Etikettarkiv: demens

Att prata med en papegoja

Jag är ingen djurpratare. Tyvärr, får jag säga. Lite då och då gör jag mina försök à la The Dog Whisperer med daghunden. Det ser ju så lätt ut när Cesar Millan gör det. Ofta behöver han bara ställa sig på ett visst sätt så slutar den allra envisaste hund att springa ut och hoppa när det kommer folk.

När jag gör det brukar hon knuffa bort mig. Eller ge mig en helt oförstående blick – och sen glatt fortsätta med det hon inte ska göra. Nä, djurpratare, det blir jag aldrig.

Därför blev jag väldigt förvånad när jag fick prata med en papegoja när jag ringde till min styvmors hemtjänst en morgon. Samtalet lät ungefär så här, efter att jag presenterat mig och berättat vem det gällde.

– Jag ville bara kolla att ni vet att Inger kom hem från sjukhuset i natt.

– Inger kom hem från sjukhuset? sa papegojan.

Fast då anade jag inte än att det var en papegoja jag pratade med.

– Ja, ni kanske inte fått besked om att hon åkte in akut i går kväll?

– Åkte in akut? bräkte aran.

– Ja, Inger åkte in akut igår, visste ni det?

– Visste vi att Inger åkte in akut? upprepade papegojan.

Nu började jag känna att samtalet inte var så givande som jag önskade och ansträngde mig att bli tydligare, inga svåra ord, korta meningar.

– Inger kom hem från sjukhuset i natt.
– Jag vill vara säker på att ni vet det.
– Så att ni tar hand om henne enligt schema.
– Hon måste få frukost nu på morgonen, sa jag långsamt och så tydligt att logopederna skulle jubla om de hört mig och bums utnämna mig till Första-Tydlighets-Talaren 2013.

– Äh, Inger ska ha frukost på morgonen? tjattrade den bevingade men icke flygfärdige.

Vid något tillfälle är det bäst att ge upp, att sluta framhärda, att se sig slagen. Av en papegoja. Alltså bestämde jag mig för att be om att få prata med någon annan.

– Prata med någon annan? kväkte det lusiga flygfäet.

papegoja

 

Som sagt, någon djurpratare är jag inte.

 

Om natten på kyrkogården

Det är söndag natt, det saknas en timme till midnatt, det är mörkt men inte svart. Det står en man vid ingången till Katarina kyrkogård på Södermalm. På håll ser jag att han gör något med en cykel som verkar fastlås. Är han en tjuv eller är det hans cykel? När jag kommer fram till ingången har mannen gått därifrån och kyrkogården ser helt öde ut.

Med orolig beslutsamhet går jag in. Det är ljummet i luften men mina händer är iskalla. Gatlyktorna kastar långa skuggor, vinden går i träden. Det rasslar och prasslar. Jag går till höger, mot minneslunden. Några gravljus fladdrar lätt bland blommorna – rosa, gult, rött blänker till. Jag är själv. Tror jag. Hoppas jag.

Skuggorna sträcker sig efter mig. Jag tittar snabbt över axeln. Sitter det någon där? Det blänker i den lilla dammen. Hägg och syren. Jag böjer mig för att se om någon ligger bland buskarna. Det är svårt att se. Jag vill bara därifrån. Det dunkar snabbt i bröstet. Jag håller hårt i väskan, som beredd att använda den som försvar.

Jag går varvet runt. Sedan ut, mot den asfalterade friheten. Glad över att inte ha hittat henne skadad eller död, arg över polisens bristande resurser.

—————————————————————————————–

Man kan tillbringa sina söndagskvällar på olika sätt. Gångna söndagskvällen tillbringade jag mest i telefon. Min dementa styvmor hade försvunnit från sitt hem på Söder. På kvällen polisanmälde jag hennes försvinnande. Polisen undrade om jag kunde tänka mig något ställe som hon kunde ha gått till. Det enda jag kunde tänka mig var minneslunden vid Katarina kyrka där hennes man, min pappa, har sin sista vila. Det är svårt att veta vad som rör sig i en hjärna som inte längre kan skapa varken tal, ord eller känslor.

– Då vore det bra om du kan börja med att söka av den innan du åker hem till henne, säger polisen.

Motviljan är som ett slag i solar plexus. Jag vill INTE gå omkring på kyrkogården på natten. Jag säger:

– Är det inte bättre att ni gör det? Det kommer ta mig ungefär en timme innan jag ens kan vara där.

– Tyvärr kommer det att ta ännu längre tid innan jag kan skicka dit en patrull. Vi har helt enkelt ingen tillgänglig, svarar hon.

Efter genomsökning av kyrkogården och senare även av källare, tvättstugor och liknande utrymmen inklusive gård och närområdet tillsammans med en polispatrull, blev jag dagen efter mera arg. Den här gången över att sjukhusets och polisens rutiner inte fungerat. Min styvmor hade legat på SöS sedan söndag förmiddag, dit polisen hade ringt flera gånger.

Vi hade alltså gjort allt i onödan. Jag förstår att polisen har ont om resurser. Och jag är glad över att min styvmor inte är illa skadad.

Sjukvården uppmanar till brott

Under en längre tid har jag och min syster försökt ordna livet för vår styvmor. Hon har varit dement en längre tid och vi har försökt vara ute i god tid, för att inte hamna i knipa med vård och ekonomi när demensen blev total.

Nu är vi i den knipan.

Det spelar ingen som helst roll att vi var ute i god tid, när det sociala och sjuk”vården” inte fungerar. Det är många konstigheter som vi har fått lära oss. Jag har tidigare berättat om hur otroligt viktig dosetten är. Vårdavdelningar för höftbensopererade dementa existerar inte. Ett av de aktuella sjukhusen kan inte ge antibiotika intravenöst, och det är ett rätt stort sjukhus i södra Stockholm. Men de har nog inga eller kanske bara en läkare eftersom det tog cirka sex veckor att få ett intyg som behövdes till ansökan om god man. Trots att de visste att inga kontanter finns. Alla olika ägare till vårdinrättningar försvårar administrationen och vården enormt, de har ju olika rutiner och riktlinjer som inte är synkade alls. Med massor mera.

Sen kan man ju fundera över hur man resonerar när man skriver ut en patient en fredagseftermiddag, en patient som måste ha licensmedicin. Den finns alltså inte att köpa bara så där på ett apotek, utan måste beställas på speciellt apotek. Och så tar det ju förstås några dagar innan den kommer. Hur tänkte de då?

Nåja. Syrran och jag har pratat med olika vårdpersonal, hemtjänst, ASIH, distriktssköterskor, logopeder, kurator, arbetsterapeuter och biståndsbedömare varje dag sedan början av januari. Ibland flera gånger om dagen. Varje dag. Det är absolut inte lätt att vara anhörig till en sjuk idag i Sverige. Gemensamt för dem alla, nästan, är att de försöker få någon annan att utföra arbetet och gärna då en anhörig. Suck.

Priset togs av kuratorn som försöker få iväg en ansökan om god man, som egentligen biståndsbedömaren skulle ha gjort för länge, länge sen. Vi har gång på gång påtalat att det är bråttom, att det inte finns kontanter och att vi inte kommer åt några andra pengar. Då föreslår hon på fullaste allvar att min syster ska fejka en faktura och skicka till styvmor och jag ska betala ut den, eftersom jag numera åtminstone kan betala de räkningar som är adresserade till henne. Och så ska syrran hämta ut pengarna och ge till styvmor/hennes behov.

Men va?! I min värld är detta ett brott, även om tanken bakom är god. Det är ju brottsligt att slå ihjäl någon även om världen skulle bli en bättre plats utan denne.

I hela denna härva av olika vårdaktörer har jag gång på gång sagt att ”nu blir jag inte förvånad längre”. Men det blir jag. Och kommer säkert att bli flera gånger.

Visst kan man bli gråhårig i förtid av vårdapparaten.

——————————————————————————

DN: Dyrt med mer personal i äldrevården för dementa

 

Det är skymning nu

Jag förstår vad de säger. Ibland. Orden finns i min hjärna men de släpps inte ut ur min mun, de fastnar i en geggig kontroll som förvränger dem och släpper ut något omöjligt. Jag är rädd. Jag kommer att bli ett kolli. Steg för steg. Doktorn säger: det finns ingen bot, ingen återvändo. Först talet. Sen förståelsen. Känslorna. Och till sist det som var jag. Styvdottern är med mig till doktorn. Jag berättar att jag är orolig. Men jag hör bara ljud, ljud utan någon mening. Jag ser hur hon försöker förstå. Till slut frågar hon om jag kan skriva det jag säger. Jag nickar. bbjr jdorl vespk. Maskarna i min hjärna har ätit upp ännu en bit. De vill att jag ska ha hjälp hemma. Jag vill inte. Vad skulle vi prata om? De andra förstår ju inte att jag inte säger nej, det är bara min mun. Det kommer brev. Så konstigt. Alla bokstäverna står huller om buller. Är det imorgon nu? Mörkret borde komma fortare.

IMG(88)

Not: Texten ska föreställa komma ifrån min styvmor som har drabbats av en synnerligen elak demens.