Nu var det ett tag sedan jag var med i bokbloggsjerkan, men idag var det inte bara ett roligt ämne där jag har något att berätta utan jag har också tid att jerka den här helgen. Veckans fråga handlar om ljudböcker och om man har någon favoritläsare/bok.
För många år sen när jag bodde söder om och jobbade norr om Stockholm tillbringade jag mycket tid i bilen. Varje dag. Det blev rent ut sagt aptråkigt och jag började till sist bli så smått rabiat på rätt många bilförare. Då föreslog någon att jag skulle börja lyssna på ljudböcker.
Det var ju en alldeles lysande idé för en bokmal! Det här var i mitten till slutet av 90-talet och ljudboken var ännu inte jättevanlig. Den producerades främst för synskadade och vissa bibliotek lånade enbart ut till synskadade och blinda. Jag fick i alla fall låna trots avsaknad av vit käpp, utbudet var inte jättestort men det fanns lite att välja bland.
På den tiden (herregud, nu känner jag mig verkligen som bästis med dinosaurierna) bestod en ljudbok av ett gäng kassettband som låg i ett stort fodral. Man måste spola tillbaka banden innan man återlämnade boken, aja baja den som fuskade med det. Bäst jag visar några kassettband så att de yngre läsarna har en chans att förstå 😉 .
Kassettband. Bild från Wikipedia.
Nåväl. Bilresorna blev väldigt mycket trevligare och gick fortare och mina medbilister slapp en del okvädingsord (jag blir liksom italiensk bakom ratten).
Men. Jodå, det finns ett men i den här historien. Som bokläsare har jag aldrig kunnat sluta läsa mitt i ett stycke. Det visade sig att den här svagheten (?) i min karaktär även gällde ljudböcker: det var i det närmaste omöjligt att bara stänga av mitt i ett stycke. Snäpp, så där bara. Vem slutar läsa/lyssna mitt i ett mord?! Nä, gick inte då, går inte nu.
Följden blev förstås att jag fick sitta kvar (tack för flextid!) tills nästa stycke. Det var väl inget märkvärdigt med det kan man tycka. Åtminstone inte förrän det nådde mina öron att kollegorna tyckte att jag var konstig som satt i garaget så länge på morgnarna och stirrade rakt in i väggen (grå betongvägg, inte mycket inspirerande att hitta där).
En kväll hemma i bostadsrättsföreningen hade vi fest. En granne tog hjälp av några öl och frågade mig:
– Öh. Asså. Vi är nåra som undrar. Öh. Men varför sitter du så länge i carporten på kvällarna?!
– Hehe. Jag lyssnar på böcker och man kan ju inte sluta mitt i ett stycke.
De två något ofokuserade ögonen lyckades samköra ett ögonblick, stirrade på mig. Men bara kort. Sen sa han:
– Va? Tror jag ska ha en öl till …
Så för min del blev ljudbokslyssnandet förknippat med ett rykte om att vara konstig. Både på jobbet och hemma.
I höstas gjorde jag ett nytt försök i samband med att jag gav ut min senaste egna bok som ljudbok.
Tekniken har ju verkligen förbättrats och förenklat för lyssnarna, som bara blir fler och fler. Men för mig vill det inte riktigt funka. Jag har kommit på att det antagligen beror på att jag läser väldigt snabbt, snabbare är vad uppläsarna läser högt. Alltså blir jag bara stressad av att det går för långsamt.
Men vid nästa tillfälle när jag ska tillbringa lång tid vid ratten, då ska jag ladda ner några böcker. I mobilen. Utan kassettbandstrassel mitt i rondellen. Och då kommer jag kanske att få någon favorituppläsare.