När jag för en tid sedan såg en av familjerna i tv-programmet Familjen Annorlunda ta hand om sin strumptvätt lovade jag mig själv att aldrig mer klaga över vår strumptvätt. Det strumpberg som en tiobarnsfamilj har, eller hur många de nu var, det lätt att tappa räkningen när man närmar sig dussinet, kan på intet vis jämföras med vår lilla strumpkulle.
Det löftet har jag hållit, inte så att jag har sett någon anledning att tralla ystert medan jag försöker para ihop dem, men inget gnäll. Däremot har jag svurit många gånger (tyst för mig själv naturligtvis, vill ju inte att barnen ska höra. Precis som om de inte kan några svordomar – haha!) när Kloker var och varannan dag kommer hem så här:
Jo, det är sant. Strumporna håller inte många dagar. Det verkar inte spela någon roll vilken sort jag köper – sönder går de med en rasande fart. Dyra som billiga. Fula som snygga. Ingen diskriminering där inte.
Ingen annan i familjen nöter strumpor som Kloker. En skrämmande tanke träffar mig och jag darrar likt det berömda asplövet. (Precis som om det bara är asplöv som darrar. Eller ska det vara asklöv?) Tänk om jag har närt en hälgångare vid min barm? Men det är för tidigt för det, han borde bli förälder först. Hälgångare kan du läsa om här.
De senaste dagarna har det gått åt ett par strumpor varannan dag. Han måtte ha ingått någon sorts ohälig allians av något slag. Vänta nu. Var det H&M-aktier han fick i doppresent?
Jag och min strumpkassa längtar efter barfotatider. Då blir det inte så mycket häleri.
Lämna ett svar