Du vet den gamla sången Bro bro breja? Men vad betyder det egentligen? Jo, bro breja betyder breda bron. För mig spelar det ingen roll om bron är bred eller smal: Jag gillar inte broar. Inte ett dugg. Eller jo, en liten söt bro är helt okej. Och med liten menar jag knähöjd på sin höjd.
Jag tror att min bro bro noja startade när Tjörnbron rasade. Det var 1980 och jag var inte jättegammal då. Det är jag inte nu heller, enligt mig men fråga för all del inte knoddarna. Bro bro breja-sången däremot, där kan vi snacka om gammal! Den var känd redan på 1600-talet.
Jag kommer ihåg fasan jag kände när broolyckan visades på nyheterna. Tänk att bara köra rätt ut i luften. Jag kände ingen som förolyckades, kände ingen som bodde ens i närheten – men otäckt var det. Och minnet bet sig fast.
Kanske var det första erfarenheten att allt inte är så stabilt som jag trott här i livet, vem vet.
Följden har i alla fall blivit en bro bro noja. Den yttrar sig till exempel genom att jag försynt lutar mig inåt gången när jag åker tåg över en bro. Känns inte helt normalt va? Eller som igår när jag satt i bilkö vid ett rödljus på en bro, och försökte få bilen framför att rulla fram någon meter medelst tankeöverföring. Då skulle jag få fast land under hjulen. Någon karriär som tankepåverkare har jag inte, kom jag fram till. Men att känna hur hela bron vibrerar av varje lastbil som kör under den på motorvägen – inte skoj.
Häromveckan stod det i lokaltidningen att min hemorts alla broar börjar bli dåliga. Och de är äldre än Tjörnbron. TÄNK VA!? Får de verkligen skriva sånt?! Det är ju bara någon vecka sedan en bro rasade i Washington. Och en som körde över bron precis innan, han kände vibrationer. Inga bra vibrationer. Vad sa du nu va?!
Jahaja. Ölandsbron då, tänker du. Jag tänker GAAAHHHH!
Öresundsbron, tänker du då, med ett hånleende lurande. Som svajar lite mysigt när det blåser (och det blåser alltid där). Jag tänker GGGGGAAAAAAAHHHHHH!!!!!
Tacka vet jag terra firma.
Än slukhålen då? undrar någon med horn.
——————————————————————————
Hmmm…När du lägger fram det på det viset så;) Annars tycker jag att det är värre med tunnlar…I sommar ska vi åka igenom en som är tre fyra mil lång i Italien. Jag kommer inte att överleva detta:)
Tunnlar under vatten är också ett stort GAAAAAHHHH!
Jodå. Du överlever.
Jag gillar inte alls broar!
Därför åker jag sällan söder ut. Då måste jag passera Höga Kusten bron. Jag håller mej på fast mark och ska jag ut i stora vida världen så åker jag gärna norr ut. 😉
kram
Tyvärr blir det ju begränsat med resande då 😉
Kram
Öresundsbron åker jag över ofta och har aldrig ens tänkt på att det är en bro. Det känns som vilken vanlig motorväg som helst.
Lucky you, säger jag bara, lucky you. 🙂
Jag kommer också ihåg väldigt tydligt när Tjörnbron rasade – så otäckt! Sedan kanske det beror på någon slags förträngningsmekanism, för jag har inga som helst problem med broar, men om man börjar tänka på det, då blir det väldigt läskigt, fast alternativet att simma fungerar ju inte alltid…
Nej, man är ju tvungen. Annars blir ju livet väldigt begränsat…
Jag minns också de ruskiga och ofattbara bilderna som ”kavlades” upp från Tjörnbron. Små gamla broar har däremot alltid tilltalat mig. Höga stora är läbbiga. Jag har respekt för höjder över huvud taget. Samma här. Det är bäst att inte fråga knoddarna om ålder. Då ljuger de bara ihop något mögligt och gammalt.
Tjörnbroraset var en chock. Och att det var så lätt att knuffa omkull en mäktig bro var en riktig tankeställare för brokonstruktionsvärlden. Hoppas jag i alla fall. Men annars tycker nog jag också att tunnlar är värre. Man kan, Susan, åka över Alperna i stället. Särskilt på sommaren.
Tunnlar tycker jag är okej. Bara de inte går under vatten. Som avslutet på Öresundsbron, 4 km under vattnet. Lätt att trycka lite hårt på gasen där…
Hmmm… njaaaa, jag har kanske blivit lite mera betänksam ”på äldre dagar” men rädd är jag inte. Varken för det ena eller det andra. Höjder tycker jag inte väldigt mycket om, men det går om jag måste.. Dock tyckte jag att det var otroligt läskigt att gå alla trappor upp till toppen på Eiffeltornet. Men det berättade jag inte för någon att jag tyckte.. *skrattar*
kram
Var hissen trasig? Eller har du hissnoja? 😉
Kram
Jag har gått och blivit sån med stora båtar sen Estonia. Sen innan har jag redan haft en fobi för båtundersidor och min stora fasa är att hamna i vattnet vid båtundersidan.
Ja, sen att drunkna är ju inte så kalas det heller…
Jag känner ett par som bor på Tjörn. Ett par av deras vänner åkte över kanten när den hemska olyckan hände. En tredje kille som SKULLE ha varit med i bilen var för full, så honom lyckades dom inte få med sig. Han har nån typ av dåligt samvete för detta än idag…
🙁
Men själv är jag fascinerad av broar! Älskar dom. Kolla här bara:
http://amacasa.wordpress.com/2012/11/14/ama-var-tuffare-forr/
😀
Usch vad hemskt. Att vara lycklig för att man överlevde men vännerna dog, klart det sätter spår för livet.
Den första bron ser väl rätt rar ut, men sen blir det skräckskildring!!! Aldrig i livet!
Jag minns oxå tjörnbroolyckan och att jag förfasades. Det värsta jag kan tänka mig är att hamna i vatten instängd i en bil… Men jag klarar att åka över broar utan problem, jag är duktig på att förtränga…
Sv. klart att jag har! En spela-in-om-jag-inte-kan-se-på-TV-pryttel! Men då ska man ju komma ihåg HUR man gör när man spelar in också. Och DET har jag svårt för… 😉
Kram
Man lever farligt överallt, skulle jag tro.
En tröst i sammanhanget broar är att vajar de så är de säkrare…de ska nämligen göra det, leva med en aning i rörelsen för att anses vara starka nog.
Livet är livsfarligt!:) och vad anbelangar åldrar så kan jag berätta att jag har firat min 96 årsdag med äventyrsland och pompa och ståt. Det gick också bra, var inte alls så jobbigt att vara så jättegammal, då för många år sedan då mina dagisknoddar tog fel på femtio år:)si så där…Gratis Karin 96 år står det på medaljen som är det sista jag lämnar ifrån mig. Trodde aldrig att jag skulle få uppleva min 96 årsdag. Men det är gjort Lycka till med bronojan gamling!; haha
kramar!
Åhh, håller med helt och fullt! Är det något jag avskyr så är det att köra på broar och den allra värsta fasan är att köra på sådana där höga broar som är lite bågformade… Alltså det går bara inte! Gaaaaaah…. säger jag med….
Kraam
Petronella
Man blir nog rädd efter när en olycka har varit framme.
Själv är jag mest rädd för tsunamin. Den tog hårt på mig.(Inte för att jag var där,men ändå…)
Men visst…båtar och broar får mig att känna obehag. Men rädd…nä.
Kram!
Bro noja har jag inte men erkänner att jag lutar mig också lite inåt om jag sitter på ytterkant när man åker över. Båtar däremot brrr Efter Estonia har jag båt noja, och vi som har vackra Bornholm så närma oss, dit måste man ju åka båt, kanske borde det byggas en bro… Fin torsdag till dig !
Appropå din kommentar hos mig angående tidningen, jag har ex över hos mig och om du tycker att det skulle vara intressant att se ”vad vi sysslar med” på den här sidan av världen, skickar jag gärna ett ex till dig 🙂 maila i så fall din adress till mig:
marina_sandstromhedin@hotmail.com
Svar!
:D. Det är skönt att det bara var en alien.
Det ena titthålet blev snittat fyra-fem centimeter, annars skulle dr Annika inte ha lyckats ta ut alien..
Så observant du är:)..
Ja tack, gör mitt bästa. Gör detsamma du också!
Kram
mm, Tjörnbron kommer jag också ihåg, det var en hemsk upplevelse men jag har aldrig riktigt varit rädd för broar fast nu skrämde du upp mig, nu börjar jag nog också bli nojig
kramar
Det var absolut inte min mening att skrämma upp någon! 😉
Kram
Hej du, sent omsider….en slöböna tittar in då och då.
Lider av samma bronojja. Hemskt om de går av..
Min kära mor reste till USA och körde över tvåfiliga bron i Tampa Bay. Brons ena fil brast. vi hörde om nyheten på radio och efterlyste omg. kära mor. Som befann sig i Florida, men inte hörde av sig.
Var fanns hon? I vattnet eller …
När hon äntligen hörde av sig på knastrande telelänk sa hon:
– Tamejtusan – ja hann över….
Och hem kom tanten med skrämmande berättelser.
Broar är läskiga., speciellt de stora över till D-mark och Öland.
Vilken fasa! Stackars dig, vilken oro, svårt att föreställa sig. Men mamma verkar vara en klämmig typ!
Kul att se dig här igen Murvlan!