Etikettarkiv: sjukvården

Sjukvården undanhåller mirakelmedicin

Jag har via en vän ganska mycket insyn i hur det fungerar på vissa sjukhusavdelningar. En del av hennes fritid ägnas nämligen åt samtalsterapi där jag får ikläda terapeutens roll. Kort sagt: för att palla med sin arbetssituation måste hon få ösa ur sig med jämna mellanrum. Ibland resulterar det i att även jag blir fly förbannad.

Så här är det på en geriatrisk avdelning med ungefär 20 patienter på ett av landets största sjukhus: Dagtid en vanlig vardag arbetar fyra sjuksköterskor, fem undersköterskor och en personal i köket. Av patienterna är i medeltal en i så pass bra form att han/hon kan ta sig ur sängen, klä sig, gå på toa själv etc. Ungefär en tredjedel kräver två personal bara för att ta sig ur sängen. De flesta har blöjor. De allra flesta är dementa.

Enligt min vän fungerar det okej de dagar de har full bemanning. Vilket inte händer varje dag.

Så blir det helg. Då halveras plötsligt personalstyrkan och består endast av två sjuksköterskor, tre undersköterskor och ingen i köket. Förutom allt det vanliga ska personalen då också hinna med en heltidstjänst i köket (jo, de bortskämda patienterna ska ha mat även på helgerna) och ha tid att prata med de anhöriga, som ju oftast kommer på helgerna. Men de slipper ha möten med biståndsbedömare  – alltid något.

Fundera lite på det här.

Jag tänker som så att eftersom det inte är för mycket personal på vardagarna måste det rimligtvis betyda att de gamla sjuka får någon form av mirakelmedicin på helgerna. En mirakelmedicin som gör att de plötsligt kan skutta upp ur sängen själva, klä på sig, äta själva, gå på toa själva etc etc. Samtidigt måste medicinen bota demensen så att personalen slipper gå och hämta bajs i fönsterkarmarna och avvärja oro och dispyter. Vete gudarna om inte den där mirakelmedicinen kan göra att de skriver ut sig själva också. Åtminstone tar alla prover själva.

Wow.

Men då kommer vi till frågan varför sjukvården snålar med den här mirakelmedicinen? Den är ju guld! Förutom det uppenbara att sjuka människor blir mycket friskare så borde det lösa det stora underskott som sjukvården dras med. Ja, man kan ju halvera personalstyrkorna! Det betyder halva lönekostnader. En ren win-win-situation.

Alltså: Varför snålar sjukvården på mirakelmedicinen?

 

Sjukvården uppmanar till brott

Under en längre tid har jag och min syster försökt ordna livet för vår styvmor. Hon har varit dement en längre tid och vi har försökt vara ute i god tid, för att inte hamna i knipa med vård och ekonomi när demensen blev total.

Nu är vi i den knipan.

Det spelar ingen som helst roll att vi var ute i god tid, när det sociala och sjuk”vården” inte fungerar. Det är många konstigheter som vi har fått lära oss. Jag har tidigare berättat om hur otroligt viktig dosetten är. Vårdavdelningar för höftbensopererade dementa existerar inte. Ett av de aktuella sjukhusen kan inte ge antibiotika intravenöst, och det är ett rätt stort sjukhus i södra Stockholm. Men de har nog inga eller kanske bara en läkare eftersom det tog cirka sex veckor att få ett intyg som behövdes till ansökan om god man. Trots att de visste att inga kontanter finns. Alla olika ägare till vårdinrättningar försvårar administrationen och vården enormt, de har ju olika rutiner och riktlinjer som inte är synkade alls. Med massor mera.

Sen kan man ju fundera över hur man resonerar när man skriver ut en patient en fredagseftermiddag, en patient som måste ha licensmedicin. Den finns alltså inte att köpa bara så där på ett apotek, utan måste beställas på speciellt apotek. Och så tar det ju förstås några dagar innan den kommer. Hur tänkte de då?

Nåja. Syrran och jag har pratat med olika vårdpersonal, hemtjänst, ASIH, distriktssköterskor, logopeder, kurator, arbetsterapeuter och biståndsbedömare varje dag sedan början av januari. Ibland flera gånger om dagen. Varje dag. Det är absolut inte lätt att vara anhörig till en sjuk idag i Sverige. Gemensamt för dem alla, nästan, är att de försöker få någon annan att utföra arbetet och gärna då en anhörig. Suck.

Priset togs av kuratorn som försöker få iväg en ansökan om god man, som egentligen biståndsbedömaren skulle ha gjort för länge, länge sen. Vi har gång på gång påtalat att det är bråttom, att det inte finns kontanter och att vi inte kommer åt några andra pengar. Då föreslår hon på fullaste allvar att min syster ska fejka en faktura och skicka till styvmor och jag ska betala ut den, eftersom jag numera åtminstone kan betala de räkningar som är adresserade till henne. Och så ska syrran hämta ut pengarna och ge till styvmor/hennes behov.

Men va?! I min värld är detta ett brott, även om tanken bakom är god. Det är ju brottsligt att slå ihjäl någon även om världen skulle bli en bättre plats utan denne.

I hela denna härva av olika vårdaktörer har jag gång på gång sagt att ”nu blir jag inte förvånad längre”. Men det blir jag. Och kommer säkert att bli flera gånger.

Visst kan man bli gråhårig i förtid av vårdapparaten.

——————————————————————————

DN: Dyrt med mer personal i äldrevården för dementa

 

Dosettens viktighet

Sjuksköterskan spänner ögonen i oss och säger:

”Och så måste ni se till att det finns en dosett hemma när hon kommer hem.”

Allt annat; om sjukdomen, oförmågan att klara sig, det faktum att vår styvmamma har noll och intet kvar av sina kognitiva förmågor, att biståndsbedömaren är totalt inkompetent verkar vara av underordnad betydelse. Dosetten är viktig.

Vi tittar lite förundrat på varandra men går vidare med det som vi tycker är viktigare. Såna bagateller som att det inte finns pengar att handla mat för, eftersom ingen god man finns, till exempel.

Dagen efter ringer en annan sjuksköterska och berättar att styvmor ska få åka hem nu. Och det finns väl en dosett hemma?

Nej, det gör inte det. Ingen av oss har kunnat prioritera att åka flera mil just då, för att lämna en dosett.

”Men hon kan väl få sin medicin ändå?” Misstroget funderar jag över hur svårt det kan vara för en distriktssköterska att ge två tabletter en gång om dagen.”

”Njae, egentligen inte. Det måste finnas en dosett.”

”Menar du att hon inte kommer att få någon medicin om det inte finns en dosett?” frågar jag.

”I princip, ja,” blir svaret.

Eftersom jag inte gillar svar som innehåller ”i princip” frågar jag igen, rakt på sak. Och nej, om det inte finns en dosett så blir det ingen medicin.

Visst är det ett märkligt land vi lever i? Jag hade inte en aning om att en dosett var så otroligt viktig, jag trodde nog att det faktum att folk helst inte ska dö eller bli dödsjuka så fort de kommer hem från sjukhuset var viktigare.

Det är bäst att köpa en och ha hemma. Utifall att.

133 dagar

133 dagar. Det är en lång tid. I vissa fall. När man väntar på ett besked är det ett hav av tid. Ett hav som är upprört, höga dränkande vågar, och en som knappt är simkunnig.

När läkaren säger ”Vi ser allvarligt på det här. Jag skickar remiss, du borde bli kallad fort” – blir det kallt i magen.

När två undersökningar klarats av men den tredje av någon märklig anledning återigen måste remitteras av husläkaren – då går tiden. Administration. Till vilken nytta?

”Det brukar oftast inte vara något allvarligt när det är så här”, säger sjuksköterskorna. Hungrigt suger jag i mig de lugnande orden.

Onkologens väntrum är dödens plantskola. Där har absolut ingenting gjorts för att lätta upp eller göra det trivsamt. Man kliver in i ett mörker, upplyst av endast en spotlight. Kanske sköterskan i kassan har något fel på ögonen, jag vet inte. Men jag vet att det där mörkret känns som ingen återvändo.

Inga fönster. Ingen utsmyckning. Dåligt ljus. Sjuka människor.

En läkare som på bristfällig svenska men med desto mera latin pratar och pratar.
Ilska. Prata så att jag förstår.
”Vi erbjuder i så fall operation”. Låter nästan som om jag kan få två för en och borde tacka.

Ny undersökning. ”Vi ser att det är något men vet inte vad”. Ingen vet vem som ska ge besked. Eller när.

”När det sitter så här som på dig är det ofta malignt”, säger onkologen. ”Men vi har ingen diagnos, så det är positivt.”

Malignt. Det värsta av allt skrämmande.

Ingen diagnos. Vad menar hon med det?
”Vi tar inte hela bröstet, men en rejäl bit. Du får ligga kvar.”

Livet är i läge paus. Men livet fortsätter.

”Vadå rejäl bit?” En annan doktor ser förbryllad ut. ”Vem har sagt det?”

Jag vill inte inordna mig i deras långsamma rutiner. Jag hinner ringa innan de skickar ny kallelse, vill inte vänta ytterligare en vecka. Pratar med syrlig doktor. Jag behöver ingen syrlighet just nu.

”När ska du opereras?” undrar all personal.
”Man får ingen operationstid förrän allt innan är klart”, upplyser jag sjukhuspersonalen.
”Menar du det?” Förvåningen är stor. De många rutinerna är för många.

Den förtroendeingivande kirurgen:
”Vi kommer att gå in och ta bort tumören …”
”Är det en tumör? Det har ingen sagt, bara att man inte vet vad det är.”
”Visst är det en tumör, det visste vi efter första undersökningen.”
Det har man glömt att berätta.

Dag 114 blir det operation. Helt objektifierade sitter vi där, alla som ska opereras, iklädda lika skjortor, strumpor och någon sorts rock. Alla ska prata personnummer, allergier, hemförhållanden medan alla andra lyssnar.
Jag ska inte ligga kvar. Onkologen hade fel. Igen.

Dag 132. De ringer från onkologen. ”Hade du fått en tid på onsdag?”
”Nej. Vad är syftet med det besöket?”
”Ja, nej, du kanske inte ska ha den tiden, du ska väl till kirurgen i morgon?”
Förtroendeingivande, eller hur.

Dag 133. Besked av kirurgen. Hjärtat slår synligt, min randiga blus fladdrar hastigt. Patologen har analyserat.
Tumören var ingen tumör. Det värsta ordet av alla bodde inte i min kropp.

Pausknappen släpptes efter 133 dagar.

Någonstans skaver en tanke. Det var så många fel på vägen, men visst är väl patologen kompetent?