Att vakna sur

28 svar

Det är ingen bra start på dagen att vakna sur och grinig. Det hör verkligen inte till vanligheterna. Jag brukar ju älska måndagsmorgnar. Nu känner jag mig lurad på den. Undrar om jag var mitt i en dröm som jag ville drömma klart? Förut kom jag alltid ihåg mina drömmar och kunde fortsättningsdrömma flera nätter i rad. Väldigt behändigt när man vill veta hur det går, det är ju så trist att vakna mitt i en cliff hanger. Men det funkar inte nu eftersom jag inte kom ihåg vad jag drömde om.

Nu kan dagen bara bli bättre, tänkte jag efter en kopp kaffe. Lite påtvingat optimistiskt av mig själv eftersom stubinen var knappt synlig. Det blev det inte.

Daghunden kom. Med diarré. Så det har varit mycket pip vid ytterdörren och många småpromenader. Stackars henne.

Webbsidan jag har jobbat med idag är nog världens fulaste. Inte mycket jag kan göra åt det. Om jag inte ska leka färgblind och strunta i hur headern ser ut. Dessutom bråkar vissa funktioner med mig. Så klart.

Och så har jag en dietdag idag. Till råga på allt är jag alltså hungrig och har en lätt huvudvärk. Förra veckans handlande på Delicatos outlet underlättar inte direkt. Jag är helt övertygad om att en rejäl dos emulgeringsmedel kombinerat med en veckas konsumtion av konserveringsmedel och en näve socker skulle lösa det mesta just nu.

image

Nu skiter jag i den här dagen. I morgon bitti kommer jag att låtsas att det är måndag. Okej? Och jag vill inte höra ett ont ord om måndagar.

 

Sportlov – Ett märkligt påhitt

20 svar

Vem har hittat på det? Vi har sommar-, höst-, jul- och påsklov. Tydliga och bra lov som man förstår. Så kommer SPORTlovet inglidande på en grusblandad snöblaffa. Vadå sport? Säkert en hurtbulle som har bestämt det. Det låter som att man får vara sportfri hela året men just den veckan SKA man bara sporta. Ut och flänga i fjällen och stå i liftkön och bo i en stuga där furu anfaller en från alla flanker. Eller så ska man flåsa runt i skidspåret med istappar à la snor och svära över alla som har barn, hund eller hjärncellsbrist. Alltså de som har vågat sätta något fotaktigt i spåren.

Om vi bortser från det rent praktiskt omöjliga att som förälder vara ledig alla dessa lov – herregud hur många semesterdagar tror de att man har? – så är alla resor, stugor, hotell och liftkort extra dyra just på sportlovet. Plus att väglaget sällan är körvänligt och vinterkräksjukan härjar som värst. Och förutom att man måste knapra på de värdefulla semesterdagarna så straffas man dubbelt genom att tvingas betala extra mycket för allt.

Ska vi verkligen ha det så här?

Erkänner att jag föll till föga för sportlovstrycket. Klart att knoddarna skulle få åka slalom. Lite nervöst var det i mammahjärtat när de gjorde kvadrupla volter över publiken, men det gick bra.

20150225_115856

Kloker och Krusidullan åker slalom.

PS: Sportlovet har sitt ursprung i de så kallade kokslov som infördes 1940 för att spara på uppvärmningen av skolorna. Se där – hade inget som helst med sport att göra.

PPS: Den här krönikan har jag haft utlagd tidigare. Men den är lika aktuell fortfarande.

Repris: Jag sitter hellre i fängelse

25 svar

Eftersom det är sportlov kommer här en repris. Ja, den kopplingen är kanske inte alldeles solklar men å andra sidan har det varit mulet hela långa dagen. Och det är en del nya läsare som tittar in här då och då, och det är jag väldigt glad för.

Det vassa och cyniska inlägget nedan skrev jag redan 2010. Tyvärr är det fortfarande lika aktuellt. Denna gång är det Dagens Arena som har ett öppenhjärtigt inlägg om den helt otroliga byråkratin i hemtjänsten, och som även Aftonbladet har skrivit en ledare om. Det handlar om den osannolika historien om en 86-årig kvinna som behövde en ny blyertspenna. Men se, handla blyertspenna ingick inte i hennes beviljade hjälp. Som en Hasse & Tage-sketch, fast på riktigt.

Det finns hemtjänster och boenden som fungerar bra. Vilket är konstigt. De har väl samma peng per person att förbruka? Ungefär i alla fall.

—————————————————————————————————————————

Jag vill hellre sitta i fängelse

Hur kan vi behandla våra gamla så illa?

Tankarna går till min mammas sista år i livet med en ”hemtjänst” som faktiskt var värre än det går att föreställa sig. Allt skulle ske enligt det schema som blivit beviljat. Om min mamma inte ville duscha just den dagen för att hon mådde dåligt fick hon vänta två veckor till nästa tillfälle. När hemtjänstpersonalen gav henne en örfil och vi försökte kontakta företaget för att varken vår mamma eller vi ville ha tillbaka den personen – då gick inte det för det var helg. Listan kan göras hur lång som helst. Min pappa var inlåst i det allra mest mördande av fängelser: ett äldreboende för dementa.

—————————————————————————————————————————-

När jag blir gammal vill jag sitta i fängelse. I alla fall om jag blir så pass skröplig att jag måste bo på någon sorts ”hem”.

I fängelse får till och med den värsta brottslingen, pedofilen och dubbelmördaren Anders Eklund lufthålspermissioner redan efter kort tid. Då får han åka ut och handla solglasögon, shoppa böcker, tidningar, skivor och äta lunch på stan. Med två uniformerade poliser som sällskap.

I fängelset får han studera, jobba och tjäna pengar, frisk luft dagligen, vård och samtalsterapi. Allt detta är gratis. För brottslingen.

Min gamla pappa som bodde sina sista år på ett hem för dementa fick komma ut ungefär en gång per år. Tvärs över gatan till kiosken och så in igen. Ingen sysselsättning förutom tv. Inget gym. Ingen hade tid att samtala med honom. För detta fick han betala cirka 8 000 kronor i månaden. Han överlevde denna ”vård” i två år.

Min pappas fängelse var betydligt hårdare än en dubbelmördares och pedofils. Vad fan håller Sverige på med?

Jag vill känna ett MC-gäng

17 svar

Ibland skulle det vara skönt att ha ett gäng från en MC-klubb som kompisar. Jag menar en klubb av värsta sorten.

Jag har inte det. Tyvärr. Jag är alldeles för laglydig och rör mig i helt andra kretsar, fast jag gärna åkte motorcykel när jag var ung. Äsch, yngre menar jag förstås. Har till och med varit på en motorcykelsemester en gång. Den var blöt och tråkig, men det är en annan historia.

Anledningen till att jag önskar mig ett farligt gäng i bekantskapskretsen är att jag har intervjuat och skrivit reportage om en stark kvinna som heter Maria Blomqvist. Hon har skrivit den självbiografiska boken En vacker dag lämnar jag honom som handlar om hennes liv som misshandlad och torterad kvinna i ett förhållande och hur hon tog sig ur det.

image

Maria Blomqvist i Allas nr 9.

För några veckor sen kom ett rop på hjälp på Facebook från Maria. Hon är stödperson till en kvinna med barn som nyligen har flytt, hals över huvud, från ett misshandelsförhållande. De bor nu i ett skyddat boende men fick inte med sig några kläder, ingenting från sitt hem. Mannen vägrar att ge dem något alls. Så vi var ett antal personer som samlade in kläder till både kvinnan och barnet och Krusidullan gick igenom sina lek- och pysselsaker och fick ihop en påse.

Polisen och socialtjänsten kan inget göra. Visst är det konstigt att polisen kan rycka ut och hjälpa till när en kund på en frisersalong inte är nöjd, men inte kan hjälpa till med detta? Det är ju faktiskt deras hem, deras kläder, barnets gosedjur och leksaker.

Maria fick rådet av polisen att gå in i deras hem utan att stänga ytterdörren och ha mobilen redo i ena handen med larmnumret färdiginknappat. Ifall mannen skulle bli våldsam.

Jo men tjena. Man kan ju storkna för väldigt mycket mindre än så.

Maktlösheten lägger sig över mig som en tung, stor, ful, illaluktande och gammal matta. Det är då jag önskar att jag känner ett gäng knuttar med skräckinjagande yttre och kedjor och basebollträn eller vad de nu har. Antagligen har de mycket värre vapen än så. Bara känslan att kunna gå in i kvinnans hem och plocka med sig deras saker medan knuttarna har naglat fast mannen med blicken. Mannen förvandlas till en liten lortfläck på golvet. Som man gärna kan trampa på.

Ja, jo det är säkert synd om honom, han har antagligen haft en pissig uppväxt. Men nu ligger mina sympatier hos kvinnan och barnet. De är rädda och inlåsta sedan en månad tillbaka, deras själar är säkert fulla med blåmärken som kommer finnas kvar resten av deras liv, de har inte kunnat gå till varken jobb eller skola på en månad. Men mannen bor kvar hemma, jobbar och lever som vanligt, kanske tar en öl med polarna efter jobbet. Det är galet att offren ska låsas in.

Om du eller någon du känner lever i ett misshandelsförhållande – gör något. En bra början är att läsa Marias bok.

image

Saxat från reportaget i Allas.

Klicka här för att vinna Marias bok.

DN: Polisen fick medla i frisersalong

Jag är på rymmen

24 svar

Jo, jag är det ibland. Som idag när både Kloker och sambon hostar ikapp så väggarna skakar och tavlorna halkar snett då visar det sig att min Florence Nightingalegen har gömt sig. Somliga som är hemma har svårt att respektera att jag jobbar hemifrån och tittar gärna in med viktiga frågor som absolut inte kan vänta. Tycker de, alltså. Själv tycker jag att de flesta frågor är av karaktären ”kan vänta”.

Alltså inledde jag dagen på ett café med gratis wi-fi och frukost. Den sistnämnda var dock inte gratis. Men riklig och väldigt god.

20150216_083808

Med rund och trind mage fick jag bland annat iväg en faktura och hade ett långt samtal med min alldeles förträffliga illustratör Elina (se magicpen.dk så får du se) om våra framtida planer både för Kluriga Klara kan själv och nästa barnbok. Sen gick jag igenom en massa ”läsa-senare-mejl” och kikade på ett avtal för min kortroman. Och det nämner jag så där bara, som att ’jag gick ut med soporna igår’ typ. Vi får se vad det blir innan jag jublar högt. Men då kanske omgivningen behöver öronproppar.

Eftersom jag tidigare hade bestämt att träffa en gammal jobbarkompis över en lunch gjorde jag det. Fast jag var proppmätt som en nyäten gnu – den där frukosten räckte fortfarande. Men kul att träffa honom och prata lite. Och tro det eller ej, jag fick plats med en lunch också. Duktigt.

Nu sitter jag i Täby Centrum och funderar över om de har hört mig. De, alltså någon i ledningen. Jag har nämligen länge gnällt över att det inte finns några krokar på toaletterna att hänga handväskan eller jackan på. Golvet är ofta blött och kladdigt (av vad vill jag inte tänka på, speciellt inte nu när vi har genusfria muggar här) och inbjuder inte att ställa något på. Och det är så himla besvärligt att ha handväskan i knät under den kritiska fasen av toabesöket.

Och se! Det finns numera en krok på dörren! Till och med med förklarande skylt. OCH illustrativ bild. Tänk va?

20150216_134602

Nu undrar jag bara om det är senaste mode att väskorna ska ha axelremmar eller handtag i samma tjocklek som lakritssnören? Inte ens en halv axelrem får plats på den där fjutthängaren. Och då är inte mina axelremmar särskilt feta eller svulstiga, trots att handväskan ibland innehåller diverse udda saker. (Lite snopen blev jag allt när jag för några dagar sen fick upp en häftapparat när jag skulle betala. Fast rätt häftigt ändå ;))

Så, alla ni handväsksnördar: Ska det vara axelband typ sytråd nu?

 

Jag är en bokstavsmänniska

33 svar

Jag gillar bokstäver. Inte siffror. Det finns de som kallas siffermänniskor, alltså måste det finnas bokstavsmänniskor. Förutom de som har en diagnos och kallas bokstavsbarn eller bokstavsvuxna förstås.

Av bokstäver kan man skapa vackra meningar, roliga anekdoter, spännande romaner, känslosamma poem och allt möjligt nyttigt och bra. Vad kan man göra med siffror? Va? VA?!? Inte ett skit, de är bara till besvär.

Hela helgen har jag suttit med två redovisningar, en årsräkning och en slutavräkning till överförmyndaren. Så är det när man är god man. Medan jag har känt mig allt annat än god har jag suckat, slitit mitt hår, ätit godis, druckit kaffe – inget har hjälpt. Siffrorna blir helt enkelt inte mina kompisar. De är väl för kräsna de uschlingarna.

image

Titta på det här:

144

Ser du hur fult det är?

Spretigt och vasst. Säger liksom ingenting. Duger inte mycket till. Dessutom var det just den fula summan för mycket på ett ställe. Eller för lite på ett annat ställe. Det är just det som är med siffror – de är opålitliga. Vet inte om de ska vara här eller där, plus eller minus, röda eller svarta.

Till slut hittade jag felet i alla fall. Efter flera timmars hårt slit. Nä, tacka vet jag bokstäver, man vet var man har dem.

Smart och trött? Rolig men fet?

26 svar

Det är alltid roligt att läsa om forskningar som görs och publiceras titt som tätt. Och som oftast undrar jag VARFÖR de forskar om vissa saker. Det finns ju mera behjärtansvärda saker att forska i, som till exempel hur man botar cancer, blir av med malaria, renar vatten etc etc, än vilket syskon i syskonskaran som är roligast. Vad ska de här resultaten användas till? Möjligtvis till att de som vill komma in på en stå upp-kurs inte behöver göra sig besvär om de är storasyskon.

Men okej. Jag är lillasyster. Alltså är jag troligtvis roligare än min storasyster, hon är däremot mera ansvarstagande än jag. Och?

Enligt en studie i Psychology today är mer intelligenta personer sannolikt mera nattsuddare än folk med lägre IQ. Så du kvällströtter, nu vet du vad klockan är slagen! Har en känsla av att det här kan betyda att folk kommer bli väldigt trötta under arbetstid för ingen vill ju erkänna att han/hon har gått och lagt sig före klockan 02. För det gör ju bara medelmåttor. Fnys typ.

Check! på den säger jag då raskt i alla fall. Jo, som du kan gissa är jag en inbiten nattuggla som alltid hävdat att dygnet är felvänt. Riktigt trevlig forskning det där, eller hur? Jag måste ta och peta in i mitt CV att jag är en nattuggla.

IMG_2306

Äkta nattuggla. Ugglor sägs ju vara kloka djur. Och de är minsann vakna på nätterna.

Nästa trevliga forskning jag råkar läsa (nu ska du inte tro att jag sitter och letar efter roliga forskningar hela dagarna, jag har ju annat att göra. Kaffe till exempel. Nattsudd kräver mycket koffein.) avslöjar att jag är både smal, frisk och ung. Woho! Tänk vad mycket bra forskning det finns ändå! Som den här som har kommit fram till att man håller sig smal, frisk och ung genom att sova kallt. Jag har alltid hävdat att ett bra sovrum ger frostbitna tår. Men vid tjugo minus stänger även jag fönstret.

Åh, vad mycket viktig och klok forskning det görs ändå! Jag är smart, rolig, smal, frisk och ung. Känns fint det här.

Men säg den glädje som varar lika länge som kaffet håller sig varmt.

En liten otäck forskning smiter in snett från vänster och talar om att sovmorgnar kan vara farliga. Men hallå! Hur tänkte ni nu? Om man är en nattsuddare MÅSTE man ju ta en sovmorgon då och då, det säger ju sig självt. Nähä, för sovmorgnar kan göra en fet och framkalla diverse sjukdomar.

Men om jag tar en liten sovmorgon och har fem minusgrader i sovrummet då? Kan jag fortfarande vara åtminstone skapligt frisk och tas för tämligen ungdomlig med proffsig make up och bra belysning, men lite lagom småfet och halvsmart en bra dag?

Äh, skit samma i mina sovvanor. Jag är fortfarande lillasyster.

image

Den ansvarsfulla (?) storasystern till vänster. Lillasyster till höger med ett ansvarslöst flin.

DN: Det yngsta syskonet är roligast
Metro: Yngsta syskonet är roligast
Expressen: Intelligenta personer är sannolikt nattugglor
Expressen: Sov kallt och håll dig smal, frisk och ung
Expressen: Varning! Sovmorgnar kan vara faliga

Mitt möte med Loa – nya Ica-Stig

25 svar

Tänk att reklamfilm kan engagera folket så! Det bara rasslade till i sociala medier när det igår släpptes att Loa Falkman tar över som Ica-Stig. Grattis till King som har skapat denna succé.

Loa Falkman är en person som jag haft på min lista över personer som jag gärna velat skriva reportage om. Så när jag blev tillfrågad om jag ville skriva om honom svarade jag Ja! snabbare än fort. Igår kom jag på att jag inte har lagt ut det reportaget här än. Det publicerades i några lokaltidningar våren 2014, här är det något förkortat. Varsågoda!

———————————————————————————————————————

Passion, inte pension för Loa

Visst pirrar det lite i magen när jag knackar på hos en av Sveriges mest välkända och uppskattade artister. Ateljén ser ut som ett ombyggt garage med enorma fönster och jag funderar över om garageporten verkligen är i bruk. Så hörs en bekant baryton:
– Är det någon där?
Naturligtvis var det fel dörr, runt hörnet står Loa Falkman i den riktiga ytterdörren och ler välkomnande. Nu är det upp till bevis om han är lika karismatisk i verkligheten som på scen och film.

Vi går in i den stora och mycket ljusa ateljén som verkligen inte känns som ett garage. Förutom flygeln är den möblerad med vackra sittgrupper av olika slag och ett stort matsalsbord med pappersbuntar i prydliga rader. På borden står flera buketter med blommor och sprider väldoft.
– Visst är de vackra, säger Loa Falkman stolt och visar på en stor bukett ljuvliga gulrosa rosor. Dem har jag fått av Jussi Björlings dotter.
Anledningen är att Loa för några dagar spelade den sista föreställningen av Spök som traditionsenligt avslutades med en stor fest.

Loa Falkman vid sin flygel. Foto © Lotta Modin

Redan innan målbrottet bestämde sig Loa för att bli både operasångare och skådespelare.
– Ja, det är lite ovanligt, de flesta brukar vänta tills efter målbrottet eftersom man inte vet vad som händer med rösten. Men i det fallet var jag målmedveten. Det är nog det enda också, skrattar han självironiskt.

Efter debuten 1973 har rollerna avlöst varandra, Loa har uppträtt på stora scener både utomlands och hemma. Jag undrar om karriären varit en dans på rosor.
– Visst fan har jag fått kämpa och försaka. Men jag hade tur med min debut på Operans 200-årsjubileum eftersom världens alla operachefer var där då.
Loa fortsätter berätta att medan sönerna var små var familjen alltid med på utlandsuppdragen. När pojkarna började skolan var de, han själv och frun Rosy som är VD i Loas bolag, konsekventa med hans uppdrag för att han inte skulle vara hemifrån för mycket.
– Det var något uppdrag i Prag som blev för långt, så det fick vi ta igen efteråt. Det är ju så att man inte kan tacka nej till för många roller för då försvinner man. Så tillägger han med ett nöjt leende:
– Innan barnen föddes bodde vi i Paris i några år. Det gjorde ju inte ont, haha.
Sen följer en något lyrisk utläggning om den franska maten, kollegorna, Paris, kulturen och jag ser hur han försvinner bort i angenäma minnen.

Loa brukar beskrivas som mångfasetterad, en person med ett brett register som behärskar allt från klassiska operor till tv-komedier och långfilmer.
– Jag är nyfiken som fan, jag vill prova på allt. Och det är ju så att jobb genererar jobb, allt man gör med passion brukar ge utdelning.
Passionen är viktig, att kunna väcka känslor – det är vad det handlar om.
– Det här är inte ett jobb man gör för försörjning, det här handlar om en passion, en vilja att förmedla något, utbrister han och gestikulerar med armarna för att understryka sina ord. Och även om du har en dålig dag är det din förbannade plikt att vara inspirerande och energigivande när du väl står på scen.

Loa Falkman har fullt upp. Just nu förbereds årets Esprit! LOA på Drottningholm, inspelning av Bit för bit med Loa pågår och på flygeln står notbladen till Xerxes.

Esprit! förbereds genom ett antal möten där Loa, teaterchefen Sofi Lerström, orkesterledaren Maria Lindal och regissören Philip Zandén bollar idéer. Det utlovas att bli musikaliskt (förstås) och lekfullt med arior och duetter ur Così fan tutte, Don Giovanni och Figaros bröllop.
– Det är så fantastiskt att uppträda på Drottningholms Slottsteater, det är en oerhört fin arbetsmiljö som drivs av verkliga eldsjälar. Det är den enda 1700-talsteater i världen som fortfarande använder originalmaskineriet regelbundet.
Jag frågar om det stämmer att han är den som har uppträtt flest gånger av alla på Drottningholm.
– Ja, det lär vara det. Så studsar han smidigt upp och hämtar en lapp från en av högarna på matsalsbordet, tar på glasögonen och räknar högt. Ja, femton får jag det till.

DonGiovanni2_ DrottningholmsSlottsteater2010_fotoBoLjungblom

Loa som Don Giovanni på Drottningholms Slottsteater 2010. Foto: Bo Ljungblom

Drottningholms Slottsteater och Loa har ett långt gemensamt förflutet.
– Det måste vara i mer än 50 år som jag har varit där. Jag började redan som 14-åring att vara pingelpojke, alltså den som ringer in till föreställningarna, förklarar han. Sen blev jag biljettrivare, läskförsäljare, scenarbetare och statist.

Därefter vet vi hur det gick.

Några planer på pensionering har Loa inte.
– Nej, verkligen inte, utbrister han bestämt. Så länge jag har passionen och är frisk finns det ingen anledning. Jag fyller ju 67 år i sommar men känner mig jämnårig med mina unga kollegor. Gör inte du det? frågar han.
– Jo, ofta. Men ibland känner jag mig stenålders, tillstår jag.
– Ja! Precis så! Som häromdagen när jag nämnde Victor Borge och såg att inget hände i ögonen på dem jag talade med. Men herregud, fast man är ung måste man veta vem Victor Borge var. Och skämmas om man inte känner till Lennart Hyland.

Nog är Loa en passionerad man. Vare sig det gäller yrket, familjen, god mat eller sin mintgröna Porsche cabriolet, som i skrivande stund inte har fått komma ut efter vintern. Och visst är han både karismatisk och charmig även privat. Ibland överträffar som bekant verkligheten dikten.

 

Fakta om Loa Falkman
Ålder: 66 år.
Familj: Frun Rosy, sönerna Daniel och Jacob. Delad vårdnad av Måns Zelmerlövs hund Messi.
Känd som: Operasångare, operett- och musikalartist, skådespelare, radiopratare.
Tränar: Motionscyklar, promenerar, åker skidor, går på gym.
Utmärkelser i urval: Guldbagge för Pensionat Oskar 1995, Guldmasken för My Fair Lady 1997, Litteris et artibus 2002, Hovsångare 2003, Guldmasken för Obesvarad kärlek 2009.
Mest stolt över: Att vara far till Daniel och Jacob.
Drömroll: Ingen speciell. Det viktiga är att det är en bra roll med en bra dirigent eller regissör.
Aktuell med: Esprit! LOA på Drottningholm, Drottningholms Slottsteater 7-15 juni, Bit för bit med Loa, P2 i sommar, Xerxes på Artipelag i september.

———————————————————————————————————–
DN: Han blir nya Ica-Stig
SvD: Loa Falkman tar över Ica-Stig

Chef kör över yttrandefriheten

25 svar

Chef inom sjukvården struntar i yttrandefriheten

Mitt förra inlägg Sjukvården undanhåller mirakelmedicin fick ett överraskande (för mig i alla fall med min lilla blogg) genomslag. I skrivande stund har det lästs av över 4000 personer och delats i sociala medier kors och tvärs.

De flesta verkar tycka att det var bra och många tycker det är positivt att någon som inte jobbar inom vården som varken är sjuksköterska eller undersköterska faktiskt engagerar sig i deras arbetssituation. Jag tänker även på patienterna, i det här fallet handlade det om gamla människor och vi har nyligen kunnat läsa rapporter om hur barncancervården går på knäna och dödsjuka barn skickas runt till olika sjukhus. Bland annat.

Befolkningen blir äldre, de gamla blir fler, och personalsituationen på sjukhusen blir värre. En dag kommer antagligen även jag och de mina behöva någon form av äldrevård/geriatrisk vård. Stabslägen (betyder att det är akut brist så att avdelningar får stängas och det verkar till största delen bero på sjuksköterskebrist. Om man är lite vass skulle man kunna säga att det snarare beror på brist på logiskt tänkande hos ledningen som hellre betalar ofantliga summor för hyrpersonal istället för skäliga löner till den egna personalen. Men det är ju jag med mitt jordnära tänkande som tycker så. Nu börjar den här parentesen bli väl lång va?) börjar bli vardag och till exempel Karolinska ska lösa sitt enorma underskott genom att säga nej till hyrpersonal och använda egen personal. Hmmm? Lösa personalbristen med egen personal som det är brist på? Hur går det till? Den redan hårt ansträngda personalen förväntas utropa Yay! när den blir beordrad att arbeta övertid?

20130606_165952 - Kopia (1280x960)

Det känns som om det resonemanget är lika snett och vint som en gammal trappa.

Men. Ett enormt stort MEN. Åtminstone en person gillade INTE mitt inlägg (det var säkert flera men de andra struntar vi i just nu). Min släkting blev nämligen inkallad till chefen häromdagen. Att vi är släkt är inte så svårt att räkna ut eftersom vi har samma efternamn. Hon blev tillsagd att jag måste ta bort eller ändra fakta i mitt blogginlägg.

Läs gärna den förra meningen en gång till för den är verkligen helt sjuk. Jag har inte skrivit fel.

På frågan om inte även chefen tyckte det var bra att någon som inte arbetar inom vården reagerade blev svaret NEJ. Min släkting upplevde det hela som mycket obehagligt och kände sig tvingad att lova att jag skulle ändra några fakta.

Min första reaktion var en mental sådan här:

DSC_0548-1-202x300

Minus den gladprickiga bakgrunden förstås.

Men va? MEN VA?! Hur kan någon, i det här fallet en chef på ett sjukhus, sätta sig över yttrandefriheten, en lagstadgad rätt vi har i Sverige?! Nu snackar vi riktiga småpåveolater här.

Dessutom finns det något som heter meddelarfrihet. Det innebär rätt att för offentliggörande lämna upplysningar i vilket ämne som helst till bland annat media och författare. Sug på den!

Jag jobbar inte på det där sjukhuset, jag har förresten inte ens sagt vilket sjukhus eller avdelning det handlar om, jag har inte nämnt några namn, jag har inte pratat skit om någon. Fast jag får göra det om jag vill. För vi har yttrandefrihet.

Jag kommer att tänka på Solna kommun där någon chef, eller flera, jag kommer inte ihåg riktigt, fick sparken för att han/hon sagt till personalen att de inte fick yttra sig i media.

Häpp så det kan gå.

Nu blir det riktigt intressant att se om det som jag har skrivit kommer att få negativa konsekvenser för min släkting. I så fall är någon ute på en is som är väldigt svag.

 

SvD: Krislarm på flera sjukhus
SVT: Sjukhus tvingades i stabsläge
Expressen: Svenska sjukhus hårt anstängda
Vårdfokus: Stopp för hyrpersonal ska lösa Karolinskas kris

Sjukvården undanhåller mirakelmedicin

34 svar

Jag har via en vän ganska mycket insyn i hur det fungerar på vissa sjukhusavdelningar. En del av hennes fritid ägnas nämligen åt samtalsterapi där jag får ikläda terapeutens roll. Kort sagt: för att palla med sin arbetssituation måste hon få ösa ur sig med jämna mellanrum. Ibland resulterar det i att även jag blir fly förbannad.

Så här är det på en geriatrisk avdelning med ungefär 20 patienter på ett av landets största sjukhus: Dagtid en vanlig vardag arbetar fyra sjuksköterskor, fem undersköterskor och en personal i köket. Av patienterna är i medeltal en i så pass bra form att han/hon kan ta sig ur sängen, klä sig, gå på toa själv etc. Ungefär en tredjedel kräver två personal bara för att ta sig ur sängen. De flesta har blöjor. De allra flesta är dementa.

Enligt min vän fungerar det okej de dagar de har full bemanning. Vilket inte händer varje dag.

Så blir det helg. Då halveras plötsligt personalstyrkan och består endast av två sjuksköterskor, tre undersköterskor och ingen i köket. Förutom allt det vanliga ska personalen då också hinna med en heltidstjänst i köket (jo, de bortskämda patienterna ska ha mat även på helgerna) och ha tid att prata med de anhöriga, som ju oftast kommer på helgerna. Men de slipper ha möten med biståndsbedömare  – alltid något.

Fundera lite på det här.

Jag tänker som så att eftersom det inte är för mycket personal på vardagarna måste det rimligtvis betyda att de gamla sjuka får någon form av mirakelmedicin på helgerna. En mirakelmedicin som gör att de plötsligt kan skutta upp ur sängen själva, klä på sig, äta själva, gå på toa själva etc etc. Samtidigt måste medicinen bota demensen så att personalen slipper gå och hämta bajs i fönsterkarmarna och avvärja oro och dispyter. Vete gudarna om inte den där mirakelmedicinen kan göra att de skriver ut sig själva också. Åtminstone tar alla prover själva.

Wow.

Men då kommer vi till frågan varför sjukvården snålar med den här mirakelmedicinen? Den är ju guld! Förutom det uppenbara att sjuka människor blir mycket friskare så borde det lösa det stora underskott som sjukvården dras med. Ja, man kan ju halvera personalstyrkorna! Det betyder halva lönekostnader. En ren win-win-situation.

Alltså: Varför snålar sjukvården på mirakelmedicinen?