Som många av er vet hade jag den stora turen att få ett stipendium av Svenska Journalistförbundet till en fotokurs. Jodå, jag har fotat för pressen i många år. Men jag har inte riktigt förstått vad jag har gjort. Det ville jag ändra på, bli kompis med herr Bländare, viska hemlisar med fröken Slutartid och bli åtminstone bekant med hur unge herr Blixt agerar med släktingen ISO. Och så ville jag utmana mig själv, leta efter min eventuella konstnärliga ådra och bortse från pressens normer för hur foton ska se ut.
Så, under hösten fotade jag mer än någonsin. Blev glad, förvånad, svor ramsor, ägnade massor med tid åt ibland krävande läxor. Men oj vad roligt det var! Kidsen tyckte inte det var lika roligt eftersom de ofta fick ställa upp som fotomodeller (Men mamma! Det är svårt att hoppa på precis samma ställe på studsmattan hela tiden, är du inte klar snart? Tyst och hoppa på, det är snart mörkt och jag måste testa några flera inställningar). Kloker blev så småningom en toppmodell – till hans mors stora förvåning. Och glädje.
Den första läxan var en porträttserie: närbild, halvkropp och helkropp. Förutom att fotona skulle visa den fotades karaktär, var det inga förbehåll. Okej. Morgonen därpå såg jag att kyrkogårdsvaktmästaren Hasse var ute och jobbade, så tjoff på med kläder och kamera och ut. Hasse är en snäll typ och ställde upp, stod still, vred huvudet hit och dit tålmodigt medan han jobbade, solen sken och till och med molnen verkade vara på min sida.
Visst är det otroligt roligt att starta en utbildning med beröm, verkligen. Det är också bra att lära sig att hålla masken. Då är du beredd när läraren säger sånt som: ”Spännande diagonala linjer du har tagit fram här” och inte bara förvirrat stönar ”Öh?”. Det finns ju inget som säger att man måste avslöja sin okunskap hur som helst (den lär krypa fram hur som helst ändå).
Ögon i mörker är ett stort NO-NO (här viftar jag ivrigt med ett pekfinger) när man fotar för pressen. Så det var med viss tveksamhet jag valde just dessa av alla de flera hundra fotona jag tog. Men. Ibland måste man lita på sin magkänsla – och här hade den rätt.
Vad jag vill säga är att om du vill utveckla ditt fotograferande är en kurs otroligt värdefull. Den kritik som både lärare och kurskamrater ger är svår att få på annat sätt, det blir liksom inte samma sak att sitta framför skärmen och dissa eller beundra sina egna bilder. Att det är väldigt, väldigt roligt och utvecklande är en annan sak. Bara det att fota saker/händelser under givna förutsättningar som man inte brukar är mycket givande. Om du inte har så mycket tid att fota ska du inte välja en intensivkurs, välj då hellre en kurs i ett lugnare tempo.
Biverkningar då? Jodå, de finns. Kostnaderna, till exempel. Va? Jo, kursen fick jag men kameran då? Nu vill jag ju ha en ny bättre kamera. En knökfull dator är en annan sak. Högupplösta foton tar plats. Och det var faktiskt därför jag satte mig framför datorn nu, för att rensa. Ja ja, det får bli en annan dag.
Jag är ännu inte värsta BFF med herr Bländare och fröken Slutartid. Men vi kan umgås och utbyta erfarenheter på ett civiliserat sätt. Och vi jobbar vidare på vår relation. Jag är frestad att skriva att vi kanske klickar snart men jag ska bespara er det.
Lämna ett svar