Vi har nyligen kunnat läsa i media om mammuten som hittades av ryska forskare. Det visade sig att hon var så välbevarad av isen i Sibirien att hon fortfarande hade blod i sig. Därför ska man göra försök att klona henne.

Varför då? undrar jag.

Mammutarna dog ut för 10 000 – 15 000 år sen. Det är läääänge sen det. Om man skulle lyckas klona henne så blir hon ju ensam i sitt slag. Hur kul är det? Jag vet inte om mammutarna var flockdjur eller inte, men förr eller senare skulle hon väl vilja hitta en hanne. Skulle man klona flera av henne blir ju alla samma. Som också dör så småningom.

Nej, varför lägga pengar på sånt? Det är snett.

Det vore bättre om de lade resurserna på att forska fram en klimatvänlig energikälla, hur man utrotar malaria, stoppar svält eller botar cancer. Till exempel.

Annars skulle jag behöva en klon den här veckan. Dubbla skolavslutningar som krockar, naturligtvis, bakning till ena klassen, köpa presenter till skolpersonal, frissan, mäklare, jobb, ett antal möten, helst hinna krama en kompis på Bromma flygplats och hejochhå – jag vet inte riktigt hur den här veckan ska ros i land.

Så, varför klona en mammut när man kan klona en mamma? Hon skulle göra mycket större nytta.

DN: Mammuten kan snart leva igen
SvD: Fynd kan återskapa mammutarna
DN: Läge att återuppväcka ullhåriga mammuten?

PS. Svaren på frågan i förra inlägget varierade mellan 40 000 och
1 300 000. Bra spridning där! Det var 298 000. Närmast kom Småländskan och Hörni. Snyggt jobbat! Nu vet vi vilka som är vana vid mycket kontanter 😉

Du vet den gamla sången Bro bro breja? Men vad betyder det egentligen? Jo, bro breja betyder breda bron. För mig spelar det ingen roll om bron är bred eller smal: Jag gillar inte broar. Inte ett dugg. Eller jo, en liten söt bro är helt okej. Och med liten menar jag knähöjd på sin höjd.

Jag tror att min bro bro noja startade när Tjörnbron rasade. Det var 1980 och jag var inte jättegammal då. Det är jag inte nu heller, enligt mig men fråga för all del inte knoddarna. Bro bro breja-sången däremot, där kan vi snacka om gammal! Den var känd redan på 1600-talet.

Jag kommer ihåg fasan jag kände när broolyckan visades på nyheterna. Tänk att bara köra rätt ut i luften. Jag kände ingen som förolyckades, kände ingen som bodde ens i närheten – men otäckt var det. Och minnet bet sig fast.

Kanske var det första erfarenheten att allt inte är så stabilt som jag trott här i livet, vem vet.

Följden har i alla fall blivit en bro bro noja. Den yttrar sig till exempel genom att jag försynt lutar mig inåt gången när jag åker tåg över en bro. Känns inte helt normalt va? Eller som igår när jag satt i bilkö vid ett rödljus på en bro, och försökte få bilen framför att rulla fram någon meter medelst tankeöverföring. Då skulle jag få fast land under hjulen. Någon karriär som tankepåverkare har jag inte, kom jag fram till. Men att känna hur hela bron vibrerar av varje lastbil som kör under den på motorvägen – inte skoj.

Häromveckan stod det i lokaltidningen att min hemorts alla broar börjar bli dåliga. Och de är äldre än Tjörnbron. TÄNK VA!? Får de verkligen skriva sånt?! Det är ju bara någon vecka sedan en bro rasade i Washington. Och en som körde över bron precis innan, han kände vibrationer. Inga bra vibrationer. Vad sa du nu va?!

Jahaja. Ölandsbron då, tänker du. Jag tänker GAAAHHHH!

Öresundsbron, tänker du då, med ett hånleende lurande. Som svajar lite mysigt när det blåser (och det blåser alltid där). Jag tänker GGGGGAAAAAAAHHHHHH!!!!!

Tacka vet jag terra firma.

Än slukhålen då? undrar någon med horn.

——————————————————————————

DN: Bro i Washington har kollapsat

När jag för en tid sedan såg en av familjerna i tv-programmet Familjen Annorlunda ta hand om sin strumptvätt lovade jag mig själv att aldrig mer klaga över vår strumptvätt. Det strumpberg som en tiobarnsfamilj har, eller hur många de nu var, det lätt att tappa räkningen när man närmar sig dussinet, kan på intet vis jämföras med vår lilla strumpkulle.

Det löftet har jag hållit, inte så att jag har sett någon anledning att tralla ystert medan jag försöker para ihop dem, men inget gnäll. Däremot har jag svurit många gånger (tyst för mig själv naturligtvis, vill ju inte att barnen ska höra. Precis som om de inte kan några svordomar – haha!) när Kloker var och varannan dag kommer hem så här:

Jo, det är sant. Strumporna håller inte många dagar. Det verkar inte spela någon roll vilken sort jag köper – sönder går de med en rasande fart. Dyra som billiga. Fula som snygga. Ingen diskriminering där inte.

Ingen annan i familjen nöter strumpor som Kloker. En skrämmande tanke träffar mig och jag darrar likt det berömda asplövet. (Precis som om det bara är asplöv som darrar. Eller ska det vara asklöv?) Tänk om jag har närt en hälgångare vid min barm? Men det är för tidigt för det, han borde bli förälder först. Hälgångare kan du läsa om här.

De senaste dagarna har det gått åt ett par strumpor varannan dag. Han måtte ha ingått någon sorts ohälig allians av något slag. Vänta nu. Var det H&M-aktier han fick i doppresent?

Jag och min strumpkassa längtar efter barfotatider. Då blir det inte så mycket häleri.

För många, många år sen läste jag italienska. Jag har alltid tyckt att det är ett så vackert, livligt språk. Och så är det så bra att bli arg på – att bli arg på italienska slår alla gånger en svensk behärskad arghet som i bästa fall visar sig med en snipmun.

På kursen fick vi lära oss sådana bra saker att kunna säga på ett främmande språk. Jag kommer ihåg ”pennan är gul” och ”porten är stängd”, mycket matnyttigt att kunna. Till slut blev det lite förvirrat med läraren som inte pratade någon vidare svenska så jag gav upp. Det var efter en särdeles vimsig lektion som lät ungefär så här:
– Dett betider stäääng.
– Men det heter ju chiusa? sa en alert elev.
– Nonononono, dett hetter stäääng, dett här betider stäääng.
– Betyder inte chiusa stäng? (Envis rackare det där.)
– Sisisisisi, men det här betider stäääng.
Och så höll de på så där ett tag. Rätt tjatigt. Inte så klargörande.

Idag skulle jag fika med en italienska. Som inte pratar något annat språk, som jag pratar. Så det blev till att använda hela kroppen och några enstaka ord på italienska. Tyvärr fick jag aldrig anledning att säga att pennan är gul. Medan jag satt där och kände mig som Don Quijote när han slogs med väderkvarnarna så fick jag en present. En underbar bolognesisk (Visst tänker du på köttfärssås nu? Joho, erkänn bara!) kristallskål som jag blev jätteglad för.

Jag kände att jag ville vara lite tydligare när jag skulle tacka så jag slet fram paddan och knappade in mig på Google Translate och skrev raskt ”Vad snäll du är!”

Jag vet att det kan bli lite galet med översättningsrobotar men tänkte att hon borde förstå andemeningen i alla fall.
– Che tipo siete! utbrast jag med mitt allra bästa italienska uttal.

Reaktionen blev inte den förväntade, kan jag säga. Hon såg ledsen och förbryllad ut. Förvånad.
Inom mig svor jag över Google Translate, skyfflade bort paddan och sa mille grazie mille gånger.

Vad hade jag sagt? Antagligen att hon har fult hår eller luktar gammal grottlagrad ost eller något liknande, att döma av hennes ledsna ansikte.

Så fort vi skiljdes åt slängde jag mig över paddan. Beslutsamt skulle jag skåda den hemska sanningen i dess rödbrustna vitöga.

Jahaja. Har en känsla av att det inte blir några fler bolognesiska kristallskålar till mig.

Det blir inte några fler Google Translateanvändningar heller.