Det här med prioriteringar

Vi prioriterar mycket nu för tiden: familj, fritid, arbetstid, träning, hobby etc etc. Jag har till exempel inte prioriterat bloggen den senaste tiden. En del till och med prioriterar ner saker, hur nu det kan gå till.

På tunnelbanan finns det numera prioriterade sittplatser. Egentligen borde det betyda att man ska sätta sig där först men det gör det inte.

prio1 prio3

Tur att de har illustrationer också. Och visst är jag rund om magen men jag misstänker starkt att det inte är sådana som jag som prioriteras.

Dagens toaletter brukar ha markeringar för var man ska trycka vid olika sorts spolning. På den här muggen har man inte prioriterat att göra det lätt för användarna. Är den vänstra något lite större? Eller sitter den bara högre upp? Ska man köra en ole dole doff varje gång? Eller är det ett sånt där syntest – den ena pricken är faktiskt större än den andra?

image

En kväll under middagen sa jag:

– Tänk, nu är det bara en månad kvar tills vi får en ny släkting!

Kloker gav mig en ointresserad blick och muttrade något (för er som har tonåringar vet ni att minsta lilla blick är en omvälvande händelse för mamma- och pappahjärtan, ointresserad eller ej). Sen lyste han upp och sa entusiastiskt:

– Om två veckor får vi fiber!

Det står utom allt tvivel att han och jag har olika prioriteringar här i livet.

 

Jag är INTE vidskeplig

Nej, inte alls. Inte ett dugg. Sånt är ju bara nonsens, det vet väl alla. Det är sånt som folk sysselsatte sig med förr i tiden när det inte fanns smarta telefoner, Facebook och liknande, bara för att ha något att göra. Vi i denna upplysta vetenskapens tid vet att det bara är nys.

Att jag aldrig går under stegar har faktiskt inget med vidskeplighet att göra. Det är bara det att jag inte vill bli anledningen till att kraken som står där på stegen och vinglar i snålblåsten ska ramla ner och bryta båtbenet. Och det där med att jag låtsasspottar när en svart katt smyger över vägen, det är ju bara på skoj. Förresten la jag nycklarna på bordet för några år sedan. Ingen vidskeplighet här inte.

Igår kom den här kallelsen till hälsokontroll.image1 (7)

Jag måste verkligen betona att jag inte är vidskeplig. Att jag blev lite småfladdrig i magen när jag läste den och därför funderar på att boka en ny tid har bara att göra med att jag inte vill fastna i fredagsrusningen på vägen hem, den börjar ju så himla tidigt vissa fredagar. Inte alls något annat om nu någon skulle få för sig det.

En härlig baksmälla!

Baksmälla. Ett ord som inte så ofta förknippas med en positiv upplevelse. Men det kan man också ha när en riktigt riktigt bra bok tar slut, ni vet vid de där tillfällena när man önskar att man fortfarande hade den oläst, en upplevelse kvar att njuta av, när det känns som ingen bok i hela världen kan mäta sig med den så det är ingen idé att börja på en ny, det är bara att sluta läsa och börja knyppla eller nåt. Som tur är går det över.

Veckans bokbloggsjerka handlar om detta, vilka böcker som har gett mig bokbaksmälla. Antingen att de har gjort det svårt att börja på en ny eller att jag önskar att de inte tagit slut. Och visst finns det en del sådana i min bokhistoria.

Alldeles nyligen läste jag Nattfilm av Marisha Pessl.
Nattfilm (häftad)
Den är mycket speciell och fångade mig totalt med sin blandning av thriller och övernaturligt skrivet med glimtar av humor och helt underbara personligheter. Speciellt tror jag att den passar för eboksformatet med alla sina tidningsklipp och webbsidor som man kan förstora för att kunna läsa ordentligt.

En annan bok som jag har pratat vitt och brett om är Igelkottens elegans av Muriel Barbery.
Igelkottens elegans
Åh, vilket språk, vilken historia, vilka karaktärer, vilka miljöskildringar! Man blir ju lyrisk för mindre. Jag gillar också att inte alla böcker har ett lyckligt slut.

Som ung läste jag många klassiker och har planerat att läsa om dem nu i vuxen ålder, för att se om jag är lika begeistrad i dem nu som då. Det är till exempel Greven av Monte Cristo (jag har fortfarande en bild på näthinnan när han sitter likblek i sin grotta) och David Copperfield (bäst att ladda med mycket snytpapper).

Jag har hört av flera icke-skrivande personer att de gärna skulle skriva en bok när de har gått i pension. Bara för att sätta någon form av spår efter sig, sitt liv. Det är inte anledningen till att jag skriver men jag är nyfiken på om det är många som tänker så.

För några dagar sedan såg jag att min ljudbok Ur jord är de komna hade fått högsta betyg av en lyssnare, fast han/hon tyckte att den var för kort. Undrar om den har baksmällepotential? 😉

Ljudböckerna gjorde mig skum

Nu var det ett tag sedan jag var med i bokbloggsjerkan, men idag var det inte bara ett roligt ämne där jag har något att berätta utan jag har också tid att jerka den här helgen. Veckans fråga handlar om ljudböcker och om man har någon favoritläsare/bok.

För många år sen när jag bodde söder om och jobbade norr om Stockholm tillbringade jag mycket tid i bilen. Varje dag. Det blev rent ut sagt aptråkigt och jag började till sist bli så smått rabiat på rätt många bilförare. Då föreslog någon att jag skulle börja lyssna på ljudböcker.

Det var ju en alldeles lysande idé för en bokmal! Det här var i mitten till slutet av 90-talet och ljudboken var ännu inte jättevanlig. Den producerades främst för synskadade och vissa bibliotek lånade enbart ut till synskadade och blinda. Jag fick i alla fall låna trots avsaknad av vit käpp, utbudet var inte jättestort men det fanns lite att välja bland.

På den tiden (herregud, nu känner jag mig verkligen som bästis med dinosaurierna) bestod en ljudbok av ett gäng kassettband som låg i ett stort fodral. Man måste spola tillbaka banden innan man återlämnade boken, aja baja den som fuskade med det. Bäst jag visar några kassettband så att de yngre läsarna har en chans att förstå 😉 .

Kassettband. Bild från Wikipedia.

Nåväl. Bilresorna blev väldigt mycket trevligare och gick fortare och mina medbilister slapp en del okvädingsord (jag blir liksom italiensk bakom ratten).

Men. Jodå, det finns ett men i den här historien. Som bokläsare har jag aldrig kunnat sluta läsa mitt i ett stycke. Det visade sig att den här svagheten (?) i min karaktär även gällde ljudböcker: det var i det närmaste omöjligt att bara stänga av mitt i ett stycke. Snäpp, så där bara. Vem slutar läsa/lyssna mitt i ett mord?! Nä, gick inte då, går inte nu.

Följden blev förstås att jag fick sitta kvar (tack för flextid!) tills nästa stycke. Det var väl inget märkvärdigt med det kan man tycka. Åtminstone inte förrän det nådde mina öron att kollegorna tyckte att jag var konstig som satt i garaget så länge på morgnarna och stirrade rakt in i väggen (grå betongvägg, inte mycket inspirerande att hitta där).

En kväll hemma i bostadsrättsföreningen hade vi fest. En granne tog hjälp av några öl och frågade mig:
– Öh. Asså. Vi är nåra som undrar. Öh. Men varför sitter du så länge i carporten på kvällarna?!
– Hehe. Jag lyssnar på böcker och man kan ju inte sluta mitt i ett stycke.
De två något ofokuserade ögonen lyckades samköra ett ögonblick, stirrade på mig. Men bara kort. Sen sa han:
– Va? Tror jag ska ha en öl till …

Så för min del blev ljudbokslyssnandet förknippat med ett rykte om att vara konstig. Både på jobbet och hemma.

I höstas gjorde jag ett nytt försök i samband med att jag gav ut min senaste egna bok som ljudbok.

UrJord_omslag test ljudbok

Tekniken har ju verkligen förbättrats och förenklat för lyssnarna, som bara blir fler och fler. Men för mig vill det inte riktigt funka. Jag har kommit på att det antagligen beror på att jag läser väldigt snabbt, snabbare är vad uppläsarna läser högt. Alltså blir jag bara stressad av att det går för långsamt.

Men vid nästa tillfälle när jag ska tillbringa lång tid vid ratten, då ska jag ladda ner några böcker. I mobilen. Utan kassettbandstrassel mitt i rondellen. Och då kommer jag kanske att få någon favorituppläsare.

 

När tv kom på besök

Jorå, nu har jag varit med i tv. Inte i någon dokusåpa eller pinsamt program som typ Ung och bortskämd. Som vanligt undrar jag hur föräldrar kan ställa upp i det. Det är ju att visa för hela Sverige hur de har misslyckats i sin föräldraroll? Men nu kom jag ifrån ämnet lite grann.

För er som inte har sett det i medierna kan jag berätta att det är tumult bland alla frilansare just nu. Det gäller både journalister, fotografer, tecknare, designers och alla andra som gör jobb på frilansbasis till de stora mediahusen. De har nämligen kommit ut ungefär samtidigt (kartellvarning på det?) med fulavtal med usla villkor till alla sina frilansare. Om man inte skriver på är det morsning och goodbye till mera jobb åt dem.

Med anledning av detta kom det en fråga i en mejllista som vi frilansare har, att SVT Kulturnyheterna sökte någon som samma dag kunde ställa upp i en intervju. Jag hade en del inbokat och bara någon timme här och där fri så jag svarade något i stil med att ”trist är jag är upptagen större delen av dagen” och lullade på med mitt eftersom jag inte var aktuell. Men där hade jag fel, väldigt jättefel.

Det faktum att ett tv-team ska komma kan få den mest långsamduschande person att sätta hastighetsrekord. Guinness, here I come! Jag är riktigt imponerad över hur snabb jag var. Men men. Sen ringde de och sa att de inte skulle ha tid den dagen. Vi bokade ny tid ett par dagar senare.

På sportlovets sista dag kom de, kl. 10.00. Jag var lite nervös. Kidsen hade fått stränga order att hålla sig undan. Inte så svårt så dags på dagen för 13-åringen som själv säger att han är trötton. En filmare Tobias med diverse utrustning, mindre än vad jag trodde, och reporter Abdul, båda väldigt lättsamma och trevliga. Nästan lite för trevliga, jag skulle ju inte sitta där och se glad och munter ut. De ville inte ha fika eller så, bara jobba.

Abdul tyckte jag skulle hämta en bunt av de tidningar jag är publicerad i och sitta och bläddra i. Sagt och gjort.
– Ja! Här blir bra! säger han när vi går in i vårt minst sagt stökiga arbetsrum, och ropar på Tobias.
Det hade jag inte riktigt med i planen. Jaja, jag får väl bjuda på det. Förresten tror nog många att journalister är röriga människor som sitter på fik hela dagarna och har djuplodande diskussioner medan kaoset tornar upp sig hemma.

TV-inspelning Kulturnyheterna

Sen skulle jag bläddra i tidningarna. Och prata. Med filmning nära. Igen med filmning på håll. Igen med filmning som kryper närmare. Jag kan avslöja att det är svårt att variera det man säger, och försöka låta någorlunda seriös, när man ska göra samma sak många gånger – det blir liksom lite papegojvarning på det.

Därefter flyttade vi ut i vardagsrummet, möblerade om lite grann, utrustningen riggades upp igen och själva intervjun tog plats. Alla de viktiga frågorna ställdes och besvarades. Allt som allt skulle jag gissa på att jag blev filmad i cirka 40 minuter. De var här i ungefär en timme och en kvart.  Resultatet då? Jo, nog har de klippt och satt ihop det snyggt. Du kan se det här (visades på Kulturnyheterna 8 mars):

SVT Kulturnyheterna om fulavtalen

Det här med att det bidde en tummetott stämmer väldigt bra in 😉 Flera i branschen har tyckt att det blev fragmentariskt, att budskapet inte riktigt kom fram. Vad säger du, förstår du mera nu om vad fulavtalen innebär?

Uppdatering: Det blev något fel på länken, nu visar den rätt program.
Uppdatering 2: Videon är ej längre tillgänglig på SVT Play.

Våra nya rädslor

Nya tider för med sig nya rädslor. Man skulle kunna tro att utvecklingen automatiskt medför en större trygghet – Trygghetssverige.

Fel.

Det kanske är så att varje tid har sina rädslor? Vi skyddar oss mer och mer, hjälmar, skyddsvästar, övervakningskameror, larm hemma osv osv. Men det dyker alltid upp nya rädslor. En av dem är bacillskräcken. Överdriven? Ja, jag tror det och kände hur huvudet guppade upp och ned medan jag läste intervjun med den engelske professorn Tim Spector: Vi har blivit rädda för smuts. Hemma ställer jag undan handspriten medan Någon tar fram den. Den där Någon alltså.

En av mina nyare rädslor är den för pedofiler och groomare. Jag pratar ganska ofta med knoddarna om detta. Inte bara om vad som kan hända på nätet utan även i badhuset. Det sägs att pedofiler alltid har hängt i badhusen och det är nog sant fast jag aldrig har råkat ut för någon. Inte heller var våldtäkt i badhuset något som jag ens tänkte på som barn och ungdom. Men nu gör jag det. Speciellt när ungarna åker och badar själva.

Så har vi en annan väldigt allvarlig rädsla: den för Alfons Åberg. Den där otäcka, skrämmande, farliga figuren. Hugaligen. Tänk att jag har läst flera böcker om honom, först för mina syskonbarn och sen för mina egna barn, sett flera filmer (vi hade några av dem på DVD när barnen var små) och till och med sett honom på bio! Med mina barn! Jösses. Jag måste vara totalförstörd, min själ är ett svart, taggigt, bottenlöst hål. Och mina barn då?! Vad har jag gjort?! Det blir dyra psykologräkningar. Njäe. Nog finns det andra saker att vara rädd för.

Den värsta av nutidens rädslor, den som får pulsen att dunka som en galopperande elefant på en torr väg, ger de allra otäckaste mardrömmar som får Psycho att likna dagisfilm, får händer att skaka obehärskat, det är nog den att mobilen ska gå sönder. Den kan skrämma livet ur de mest härdade machopersoner som till vardags brottas med krokodiler och samlar på livsfarliga ormar. Min mobil har strulat en längre tid, stänger av sig till som tätt, tappar alla kontakter, slänger fram konstigheter. Jag tänkte att den skulle hålla till i sommar men … Efter en massa avstängningar vågade jag inte längre och beställde en ny. För tänk om. Alla mina kontakter, jag kan inga nummer i huvudet längre, bara de gamla. Alla mina foton. GAAAHHH!!! Här kan vi snacka om äkta rädsla: mobildödsskräcken.

Gammal och kantstött. Och helt opålitlig. Alltså ett skräckobjekt.

DN: Alfonsbråket avslöjar vuxenvärldens syn på film
Förskola stoppar all filmvisning efter Alfonskritik

PS. Jag håller på och lägger in många av mina publicerade reportage, artiklar och krönikor. Titta in på menyn Reportage/artiklar/krönikor om du vill läsa.

Digital marknadsföring. Och så jag då.

Spännande, tänkte jag när en inbjudan från Shenet till ett seminarium om digital marknadsföring plingade till i inboxen och anmälde mig raskt. Tänkte att nu kan jag få lite idéer till min blogg och om marknadsföring av mina böcker i olika sociala medier.

Några veckor senare när jag väl var där en ilsket kall januarikväll insåg jag genast och småbrutalt att man inte pratade om bloggar som min. Man pratade om STORA bloggar fulla med annonser. Inte min lilla blogg, helt utan banners.

Goodiebags

Goodiebagarna var inte heller jättestora eller jättefulla. Men ack så trevlig att få. Det sägs ju att det inte är storleken det beror på.

Nåja. Alltid kan man få lite nya idéer och höra vad som händer, alltid roligt och nyttigt. Vad som INTE kommer att hända under 2016 är bland annat:

  • Problemet med ad-blocking kommer inte att lösas.
    Vi användare älskar ad-blocking (att via program stoppa alla annonser som slänger sig rakt in i nunan när man har klickat på något helt annat) medan mediet, nätsidan eller vad det är, behöver tjäna pengar på flera sätt. Branschen försöker nu förbjuda ad-blocking.
  • Facebook kommer inte att döda YouTube.
  • Unga människor kommer inte att lämna Facebook.
    Tvärtom så är det många fler ungdomar som är med än som står för det.

Vad som kommer att hända under 2016 är bland annat:

  • Mobila betalningar kommer att bli vanligare.
  • Konsumenternas röster blir mera hörda.
  • Facebook kommer att bli nästan helt mobilt.
    (Shit, jag som tycker det är så jobbigt med den lilla skärmen).
  • Instagramreklam finns redan men kommer blir mer interaktiv med köp och mätningar.
Zanox

Amerikanen Ben Mullen vet hur man håller ett bra föredrag. Och så hade han så läckra brillor. Utan glas.

Sen pratades det mycket om affiliate marketing, programatic och en hel drös med tre- och fyrstaviga förkortningar regnade ettrigt i salen. Jag ska inte trötta ut er med mer information om det. Medan jag satt där och sippade på ett gott rödvin vandrade tankarna iväg ibland. Och jag kom fram till att jag är gammal. Jättejättejättegammal. En av de tidiga dinosaurierna, typ.  

Jag har ingen vlogg och jag finns inte på YouTube. Jag har ju inte ens en pod! Ni förstår vilken urtida fossil jag är. Så nu är frågan om jag ska ta och uppdatera mig och skaffa en vlogg. Skulle ni följa mig då?

Kungsan

Kylan gjorde att Kungsträdgården var i det närmaste öde en vanlig vardagskväll. Men vacker. Där gick fossilet och var tacksam över att hon i alla fall inte behöver skaffa SnapChat eftersom största delen av användarna är 12-15 år, det räcker med Instagram och Facebook. Fossilen är numera även ägare till en foundation, vilket gjorde 11-åriga Krusidullan nöjd. Tänk att ha en foundationlös mamma?! Så oerhört skämmigt. Jag kan avslöja att tanken på att ha en vloggande mamma inte drog ner det allra minsta jubel, endast mungiporna, bland barnen. Däremot sa de, efter att de hjälpligt hämtat sig efter chocken, att det skulle de ALDRIG berätta för sina kompisar. Ingen marknadsföringshjälp att hämta där alltså.

 

Massmord i Täby!

Har du missat det? Har polisen mörkat ännu fasansfull händelse? Det kanske är ännu något som DN inte vill skriva om – än. För att en typ av invandrare sägs vara inblandade.

Det här hände i alla fall. Att de som ska sova, inte nödvändigtvis sött, invandrade och började ta över hela boendet. Så där bara, som om det vore en självklarhet. Det kunde jag förstås inte acceptera. Väggarna är gränser, eller hur?

De ville gärna vara med på mitt skrivbord. Okej, det finns lite plats kvar men snåla jag ville inte dela det med någon. Speciellt inte när de bara marcherar på som om de ägde stället. Och mig.

Det är inte alls särskilt skönt när de börjar kliva på en när man sitter där i godan ro och skriver. Och sen inträdde biverkningarna. Eller faktiskt Biverkningarna. Att varje gång det killade till någonstans, på benet, i hårbotten, på magen så trodde jag att det var en av dem. GAH! Då var hysterin på en armslängds avstånd.

Alltså återstod bara mord. Massmord.

Myra

Här har det skett ett mord.

Efter en förmiddag i invasionens och massmördandets tecken trodde jag mig ha hittat deras smitväg in. Vid golvlisten precis bredvid mitt skrivbord. Eftersom jag hade mycket att göra och ingen lust eller tid att åka iväg och köpa lämpligt motmedel och min kur med hårspray inte hjälpte (fast det luktade rätt gott) slängde jag ut en förfrågan i panik på Facebook. Finns det något som kan mota dessa små odjur, något som man vanligtvis har hemma?

Jodå, jag fick massor med tips, så snacka inte skit om Facebook. Salt, kanel och bikarbonat. Jag kastade mig in i köket och med ett triumferande vrål utrustade jag mig med sagda saker och spridde ut dem längs golvlisten i en hämndlysten yra.

Myror

Massgrav, typ. Utan grav. Men kaneldoftande. Lite julvibbar på det.

Resten av dagen satt jag i ett kanel- och hårspraysdoftande rum – jag tror inte att det har inverkat menligt på mitt förstånd. Nästa dag åkte jag till en nära boende vän och hämtade en anti-myr-dosa.

Tack Facebook och alla vänner. Friden råder åter i arbetsrummet.

 

Att publiceras på nätet

De flesta av mina reportage finns enbart att läsa i respektive tidning. Men just nu har jag den stora glädjen att ha blivit utvald att publiceras i två olika tidningars nätupplagor. Härligt!

Så för den som vill läsa finns här reportaget om Madelene som höll på att dö innan hon fick hjälp.

Och här kan du läsa om Nina som är född som pojke och uppväxt i Jehovas vittnen.

En annan sak. För de flesta av oss bloggare går det lite upp och ner. Ibland tryter lusten och inläggen blir sällsynta. Sen får man jättelust igen, idéerna står på kö och man tycker att man har superintressanta saker att säga 😉 och bloggar så fingrarna glöder.

Vad tror ni – är bloggandet på utdöende? Eller ändrar den form och blir smalare, mera anpassad för olika områden som foto, inredning, böcker? Eller är det precis som för några år sen?

Imorgon ska jag på ett seminarium som Shenet.nu arrangerar som heter Digitala Trender. Förhoppningsvis kan de upplysa om hur det ser ut nu och framöver. Oavsett ska jag berätta.

PS. Tror ni att någon på DN läser min blogg? Inte långt efter att jag skrivit inlägget Det är fan inte lätt att vara vegetarian publicerade de denna klargörande artikel: Nu blommar det på krogen. Det är i alla fall roligt att leka med tanken :)

 

2015 års nyord – Om man klittrar på stranden kan man bli haffad

God fortsättning!

En av de roliga sakerna som alltid inträffar i början av ett nytt år är Nyordslistan. Som ord och språknörd älskar jag att läsa den. Vissa ord är självklara – vissa är bara roliga och kanske kortlivade. Några av årets nyord som jag reagerade över är:

  • EU-migrant: EU-medborgare som tillfälligt uppehåller sig i ett annat EU-land för att förbättra sin materiella eller sociala situation.
    Alltså ett finare ord för tiggare.
  • Faktaresistens/faktaresistent: Förhållningssätt som innebär att man inte låter sig påverkas av fakta som talar emot ens egen uppfattning.
    Hm. Tjurskallig, envis som en röd gris med andra ord. Sådana personer är hur jobbiga som helst att diskutera med.
  • Haffa: Ragga, stöta på.
    Stor risk för missförstånd om man har den gamla betydelsen för haffa i skallen.
  • Klickokrati: Ett samhälle där journalistik och politik styrs av vad internetanvändarna föredrar, till exempel genom att klicka på gilla- och delaknappar på nätet.
    Rätt eller fel? Svårt att säga, men lite hemskt låter det. Fast du får gärna klicka på Gillaknappen när du har läst det här. Typ.
  • Klittra: Onanera (som kvinna).
    Det här trodde jag absolut betydde någon ny sorts twittra, till exempel från sandstranden. ”Och här sitter jag på stranden på Österlen och klittrar bland alla solbadare”. Oj oj, det hade inte blivit så bra.
  • Mansplaining: Förklaring som ges av män till kvinnor, som förutsätts vara mindre vetande.
    Ja, tänk att det här inträffar ju lite då och då. När ska dessa dinosaurier utrotas? De är helt klart faktaresistenta.
  • Nyhetsundvikare: Person som inte tar del av mediernas nyhetsrapportering.
    De här hör man ju lite då och då: ”Neeej, det är bara elände på nyheterna, jag orkar inte läsa om det.”
  • Ögonkramp: Kramp i ögat som bland annat kan orsakas av att man tittar för nära och för länge på en mobiltelefon.
    Förut fick man sms-tummar, nu får man dessutom ögonkramp. Vojne vojne.

DN:s quiz om nyorden
Språkrådets nyordslista Här kan du läsa om alla orden.