Etikettarkiv: Fukushima

Leverfläckar och Dr. Fukushima. Del 2.

Om du inte har läst förra inlägget så rekommenderar jag dig att göra det först.

Du får ursäkta att det dröjde med fortsättningen, förkylning och julfixande kom emellan i helgen.

Fortsättning från del 1:

Och så hamnade jag i en sån där situation när man inte vet om det är läge att slänga på sig kläderna och dra snabbt som attan därifrån eller börja vrålgarva. Han har nämligen …

Men innan jag hann bestämma mig kom han tillbaka med en kamera i högsta hugg, lite triumferande så där. Det var bara att hoppa upp på britsen och fortsätta, fast nu som fotomodell. Det finns ju handmodeller, finns det ryggmodeller också?

Härdsmältan började om med sitt mumlande och tassande på min rygg. Klicken uteblev dock och ett mekande med kameran vidtog istället.
– BATTELIEL! skrek han efter en stund och försvann ut i korridoren.
När jag hade landat efter hans skrämselutrop, jag är faktiskt inte van att läkare vrålar BATTELIEL bakom min rygg, passade jag på att hoppa ner och titta på vad han hade gjort. Jodå, jag hade inte sett fel förra gången. På britsen låg ett antal meter britspapper uppfluffat – han har ritat min baksida i naturlig storlek på britspappret. Med pilar och mått och hej och hå. Flera gånger.

image

Min prickiga rygg.

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen – fnittret bubblade i min prickiga kropp och hotade att tränga ut vilken sekund som helst. Framför mig såg jag min journal, tio gånger så tjock som alla andras, full med britspapper.

Dr. Fukushima kom tillbaka. Fotograferandet tog sin början. Men han kom på att han ändå måste ha med sina konstverk, storleken på fläckarna måste dokumenteras och hela kroppen ritas av.

Ja, vad kan jag säga? Det var det längsta läkarbesök jag någonsin har gjort. Där var det inte snack om några 7,85 minuter per patient inte. När jag väl blev utsläppt visste jag inte hur fort jag skulle komma därifrån. Folk ute på gatan fick se en ovanligt glad patient komma utstormande från vårdcentralen. Jag anar att det inte är så vanligt att man står och asgarvar alldeles ensam utanför.

Sen fortsatte Dr. Fukushima att ringa mig hemma. Han ville så gärna ge mig mera nypmassage på sin privata mottagning. Det ville inte jag.

En tid senare berättade jag om detta märkliga läkarbesök för mina kollegor varvid en utropade:
– Du måste ha varit hos Dr. Fukushima!
Det visade sig att hans fru arbetade som doktor på samma vårdcentral. De hade underhållning vid middagsbordet varje dag när hon berättade dagens Dr. Fukushimaanekdot.

Jag tror att det var denna upplevelse som har gett mig ett sorts motstånd mot att gå på flera leverfläckskontroller. Känslan av att inte veta om man är med i Dolda kameran eller inte är inte så mysig. Inte att vara krokimodell heller. Då får det vara på riktigt papper i så fall.

——————————————————————————————————————————–

Apropå kärnkraftsolyckor som har skett flera gånger trots att de sannolikt inte kan hända så planerar Finland att bygga ett nytt kärnkraftverk. Det är verkligen ett steg i galen riktning. Tycker jag.

Leverfläckar och Dr. Fukushima

I veckan var jag på leverfläckskontroll. Det är något som jag ska göra varje år eftersom jag har opererat bort en rackare som hade hudcancer som sin utstakade karriärväg. Det här var min andra kontroll. På ungefär tjugofem år. Ingen kan säga att jag är en belastning för sjukvården. Eller så har jag lite svårt att förstå vad en gång per år betyder.

Nu hade jag två fläckar som oroade mig en aning. En som kliade och en som antingen vuxit eller är ny, stor är den i alla fall.
– Den där är inte farlig och den där, det är en senilfläck och de är ofarliga, säger doktorn glatt.
Men va? Senilfläck? Ska jag bli glad över det? Ingen hudcancer men du är förfärligt gammal, typ.

Hur som helst, denna kontroll fick mig att minnas den första kontrollen jag var på och som kanske bidrog till att jag inte direkt har hängt stadigt hos doktorn. Det var så här:

Jag satt i väntrummet tillsammans med ett gäng andra. En doktor av japanskt ursprung står i dörren, tittar på en lapp och säger något i stil med:
– Lesää? Lesää? Lesää? och påminner starkt om ett finskt gökur. Fast på japanska då.
Ingen av de andra reagerade så jag tänker att han kanske försöker säga mitt namn. Jo, så var det. Vi går in i undersökningsrummet, slår oss ned och jag berättar varför jag är där. En leverfläckskontroll alltså.
– Aha, säger dr Fukushima.
Vi kan kalla honom så för närmare en härdsmälta än så kan man inte vara som tvåbent.

fukushima

Härdsmälta i Fukushima. En sån där som sannolikt inte kommer att inträffa. Lika sannolikt som att möta en Dr. Fukushima.

– Hal du diskmasin? frågar han sen.
Nu hörde jag fel, tänker jag förstås. Såvitt jag vet har diskmaskiner inget med leverfläckar att göra. Så jag sa: ”Förlåt?” eller något annat belevat. Kan tänkas att jag sa: ”Ehh, va?” också.
– Hal du diskmasin? upprepar han.
Jag hörde visst rätt. Antingen är det här någon form av Dolda kameran eller så har jag inte hörts. Inget av alternativen känns lockande.
– Nej, svarar jag, lätt omtumlad. Men det var mina leverfläckar …
– Ja, ja. Du diska föl hand?
– Ööö, ja, svarar jag. Artigt men förvirrat.
Dr Fukushima ber om ursäkt men han är så intresserad av mina
handeksem. Aha. Vi ägnar en stund åt handdiskrelaterade frågor innan själva leverfläckskontrollen kan börja.

Jag får sätta mig på fotänden av britsen och han börjar med ryggen. Den är prickig den. Men nej. Vi skulle visst börja med någon sorts japansk massage som går ut på att han nyper mig över hela ryggen. Det gör jätteont. Antagligen är det bra för något också. SEN kan han börja med fläckarna.
– Oj, det äl många, säger han. Bäst jag lita dem.
Medan jag funderar över hur han ska rita av dem, hör jag hur det prasslar bakom min rygg, ackompanjerat av mummel. Prasslandet fortsätter en bra stund. Suckar och mera prassel och jag börjar undrar vad han håller på med.
– Nej, jag hämta kamela, säger han och försvinner ut i korridoren.
Ja, det kanske inte är en dum idé, tänker jag, att fotografera alla fläckarna. Jag har ju suttit där en bra stund nu och börjar bli lite stel, så jag reser på mig och sträcker på benen, vänder mig om och tittar på vad han har ritat.
Och så hamnar jag i en sån där situation när man inte vet om det är läge att slänga på sig kläderna och dra snabbt som attan därifrån eller börja vrålgarva. Han har nämligen …

Här inser jag att det börjar bli ett väldigt långt inlägg det här så jag bryter här. Fortsättning följer.
😉