Kategoriarkiv: Texter

Att bli författare

Så här i början av det nya året har jag roat mig med att summera mitt nya skrivarliv. Roat och roat förresten, det är inte så lätt att bli författare. Men det är roligt att se att det har blivit en del, trots att jag inte är i närheten av att tjäna skjortan. Om man skulle leka fågel, fisk eller mitt emellan skulle man kunna säga fisk. Om man med det menar sådana här fiskar som vi kunde läsa om i Aftonbladet häromveckan:

Bildspel: Klicka för att starta
Iskallt. Djupfryst. The fishes are sleeping. Ja, du fattar. Vi pratar alltså om lite fickpengar, för små fickor.

Vad har det blivit då? Jo, det började med

Debut i död
En deckarnovell i ”Debut i död”. Inkomst: 0 kr, ett friex. Eller var det tre?

Sen kom barnboken:

Kluriga Klara framsida
På den har jag tjänat ungefär en tröja. Från H&M.

Från barnbok till skräck:

Nattmaror (pocket)
Två rysliga noveller har jag bidragit med i denna. Kommer kanske tjäna ett par strumpor.

Så i november kom en annorlunda bok:

Inspirationsspridaren : 65 korta berättelser ur verkliga livet (inbunden)
Inkomst: 0 kr, ett friex. Den här verkar sälja bra, den är mycket omskriven. Jag har inte läst den än. Nu får jag skämmas.

Och lagom till jul kom ännu en antologi, skönlitterär den här gången.

En bekantskap som berör : antologi (häftad)
Inkomst 0 kr, ett friex. Den här är riktigt bra – jag är mycket stolt över att bli utvald att vara med i den.

Man kan säga att jag inte är så sjåpig när det gäller genrer men det är thriller/skräck med övernaturliga inslag som mitt hjärta klappar mest för. Snart kommer jag att publicera ett reportage om någon som verkligen är hemma i den genren, nämligen Åsa Schwarz.

Så, nu vet ni varför jag går i mina gamla vanliga kläder. Men, jag skulle verkligen behöva förnya min garderob – så buss på skrivandet!

———————————————————————————–

”En bekantskap som berör” finns hos Adlibris och Bokus.
”Debut i död” finns numera som e-bok på biblioteken.
”Kluriga Klara kan själv” är slutsåld hos förlaget men finns kvar hos Bokia och Bokus.

Världstoalettdagen. Och dasshumor.

Den 19 november är det World Toilet Day. Samtidigt startar WaterAid kampanjen ”I love toa”.

Förutom att jag blir lite nödig av språkblandningen är det faktiskt en bra sak – mycket bättre än sådana där dagar som kladdkakans dag och liknande. Det här handlar om att 2,5 miljarder människor inte har tillgång till toalett med förödande konsekvenser. Till exempel dör fler barn i diarrésjukdomar än av aids, malaria och mässling ihop.
Här kan du läsa mer och bidra genom att rösta på din favoritmugg: I love toa och WaterAid.
toa_kellerman
Jag tror jag röstar på Martin Kellermans toalett. Bild från ilovetoa.se.

Allt detta om att älska sin toalett för mina tankar till ett speciellt torrdass. Det var så här:

För många år sedan fick jag och dåvarande låna hans brors sommarhus en tid. Det var ett stort mysigt hus med många kakelugnar. Men det spelar ingen roll eftersom det här utspelade sig i juli och behovet av kakelugn var obefintligt. Det fanns rinnande vatten i köket men sen var det stopp på bekvämligheterna. Vi hade fått en noggrann beskrivning av hur vi skulle hitta till torrdasset, som brorsan precis hade renoverat. Han var mycket stolt över det, på det där sättet som människor med tummen i axelnivå brukar vara när de gjort något med händerna.

”Gå direkt till vänster utanför ytterdörren, följ stigen genom det höga gräset, så kommer ni till dasset.”

Jodå, det gjorde vi. Och det var blått. En blå nyans på väggarna, en annan på golvet, en tredje på bänken. Ingen av dem hade torkat utan klibbade under sulor och nyfikna fingrar. Tunnorna var tömda och kungafamiljen lyste med sin frånvaro och allt var frid och fröjd.

Det var ett stereodass. Eller vad heter det när det är två hål? Och varför hade man förr i tiden så ofta tvåhålsdass? De måste varit extremt sällskapssjuka. Verkligen extremt. Jag vill helst fisa i ensamhet.

IMG_7568
Exempel på singeltorrdass.

Så som man gör när den bekvämlighetsinrättning som erbjuds är i form av torrdass, klarade vi av kvällskissningen på tomten vid någon lämplig buske. Men eftersom jag fick fästingar varje kväll slutade jag med det efter några dagar och gick till dasset. Attans vad snabba de är de där små krypen. När man hukar blir det ju ingen långsittning direkt, men nog hann de ta sig upp.

Semestern var skön, vi badade, solade, läste böcker och njöt. Till sist var det dags att packa ihop och åka hem. Brodern ringde för att ge några förhållningsorder angående stängning av huset.

”Ja, allt har funkat”, hör jag dåvarande säga. Sen låter han lite förbryllad:

”Jo, dasset är fint.” Han avslutar samtalet och tittar på mig och ser konsternerad (Ha! Äntligen fick jag använda det ordet!) ut.

”Vad är det?” frågar jag förstås.

”Han undrade om tapeterna satt kvar på dasset.”

”Tapeterna?!” Sen börjar jag vrålgarva. Han med. Det tog en stund innan vi kunde ge oss ut på dassjakt. Till slut hittade vi det – det rätta dasset. Men rosablommiga tapeter, gamla tidningar, kungaporträtt och allt som hör dass till.

Vårt dassmisstag är preskriberat nu, men tack snälla granne för lånet. Och förlåt. Vi lämnade i alla fall lite toapapper.

 

 

Tunnelbanebetraktelser

Kvinnan sitter rak i ryggen, rak i nacken. Endast hakan är något nedvinklad. I knäet ligger en inplastad bok, ovanpå en mjuk handväska. En bokcirkelbok. Jag ser inte vilken.

Hon är helt ovetande om att hon ska bli ett blogginlägg.

Hon ser tråkig ut. Tillknäppt. Klädd i enbart murriga färger, håret behöver en tvätt. Glasögonen var moderna för … nej, frågan är om de någonsin har varit moderna.

Hon är nog bibliotekarie. Eller administratör på Försäkringskassan. På hennes kontorsstol hänger alltid en brun kofta som hon brukar ha över axlarna. Så att hon inte ska sitta i drag.

Hon dricker en kopp kaffe på förmiddagen på jobbet. 

Ett småleende drar snabbt över hennes färglösa kinder. Boken är tydligen smårolig. Jag ser fortfarande inte vilken det är. 

Rutiner. Hon gillar rutiner. Skulle tycka det är helt ”crazy” att köpa hem en pizza istället för den fredagsmiddag som hon och maken alltid äter. Alltid har ätit. ”Men Arne, du äter alltid två potatisar! Varför skulle jag ha kokat TRE idag?”  Skulle inte falla henne in att strunta i disken efter maten. 

Tänk om hon visste att hon skulle bli ett blogginlägg. Att hennes förmodade diskvanor skulle bli svart på vitt.

Hon placerar bokmärket noga mitt i boken. Fäller ihop den. Hennes rörelser är invanda. Precisa. Inget yvigt. Armbågarna nära kroppen. Inte ta plats. Snabbt lägger hon ned boken i väskan, utan att ge mig en chans att se framsidan. Drar igen dragkedjan, ända till stoppet. 

Hon är rädd om boken. Den ska ingen ficktjuv komma åt.

Oj. En dragkedja till. Som lika nogsamt dras till sin slutstation. Det måste vara en värdefull bok.

Oj igen. Handväskan har dessutom en slejf med knäppe. Som stängs lika noga som de två övriga stängningarna. 

Nu blir jag riktigt nyfiken på boken, boken som är instängd, instängd, instängd. Precis som kvinnan såg ut att vara. Instängd i rutinerna.

Men hon log när hon var i bokens värld. Ovetande om att hon skulle bli ett blogginlägg.

————————————————————————————

Jag älskar att titta på folk. Ge dem yrken. Familjer. Intressen. Dialekter. Bakgrunder.

Genom att göra det göder jag min fantasi (frågan är hur mycket gödning den behöver?) och luftar mina fördomar. Sådana har vi alla. Den största fördomen är tron att vi inte har några fördomar.

Men shit vad jobbigt det måste vara att åka tunnelbana med mig.

Isande

ISANDE

Marken ligger fläckvis naken. Snöhögar här och där, tynande men med ett hårt skal. Fågelkvitter. Knoppar. Det är påsklov, jag är i de tidiga tonåren och på konfirmationsläger tillsammans med min bästis.

Vi är ganska många, alla jämnåriga. Det betyder att det är livat på kvällar och nätter i baracken där vi bor. Min bästis och jag törs inte somna för en av ledarna från kyrkan är läskig. Någon sa att han försöker kika in i tjejernas rum när vi klär av oss. Han är den enda av ledarna som jag kommer ihåg.

Mitt i natten blir vi väckta.
– Upp med er! Klä på er ordentligt. Vi samlas utanför om ett par minuter.
I det sotsvarta står en samling trötta, undrande ungdomar. Någon kommer med facklor, vi får varsin.
– Kom med nu! Vi ska ner till sjön. Akta så att ni inte bränner varandra.

På ett led går vi till sjön. Facklornas fladdrande ljus är opålitligt. Skärande målbrottsröster försöker vara kaxiga. Men vi är små.

Ut på isen ska vi. Några protesterar men natten suger åt sig orden. Isen är svart. Vattnig. Den vacklar under vår tyngd. Några skriker till. Andra fnittrar hysteriskt.
Jag är rädd.
Jag vill inte.
Jodå. Mitt ut på sjön ska vi. Dova knak rullar fram under isen, likt en jätte som bryter ett träd mitt itu. Då fladdrar facklorna än mer. Vi ska stå i en stor ring. Förlita oss på att Gud håller sin skyddande hand över oss och inte låter isen brista. Lära oss lita på Gud.

Hotfullt skär den, gnisslar. Skickar iväg sprickor. Sprickor som kan sluka oss.

Vettskrämda står vi där. Lättnaden när vi äntligen får gå iland är omätbar. Vi är tysta.

———————————————————————————————–

En sann historia. Och förklaringen till att jag än idag inte tycker om att vara ute på isar.

Novell – tema Halloween, del 2

Del 1 hittar du i föregående inlägg.

—————————————————————————————–

 

En ovanlig grannsämja, sista delen

  ”Daniel! När kom du?” Anna for upp ur solstolen, kände hettan sprida sig över kinderna, egentligen utan anledning. Plötsligt var hon glad att hon hade duschat och tvättat håret på morgonen, men hon ångrade den bylsiga gamla huvtröjan och de grå mysbyxorna.

  ”För så där en tio minuter sen. Jag har bara varit in och ställt ifrån mig väskorna och kollat runt lite. Det märks att det inte har bott någon där, det ser ut precis som när jag åkte. Fast mer dammigt”, tillade han med ett snett leende.

  ”Inte bott någon där?” sa Anna förvånat. Hon skulle precis fortsätta när något höll henne tillbaka. ”Äh, jag är nog lite nyvaken fortfarande. Men kom in, eller kom över, rättare sagt. Staketet alltså!” skrattade Anna, blicken irrade runt som om den inte visste var den skulle våga landa. ”Hur är det? Vill du ha en kopp kaffe? Jag skulle ändå ha en själv nu, men jag har nog ingenting till.” Åh herregud vad händer, vad håller jag på med, tänkte hon.

  Daniel log. ”Ja, tack. Om du ändå ska ha, så tar jag gärna en kopp. Det danska kaffet är inget vidare.”

  Anna gick in och Daniel fångade den citronfriska doften som lämnade ett osynligt spår efter henne, innan den blandades ut i luften och försvann. Han såg sig omkring på altanen. Det var mysigt och fint, rosa och vit ljung lyste upp. Sedan slog han sig ned i en trädgårdsstol mitt­emot Annas solstol.

Till en början gick samtalet lite trevande, som om de inte visste riktigt var de skulle börja någonstans. Anna berättade om Kalle, att han numera var hos sin pappa var­annan helg och en under del av sommarlovet och Daniel berättade om sitt år i Köpenhamn, hur annorlunda danskarna var att jobba med, vilken skillnad det var att bo nära Nyhavn jämfört med här.

  ”Men nu måste du berätta hur allt det här gick till”, sa Daniel och svepte med armen mot all­männingen. ”Det blev ju kanonbra! Vems idé var kullen, den var ju inte med i mitt ursprung­liga förslag? Och vad har hänt med surkäringen? Hennes buskar är inte klippta med nagelsax längre.”

  ”Ja, visst blev det bra”, instämde Anna ivrigt och lutade sig fram över bordet. ”Vi är jättenöjda. Någon månad efter att du åkt, så fattades beslutet att vi skulle förnya hela allmänningen enligt din skiss. Berit var värre än vanligt! Trodde hon skulle få en stroke eller nåt. Du skulle ha sett hennes min när trädfällarna kom och tog ner tallarna. Jag skulle inte velat vara i deras kläder den dagen, jösses som hon gick på!”

  Daniel skrattade, han kunde tydligt se snipmunnen framför sig. Och trots att det var barnsligt, kunde han inte låta bli att känna skadeglädje över att käringen inte fått sin vilja fram.

  ”Man kan ju tycka att även hon skulle uppskatta att ha lite sol på sin baksida, men tydligen inte.” Anna tittade ut över lekplatsen, snurrade på kaffemuggen och skrapade med nageln på något som fastnat. Så tittade hon upp och frågade:

  ”Hörde du att hon försvann sen?”

  ”Vadå försvann?”

  ”Det stod om det tidningen och allt. Hon bara försvann. Polisen har varit här flera gånger och frågat ut oss alla. Vad jag förstår så är hon fortfarande så kallad saknad”, Anna gjorde två krokande rörelser i luften med båda händernas pek- och långfingrar.

  ”Jag har inte hört någonting, jag har med flit låtit bli allt vad svenska nyheter heter, men fan vad ruggigt det låter. Här händer det spännande saker så fort jag är bortrest.” Daniel log för att ta udden av sina ord. ”Du kan väl dra hela historien?”

  Och Anna berättade. Hur alla i samfälligheten hjälpte till att montera nya gungor och rutschkana, bygga en lekstuga och fixa till den igenvuxna sandlådan. Ja, inte Berit förstås. Hon hade gått omkring och spritt etter och nålvassa kommentarer omkring sig, klagat på allt och alla. De hade blivit tvungna att gräva ut under gungorna och rutschkanan, för att kunna lägga ett tjockt lager smågrus där. Allt enligt EU:s nor­mer. Så till slut stod de där med en växande jordhög, som de inte visste vad de skulle göra med.

  ”Då kom vi på, eller var det Teresia…?” funderade Anna högt och blev avbruten av Daniel.

  ”Vilken Teresia? Visste du förresten att min mormor hette Teresia, jag ärvde radhuset efter henne.”

  Annas kaffemugg smällde ner i bordet så hårt att lite kaffe skvimpade ut.

  ”Jaha, nej det visste jag inte”, svarade Anna långsamt. ”Hon var bara någon som bodde här tillfälligt. I alla fall, det spelar ingen roll om det var hon eller jag eller någon annan av grannarna, som kom på att vi kunde lägga all jord på tall­stubbarna och bygga en kulle.”

  ”Men det var ju en jättebra idé! Då kan småkillarna därborta i början av gatan åka med sina mountainbikes och …”

  ”… alla småbarnen hade så kul i vintras, då kullen blev en pulkabacke”, avslutade Anna meningen.

  De log i samförstånd.

  ”Du vet”, fortsatte Anna, ”tallarna stod ju nästan som i cirkel, några meter bred.” Hon ritade en stor ring i luften med högerarmen. ”Så det var många grenar och många, tunga skottkärror med jord som skulle dit. Vi fick ett gäng kärror med EU-grus över också, som vi skottade över stubbarna. Ett tag trodde vi inte att jorden skulle räcka, att det kanske bara skulle bli en liten puckel, men ungarna här är jätteglada för den. Nästan alla hjälpte till men till sist var det bara Teresia och jag kvar, vi slet hela mörka kvällen och gick inte in förrän sent.”

  ”Då måste ni ha varit bra mörbultade! Det är ju hur tungt som helst att lassa jord och grus.” Daniel såg imponerad ut.

  ”Ja, den träningsvärken hette duga. För att inte tala om blåsorna i händerna.” Hon vände upp handflatorna och började omedvetet gnida det mjuka skinnet där blåsorna sedan länge var läkta.

  ”På söndagen gjorde vi klart kullen, sådde gräs och vattnade, och alla tyckte det var skönt att Berit inte var där. Men det var några som såg henne spana i fönstret, du vet, hur man såg att gardinen rörde sig fast hon trodde att det inte syntes.”

  Anna fortsatte att berätta om hur det tog några dagar innan någon reagerade, hur ordföranden i samfälligheten hade ringt på hos Berit, tittat in genom fönstren och slutligen ringt polisen. Sen följde besök av polisen och utfrågningar som inte ledde till någonting. Alla grannar började spekulera, Berits försvinnande blev ett samtalsämne. Det kom fram att ingen egentligen visste något om henne, om hon hade någon familj eller släktingar, varifrån hon kom. Ingenting.

  ”Ruskigt att man kan vara så anonym, fast alla känner en. Eller känner till en. Jag hade ald­rig tänkt på det innan det här hände”, sa Anna medan hon snurrade en test av sitt långa röd­bruna hår.

Daniel tittade fascinerat på, såg hur den skimrande bytte färg, ena sekunden var den röd, nästa guldaktig. Runt, runt vispade den. Han ryste, men visste inte varför.

  ”Det börjar bli lite kyligt”, sa Anna och reste sig snabbt. Hon tittade ner i marken, drog in andan och såg sedan forskande på honom. ”Vill du följa med in en stund? Kalle kommer inte förrän om några timmar.”

  ”Det är klart jag vill.” Värmen spred sig genom hela hans kropp.

  Men något vasst, svart gömde sig någonstans i magtrakten och pockade på att komma fram. Nej, han ville inte släppa fram det, inte nu, och riskera att förstöra detta sköra. Han tog Annas utsträckta hand, den var varm och torr. De gick in tillsammans.

  I dörröppningen kunde han inte motstå impulsen att titta en gång till på kullen.

Novell – tema Halloween

Halloween hör tätt samman med skräck, spöken och rysare. Därför har Åsa initierat en bloggvända med skräcknoveller.

——————————————————————————————-

En ovanlig grannsämja, del 1

Den gamla damen stod och plockade med de rosa Saint Paulierna i sitt köksfönster. Händerna, genomskinliga som nattgammal is, for snabbt fram och tillbaka över de ludna bladen, plockade, kände men fann inte minsta lilla visset kronblad. När ytterdörren öppnades i ett av de närmsta radhusen rätade hon upp sig och något lystet gnistrade till i blicken. Sedan lutade hon sig lite framåt samtidigt som hon började rätta till den redan perfekt veckade spets-gardinen.

  Jaha, där kommer han, Daniel. På väg till Anna igen. Man kan ju undra vad hon har ringt om den här gången. Hon ligger verkligen i för att snärja honom. Men det kan hon ju bara drömma om! Bah! Vad tror hon att han, välutbildad som han är med fint arbete och allt, skulle se i henne? En ensamstående mamma med en riktig liten snorunge till son, ingen uppfostran alls och det hade man ju i alla fall kunnat förvänta sig, hon jobbar ju på lekis. Eller dagis, som de säger idag. Tänk bara att hon hade mage att rätta mig när jag sa lekis! Vem tror hon att hon är egentligen?! Hon som inte ens klarade av att behålla pojkens pappa. Nej, sanna mina ord, där hugger hon allt i sten, den lilla slampan. Och lördagskväll är det, tror hon inte att han har annat för sig? Ungkarl som han är, stilig antar jag, fast det där förstår ju inte jag nu förtiden. Mycket pengar verkar han ha i alla fall, så ofta som han åker taxi. De skulle ha varit med på min tid. Undrar just hur länge han blir kvar där den här gången. Han är väl för snäll, kan tänka. Jaha, nu öppnar hon. Vad i allsindar har hon på sig? Hon kunde gott dra upp dragkedjan en bra bit till, hon behöver ju inte visa för hela världen vad hon går för. Det förstår ju alla så bra ändå, men lite borde hon väl tänka på grannarna. Nu ska hon väl övertala honom att tallarna på baksidan ska bort och husen målas i olika färger och lekplats ska byggas och gud vet vad! Ja det säger jag bara, över min döda kropp! Jag har minsann sett de där tallarna växa sen jag flyttade hit och de har aldrig stört någon förut. Lekplats! Som om inte ungarna idag är bortskämda så det räcker! Det här området har sett ut så här i snart fyrtio år, det duger gott i fyrtio år till.

  Hon tog sig åt ryggslutet och stönade medan hon rätade upp sig och bitterhetens fåror framträdde än tydligare. Det var nog bäst att hon vilade ryggen lite. Det skulle säkert dröja innan Daniel gick hem till sig igen, här hade hon inte mer att hämta för stunden.

Ett år senare

Det var inget speciellt med radhusområdet, det såg ut som sådana områden ofta ser ut med två bruna huskroppar i vinkel, bestående av exakt likadana lådor för evigt fästade vid varandra. Baksidorna, som man nådde enbart via en gångväg mellan de två längorna, vette mot en allmänning som på två sidor skyddades av radhusen och på de andra av en liten remsa naturmark, där gamla enar samsades med stenblock och barrträd. På framsidorna låg små odlade fyrkantiga revir, noga avgränsade med staket eller tuktade häckar. Kampen om att inte vara likadan som alla andra visades genom olika buskar och blommor, fågelbad och lyktor, en liten tomte i en rosenrabatt. I vissa av husen kunde man få en ledtråd om dem som bodde där genom en barncykel slängd på gräsmattan, en kvarglömd pulka eller militäriskt raka rabatter och volanggardiner i glänsande rena fönster, medan andra var helt alldagliga.

  Huset allra längst in såg dock annorlunda ut. Den lilla plätten framför var full med ogräs, i rabat­terna spretade svartnade skelett, intill husväggen var tistlarna meterhöga. I burspråket bredvid ytterdörren hängde en spetsgardin slakt och något förvridet syntes skymta i blomkrukorna under dammlagret.

  Hösten hade varit mild, det var en solig, frisk dag, träd och buskar var fortfarande klädda i sin bärnstensskrud, det var söndags-eftermiddag i Allhelgonahelgen. Snart var det dags att ta fram räfsorna, men inte riktigt än, solen gav ett blygt löfte om ännu några dagars ovanlig värme. Anna hade gått ut på sin altan för att ställa undan utemöblerna men ångrat sig. Nu satt hon, eller halvlåg snarare, i en blå-och-vitrandig solstol som hon köpt billigt på macken, och njöt av den svaga värmen i ansiktet. Några löv prasslade sprött i det torra gräset, en nyvaken flugas surrande ackompanjerades av ett tunt gnisslande från stolen. Kroppen sjönk djupare ned i dynan, hon lät tankarna glida runt, skönt oordnade.

  Vilken tur det var att hon köpte det här huset, fast det var i panik, när förhållandet var i obotlig kris och separation var det enda tänkbara. Att hon hade uppbådat styrka till en separation förvånade henne. Och att det skulle bli så här bra hade hon aldrig kunnat tänka sig då, när hon förutom att må dåligt fick en skvallerkäring till granne. Som dessutom hatade barn. Men nu satt hon här i sitt fina lilla radhus med två sovrum och en baksida som var helt perfekt när man har små barn – bara att öppna altandörren och så fanns både lekplats, skogsdunge som var en storskog för små barn, en liten kulle och öppna gräsytor inom räckhåll.

  Och numera bara trevliga grannar.

  Allt detta tack vare att Daniel skissade en plan för hur de skulle kunna göra om allmänningen och beräknade hur mycket det skulle kosta. Genom åren hade den vuxit igen nästan helt och tallarnas skuggor hade legat som ett mörkt täcke över de små tomterna. Hade det inte varit för Daniel hade hon inte suttit och njutit av solen nu.

  Stolen knarrade när Anna lyfte handen och stoppade tillbaka en hårslinga som den svaga brisen hade blåst ut på kinden. Daniel ja. Hon undrade om hon hade inbillat sig attraktionen dem emellan eller om han också hade känt den. Hade han tackat nej till utlandsjobbet om hon hade varit redo för ett nytt förhållande? Kanske skulle hon snart få svaret, han borde komma hem inom kort.

  Teresia, som hade hyrt Daniels hus, hade plötsligt flyttat ut förra veckan och Anna saknade henne. Så annorlunda hon var med sina upptåg och åsikter rotade i en mycket friare mylla än vad hennes egen uppväxt tillät. Nätter med rödvin och prat om etik och moral och människans ansvar för sitt eget liv och välmående – hon hade varit till stor hjälp för Anna att både hitta sin identitet som ensamstående mamma och bli stark nog att lämna det förflutna bakom sig. Lyckan kommer inte – man får skapa den själv, brukade hon säga.

   Och tänk hur Teresia fick alla i området att hjälpa till med allmänningen och hur gemenskapen då hade börjat blomstra. Ja, inte käringen förstås, hon var oförmögen att säga något positivt eller delta i något som på minsta vis var roligt eller trevligt. Herregud så grym käringen hade varit mot Kalle! Mot alla barn förresten. Det var liksom så utstuderat, planerat att tillfoga mesta möjliga smärta. Det går inte att förstå hur någon kan göra så mot ett litet barn.

  Tankarna på grannen Berit väckte henne ur halvslummern. Pulsen ökade när hon tänkte på henne, surkäringen som många kallade henne, hur illviljan och elakheterna alltid sprutade ur henne, utan uppehåll. Det var som om hon njöt av att få såra folk. Hon stod där bakom sin gardin och spanade. Sen drog hon sig inte för att skvallra om vad hon hade sett, givetvis utbyggt med egna fantasier.

  Anna undvek att titta på tomten till vänster. Inte blev det bättre av att den växte igen så fort.

  ”Det där ser skönt ut”, hördes en bekant stämma.

—————————————————————————————

Trogna läsare kan känna igen den, delvis. Den är något uppgraderad.

Om natten på kyrkogården

Det är söndag natt, det saknas en timme till midnatt, det är mörkt men inte svart. Det står en man vid ingången till Katarina kyrkogård på Södermalm. På håll ser jag att han gör något med en cykel som verkar fastlås. Är han en tjuv eller är det hans cykel? När jag kommer fram till ingången har mannen gått därifrån och kyrkogården ser helt öde ut.

Med orolig beslutsamhet går jag in. Det är ljummet i luften men mina händer är iskalla. Gatlyktorna kastar långa skuggor, vinden går i träden. Det rasslar och prasslar. Jag går till höger, mot minneslunden. Några gravljus fladdrar lätt bland blommorna – rosa, gult, rött blänker till. Jag är själv. Tror jag. Hoppas jag.

Skuggorna sträcker sig efter mig. Jag tittar snabbt över axeln. Sitter det någon där? Det blänker i den lilla dammen. Hägg och syren. Jag böjer mig för att se om någon ligger bland buskarna. Det är svårt att se. Jag vill bara därifrån. Det dunkar snabbt i bröstet. Jag håller hårt i väskan, som beredd att använda den som försvar.

Jag går varvet runt. Sedan ut, mot den asfalterade friheten. Glad över att inte ha hittat henne skadad eller död, arg över polisens bristande resurser.

—————————————————————————————–

Man kan tillbringa sina söndagskvällar på olika sätt. Gångna söndagskvällen tillbringade jag mest i telefon. Min dementa styvmor hade försvunnit från sitt hem på Söder. På kvällen polisanmälde jag hennes försvinnande. Polisen undrade om jag kunde tänka mig något ställe som hon kunde ha gått till. Det enda jag kunde tänka mig var minneslunden vid Katarina kyrka där hennes man, min pappa, har sin sista vila. Det är svårt att veta vad som rör sig i en hjärna som inte längre kan skapa varken tal, ord eller känslor.

– Då vore det bra om du kan börja med att söka av den innan du åker hem till henne, säger polisen.

Motviljan är som ett slag i solar plexus. Jag vill INTE gå omkring på kyrkogården på natten. Jag säger:

– Är det inte bättre att ni gör det? Det kommer ta mig ungefär en timme innan jag ens kan vara där.

– Tyvärr kommer det att ta ännu längre tid innan jag kan skicka dit en patrull. Vi har helt enkelt ingen tillgänglig, svarar hon.

Efter genomsökning av kyrkogården och senare även av källare, tvättstugor och liknande utrymmen inklusive gård och närområdet tillsammans med en polispatrull, blev jag dagen efter mera arg. Den här gången över att sjukhusets och polisens rutiner inte fungerat. Min styvmor hade legat på SöS sedan söndag förmiddag, dit polisen hade ringt flera gånger.

Vi hade alltså gjort allt i onödan. Jag förstår att polisen har ont om resurser. Och jag är glad över att min styvmor inte är illa skadad.

Novellstafett

Så där ja, dags för en novellstafett igen. Den skönskrivande (ja, jag vet inte om hon plitar så snygga bokstäver, men hon sätter ihop dem alldeles förträffligt!) My secret life online har skrivit del 1.

DE SJU DÖDSSYNDERNA

Del 2

Först var tystnaden påtaglig, sorlet i restaurangen tog omvägar runt väninnornas bord. Sex par ögon stirrade på Diana. Så drog Yvette efter andan och väste:

– Var det det här du pratade om? Är du inte klok? Du och ditt produktionsbolag! Kommer aldrig på fråga.

– Tänk på det, svarade Diana lugnt och smuttade på rödvinet. En miljon. För fem minuter i teve som snart kommer att glömmas.

Alla började prata i munnen på varandra. Alla utom en. Helena, den som var tystast av dem, lutade sig bakåt och lade stilla händerna på bordet. Välmanikyrerade naglar glänste i kapp med fingrarnas briljanter i det levande mjuka skenet.

– Vi gör det. Jag kan börja. En miljon. Var. Det är väldigt mycket pengar. Och jag behöver dem, sa hon och lyfte hakan.
Det blänkte i ögonen, men inte från ljusen.

– Va? Behöver du pengar? Diana sa det som alla tänkte medan de tittade på den rika, vackra Helena.

– Ja, det gör jag. Helena harklade sig, letade efter ord. Jag har gjort något dumt.

————————————————————————————

Så kastar jag över stafettpinnen till Babs som säkerligen fångar den med en snygg lyra och del 3!

Ska passa på att säga Tack! till Käringen som har startat det hela och också har det delikata uppdraget att hålla i trådarna.

 

Novell: Snabbköpet

Sommarens rensning uppdagade ett gäng gamla saker från skolan, bland annat den här novellen. Jag var 15 år när jag skrev den och jag kommer fortfarande ihåg min lärares reaktion på den.

—————————————————————————————

Snabbköpet

Fredag igen! Blä, tänkte jag. Jag hatar fredagseftermiddagarna. Alla jäktar och stressar som om de hade Hin Håle själv i hälarna. Själv blir jag alltid på ett uruselt humör på fredagarna, speciellt när man står i kön i affären och har en massa människor av alla de slag framför sig.

  Ja, nu var man här igen då, i affären, med vagnen lastad med mat och diverse föremål för flera hundra kronor, tänkte jag surt. Och jag antog att jag inte såg roligare ut än vad jag kände mig och det ville inte säga lite.

  Hon framför mig såg inte glad ut hon heller. Ja, det gjorde nästan ingen upptäckte jag efter en stund. Jag tittade lite närmare på henne som stod framför mig. Vad mager hon var! Hon såg ut som en typisk hemmafru förresten. Inget ont om hemmafruar, men en del upptäcker man med en gång. Papiljotter i håret under en väl använd sjalett, som var lysande gul och murrigt brunbeige med vinröda rosor på. Usch!

  Jag har ännu inte förstått var de får tag i alla fula kläder. Kappan som hon hade på sig var, naturligtvis tänkte jag spydigt, brun med skärp och slutade strax ovanför knäna. Stora utanpåsydda fickor hade den också, som jag gissade innehöll en massa snoriga näsdukar som hon använde till ungen som hängde i hennes kappa.

  Jag tittade lite längre ner, för nu började jag bli intresserad. Jag såg röda nylonstrumpor för de mörkgröna gabardinbyxorna var för korta. Hon väntar på högvatten, tänkte jag och använde min nioåriga sons uttryck. På fötterna hade hon präktiga promenadskor som nog var pensionerade vid det här laget.

  Efter en stund beslöt jag mig för att kalla henne ”Ulla”, för det tycker jag är ett avskyvärt namn.

  Sen ställde jag mig så jag kunde studera hennes ansikte. Oj, hon var bra mycket äldre än jag föreställt mig. Jag gissade på något omkring de fyrtio. Mungiporna pekade nedåt och rynkorna runtomkring också för den delen. Hakan var mycket liten och såg väldigt vek ut. Antagligen har hon en diktator till man, tänkte jag.

  Kinderna, ja det som hon hade som kinder, var infallna och kindkotorna stod oroväckande mycket ut. Det såg ut som om huden, som aldrig fick någon större behandling än tvål och vatten, det hade satt sina spår förresten, skulle spricka om hon så bara drog på munnen till ett litet smil.

  Jag skulle just börja studera ögonen när någon sa åt mig med en enormt grinig röst, att börja plocka upp varorna på bandet.

  Jag hann aldrig kolla ”Ullas” ögon, tänkte jag när jag gick ut ur affären med en lättare plånbok, men med desto fullare kassar.

—————————————————————————————-

 

Det är skymning nu

Jag förstår vad de säger. Ibland. Orden finns i min hjärna men de släpps inte ut ur min mun, de fastnar i en geggig kontroll som förvränger dem och släpper ut något omöjligt. Jag är rädd. Jag kommer att bli ett kolli. Steg för steg. Doktorn säger: det finns ingen bot, ingen återvändo. Först talet. Sen förståelsen. Känslorna. Och till sist det som var jag. Styvdottern är med mig till doktorn. Jag berättar att jag är orolig. Men jag hör bara ljud, ljud utan någon mening. Jag ser hur hon försöker förstå. Till slut frågar hon om jag kan skriva det jag säger. Jag nickar. bbjr jdorl vespk. Maskarna i min hjärna har ätit upp ännu en bit. De vill att jag ska ha hjälp hemma. Jag vill inte. Vad skulle vi prata om? De andra förstår ju inte att jag inte säger nej, det är bara min mun. Det kommer brev. Så konstigt. Alla bokstäverna står huller om buller. Är det imorgon nu? Mörkret borde komma fortare.

IMG(88)

Not: Texten ska föreställa komma ifrån min styvmor som har drabbats av en synnerligen elak demens.