Jorå, nu har jag varit med i tv. Inte i någon dokusåpa eller pinsamt program som typ Ung och bortskämd. Som vanligt undrar jag hur föräldrar kan ställa upp i det. Det är ju att visa för hela Sverige hur de har misslyckats i sin föräldraroll? Men nu kom jag ifrån ämnet lite grann.
För er som inte har sett det i medierna kan jag berätta att det är tumult bland alla frilansare just nu. Det gäller både journalister, fotografer, tecknare, designers och alla andra som gör jobb på frilansbasis till de stora mediahusen. De har nämligen kommit ut ungefär samtidigt (kartellvarning på det?) med fulavtal med usla villkor till alla sina frilansare. Om man inte skriver på är det morsning och goodbye till mera jobb åt dem.
Med anledning av detta kom det en fråga i en mejllista som vi frilansare har, att SVT Kulturnyheterna sökte någon som samma dag kunde ställa upp i en intervju. Jag hade en del inbokat och bara någon timme här och där fri så jag svarade något i stil med att ”trist är jag är upptagen större delen av dagen” och lullade på med mitt eftersom jag inte var aktuell. Men där hade jag fel, väldigt jättefel.
Det faktum att ett tv-team ska komma kan få den mest långsamduschande person att sätta hastighetsrekord. Guinness, here I come! Jag är riktigt imponerad över hur snabb jag var. Men men. Sen ringde de och sa att de inte skulle ha tid den dagen. Vi bokade ny tid ett par dagar senare.
På sportlovets sista dag kom de, kl. 10.00. Jag var lite nervös. Kidsen hade fått stränga order att hålla sig undan. Inte så svårt så dags på dagen för 13-åringen som själv säger att han är trötton. En filmare Tobias med diverse utrustning, mindre än vad jag trodde, och reporter Abdul, båda väldigt lättsamma och trevliga. Nästan lite för trevliga, jag skulle ju inte sitta där och se glad och munter ut. De ville inte ha fika eller så, bara jobba.
Abdul tyckte jag skulle hämta en bunt av de tidningar jag är publicerad i och sitta och bläddra i. Sagt och gjort.
– Ja! Här blir bra! säger han när vi går in i vårt minst sagt stökiga arbetsrum, och ropar på Tobias.
Det hade jag inte riktigt med i planen. Jaja, jag får väl bjuda på det. Förresten tror nog många att journalister är röriga människor som sitter på fik hela dagarna och har djuplodande diskussioner medan kaoset tornar upp sig hemma.
Sen skulle jag bläddra i tidningarna. Och prata. Med filmning nära. Igen med filmning på håll. Igen med filmning som kryper närmare. Jag kan avslöja att det är svårt att variera det man säger, och försöka låta någorlunda seriös, när man ska göra samma sak många gånger – det blir liksom lite papegojvarning på det.
Därefter flyttade vi ut i vardagsrummet, möblerade om lite grann, utrustningen riggades upp igen och själva intervjun tog plats. Alla de viktiga frågorna ställdes och besvarades. Allt som allt skulle jag gissa på att jag blev filmad i cirka 40 minuter. De var här i ungefär en timme och en kvart. Resultatet då? Jo, nog har de klippt och satt ihop det snyggt. Du kan se det här (visades på Kulturnyheterna 8 mars):
SVT Kulturnyheterna om fulavtalen
Det här med att det bidde en tummetott stämmer väldigt bra in 😉 Flera i branschen har tyckt att det blev fragmentariskt, att budskapet inte riktigt kom fram. Vad säger du, förstår du mera nu om vad fulavtalen innebär?
Uppdatering: Det blev något fel på länken, nu visar den rätt program.
Uppdatering 2: Videon är ej längre tillgänglig på SVT Play.