Stuvsta

För några år sedan behövde IT-säkerhetsexperten Åsa Schwarz en hobby och gick en skrivarkurs. Idag har hon gett ut fem romaner – översatta till 17 språk.

Jag står utanför det gamla gulrappade huset i Stuvsta söder om Stockholm och försöker tänka mig hur det såg ut när det var Elias mjölk- och livsmedelsbutik en gång för länge sedan. Sandlådan, gungan och färgglada leksaker utspridda på den charmiga tomten avslöjar att här bor en barnfamilj nu. När jag har plingat på hörs hastiga steg i en trappa och Åsa Schwarz öppnar dörren med ett brett leende.

Asa S gungar hojd 2

Den gamla fina parketten knarrar vänligt när vi går in i det slitna köket med brunt korkgolv.
– Vi har inte hunnit renovera nedervåningen än, ler Åsa medan hon brygger kaffe med en bit vaniljstång i. Det knepet har hennes syster som bor i Paris precis lärt henne.
Det är gott, kan jag berätta.

När vi har bänkat oss vid bordet ber jag Åsa berätta hur det kom sig att de flyttade till Stuvsta. Eftersom hon är uppväxt i Danderyd känns det som ett ganska stort hopp.
– Vi bodde inne i stan och det blev så bökigt med barnvagn och alla trappor och minimala hissar. Och så såg vi det här huset på nätet och blev kära i det, vi bara måste ha det! skrattar Åsa och sopar bort några smulor från frukosten. Vi hade en jättebra plan som vi inte följde, att köpa nytt eller färdigrenoverat så vi skulle slippa jobba med huset. Och nu sitter vi här i ett hus från 1923 med varierad inredning från 20- till 70-talet med stort renoveringsbehov!

Åsa fortsätter entusiastiskt berätta att det är 500 meter till tåget, 500 meter till Huddingehallen och 200 meter till bra sushi – så mycket bättre kan det inte bli. Dessutom har de gångavstånd till både skola och förskola. Jo, nog trivs de både med området och huset.

– En gång räcker, brukar jag säga. Jag vill prova nya ställen och skulle aldrig flytta tillbaka till ett ställe jag redan har bott på – det har jag ju redan provat, säger Åsa bestämt och lägger sitt långa rödbruna hår bakom örat.

Åsa S skriver i soffan bredd

När Åsa var i tjugoårsåldern och färdig med sina studier i data- och systemvetenskap, företagsekonomi plus en halv MBA jobbade hon mycket. Alldeles för mycket. Efter några slitsamma år med IT-bubblan som sprack och involvering i ett antal start-ups, insåg hon att hon behövde en hobby. Därför gick hon en kvällskurs i hur man skriver deckare på Skrivarakademin.
– Då hade jag inte skrivit något sedan jag gick på gymnasiet. Ja, förutom en massa torra säkerhetsrapporter då, skrattar hon. Tack vare kursen fick jag ett självförtroende i mitt skrivande – det räcker inte med att bara tycka att det är roligt.

Tre år senare kom hennes första bok ut.
– Jag kan inte göra något halvt, då får jag ingen balans i min tillvaro.
Det är lätt att hålla med, fem böcker senare och en sjätte på gång. Åsas böcker följer ingen genreindelning, till förlagens stora förtvivlan. De är en blandning av skräck med övernaturliga toner, chick lit, actionthriller och psykologiska romaner.
– Hahaha, ja förlagen vet inte vilken etikett de ska sätta på mina böcker! Fast man kan ju fråga sig om det är bra med dessa genrer. Visst underlättar det till exempel på biblioteken, att man vet vilken hylla man ska gå till, men är det egentligen bra för läsarna?

Att Åsa skulle skriva blandgenre var inget planerat, det bara blev så.
– Nej, jag har absolut ingen politisk agenda. Jag bara skriver det jag vill.

Man skulle kunna tro att en skräckförfattare är en allvarlig och mörk person – men inte Åsa inte. Hon skrattar mycket och ofta och berättar glatt om nästa boks huvudperson som vrider nacken av sin fågel.
Det är vanligt att småbarnsföräldrar har svårt att både läsa och skriva om barn som far illa, som barn gör i ”Lust”. Jag undrar om Åsa inte hör till den skaran.
– Jo, det var jättesvårt. Jag tänkte att nu ska jag ta itu med det! Men det var en kontrast att ha min lilla bebis i famnen och samtidigt utsätta barnen i manuset för otäcka saker. Annars har jag inga skrupler om vad man får skriva om. Fast när folk som har läst mina böcker säger: ”Åsa, nu känner jag dig mycket bättre”, då blir jag nervös.

När jag frågar var hon får sin inspiration ifrån ser hon helt ställd ut.
– Har inte en susning! Det bara kommer.

Åsa S signerar bredd

Idag jobbar Åsa tre dagar i veckan som sälj- och marknadschef på Knowit Secure och som författare två dagar i veckan. Och så skriver hon krönikor i Computer Sweden. På frågan om hon funderar på att skriva på heltid svarar hon:
– Njäe. Jag har verkligen två jätteroliga jobb. Och med barn och amorteringar får jag nog fortsätta att vara en förståndig mamma ett tag till, hahaha! Men det kräver verkligen att man är disciplinerad och använder tiden väl. Någon gång ibland får jag en helg själv i vårt sommarhus på Munsö – då skriver jag hela dagarna.

Åsa fyllde nyligen 40 år, så det är läge att fråga om hon har haft någon fyrtioårskris.
– Nej, jag har inte tid att ha fyrtioårskris. Dessutom har jag det alldeles för bra. Däremot hade jag en hejdundrande trettioårskris med sportbil och höga klackar. Det var kul.
Det känns som ett typiskt Åsasvar. Inget halvdant, ska det vara så ska det.

På vägen därifrån undrar jag om hon vågar ta upp en ny hobby – och vad det i så fall skulle bli. Säkert en framgång i alla fall.

Utdrag ur ”Lust”:

”I ett sista desperat försök körde Mia in fingrarna i hundens svarta ögon, tryckte till med all kraft hon hade. Blondie gnällde till och släppte taget. Då slängde sig Mia över djuret, pressade med hela sin tyngd ner henne på marken. Hon lyckades få ett hårt grepp om halsen och försökte styra de vassa tänderna åt motsatt håll. Hon tryckte allt vad hon kunde mot strupen. Tassarna sparkade vilt, käkarna högg i luften, hela kroppen ålade sig för att komma loss. Men hon höll kvar sitt hårda grepp. Det här var hennes möjlighet att överleva.”

Fakta om Åsa Schwarz
Ålder: 40 år.
Familj: Maken Mikael, dottern Fanny 6 år och sonen Oskar 1,5 år.
Bor: Stuvsta i Huddinge.
Yrke: Sälj- och marknadschef på Knowit Secure och författare.
Läser gärna: John Ajvide Lindqvist och Patrick Süskind.
Utgivna böcker: Och fjättra Lilith i kedjor (2005), Stigma (2006), Nefilim (2009, har just fått en jättefin recension i Library Journal i USA), En död ängel (2011) samt Lust (2013).

————————————————————————————————————————–

Åsa kommer snart med en ny spännande roman, hennes ”Lilith i kedjor” går att ladda ner gratis här.

2014 års nyord

Språkrådets nyordslista och ett av mina nyord

Nu har den kommit – Språkrådets nyordslista. Det är alltid roligt att se de nya orden och lära sig vad de betyder. Allt är ju inte självklart. Här är några:

Ryggprotest: Det trodde jag var när jag ligger i soffan och vägrar hämta något, göra något, laga något. Nej, det är en manifestation där deltagarna visar sitt missnöje genom att vända ryggen mot till exempel en talande politiker, något som Jimmie Åkesson fick smaka på. Hehe.

Parkera bussen: Helt klart förvirrande eftersom det inte betyder parkera bussen. Undrar vad de stackars busschaufförerna ska säga nu när de ska parkera bussen, förlåt: ställa undan bussen på därför avsedd plats. Tydligen betyder det numera att ett fotbollslag inte gör sitt bästa, ungefär. Förvirrande, som sagt.

Gurlesk: En felskrivning, hade jag sagt och låtit tvärsäker. Fel av mig. Gurlesk är en feministisk strömning med inslag av både gullighet och groteska element. Vad menar de? När Gudrun Schyman möter Piff och Puff som låter som Löfvén?

Lite åt det gurleska hållet?

Lite åt det gurleska hållet?

Klickfiske: Här tänkte jag mig att det är odlade fiskar som uppfostras med klickmetoden som man använder på hundar. Fast de apporterar inte utan hoppar upp på land och vrider nacken av sig. Men så är det inte. Det är användning av lockande eller avsiktligt vilseledande rubriklänkar på nätet, som används för att locka till klick. Jaha, vad är det med det då? Tydligen klickfiskar jag varenda gång jag skriver ett blogginlägg eftersom jag försöker jag hitta på en rubrik som ska locka till klick. Dagens rubrik är väl en riktig klickmagnet, eller hur? 😉

Normcore: Betyder alldaglighet som stilfilosofi. Men om man nu eftersträvar alldaglighet, borde man inte kalla det alldaglighet då? Att ge det ett nytt engelskt namn gör ju att det sticker ut och verkar lite spännande. Eller?

Plastbanta: Ah, en ny bantningsmetod som innebär att man ska äta massor av Lätta och kilona bara rinner av en! Fel. Det innebär att man ska minska mängden plast i sin omgivning för att undvika giftiga kemikalier. Helt klart ett ord i min smak.

Yoloa: Uttrycker YOLO har jag fått höra många gånger av Kloker när jag tycker han ska göra tråkiga saker. Därför känns yoloa helt okej. Undrar om det är att yoloa när jag på kvällen säger: Jag har ingen lust att laga mat, vi äter risgrynsgröt. Och så klämmer jag ut en risgrynsgrötskorv i kastrullen.

Selfiepinne: Ett ord som många av oss hunnit bli bekanta med. För den som inte vet är det ett stativ i form av en armförlängning som används för att ta självporträtt. Med mobilen. Fast det heter väl inte självporträtt längre, det heter väl selfie? Någon ordning får det ändå vara på språket.

Jag är inte så mycket för att ta selfiesar. Varken seriösa eller utvikande eller utmanande. Fast jag tog faktiskt en selfie på mig (ja, men självklart, annars är det ju ingen selfie! Var är dumstruten?) och mina lökar förra sommaren på Åland. Håll till godo.

20130708_180602

Ett ord som jag tycker Språkrådet har missat är tiggagilla. Det är när man tigger om att andra ska gilla ens Facebook/hemsida, men man behöver inte gilla dem. Bara man klickar på gilla. Det är mycket prat om tiggeri i Sverige, men inget om tiggagillandet. Förut var det lite fult att tigga, eller ”gå med håven” som man sa. Idag verkar tiggagillandet vara helt accepterat – till skillnad mot det tiggande som fattiga gör utanför våra mataffärer. Det är skillnad på tiggeri och tiggeri.

Om du vill testa din nyordskunskaper kan du göra ett test här. Apropå ord: heter det ta ett test? Låter mera som ett blodprov.

 

 

Kluriga Klara blir Clever Clara

Nu har min och Elina Höglanders bilderbok ”Kluriga Klara kan själv” gått och blivit internationell! Den heter nu ”Clever Clara Can”.

Clever Clara CanClever Clara Can

När förlaget inte skulle förlänga kontraktet på grund av att det inte längre tänker satsa på böcker, bestämde vi oss för att Klara should go international. Det var en hel del pyssel med att göra om boken till e-bok enligt Amazon.coms riktlinjer. Det där att det ska ta fem minuter – nja, det vill jag inte hålla med om. Väldigt många femminuterspass i så fall.

Men nu finns den där. I tretton länder: Australien, Brasilien, Kanada, Frankrike, Tyskland, Indien, Italien, Japan, Mexiko, Holland, Spanien, Storbritannien och USA. På engelska. Det känns stort. Eller som Kloker sa:
– Mamma, din barnbok, finns den över hela världen nu?
– Nej, men den finns på engelska i tretton länder.
– Det är fett cool va?

Ja, jag håller med om det. Inte för att jag tror att den kommer bli en kioskvältare modell bulldozer, men kanske den kan välta ett litet tält eller något. E-böcker är ju trots allt mycket vanligare i både USA och England.

Clever Clara Can i Japan

Undrar vad det står? Är e-böcker stort i Japan?

Nu hoppas vi på att många klickar hem den. Och ger den ett betyg på Amazon. Det är viktigt. Det kan vara bra att veta att man inte behöver ha en Kindleplatta för att läsa den, man kan ladda ner en Kindleläsare till sin vanliga läsplatta och dator.

Vilken julklapp! Jag är stolt och glad.

Merry Christmas!