Rationalisering.

Effektivisering.

Det har vi varit med om ganska länge nu. Folk har i alla tider försökt effektivisera det mesta. Även det här med att ta hand om sina barn långt innan förskolor fanns.

Den här såg jag på ett museum. Tydligen skulle ungen både äta, leka, kissa och bajsa samtidigt. Hoppas barnen inte lyckades gunga iväg från pottan.

Dagens barn och ungdomar är verkligen experter på att effektivisera, trots att den här generationen har sluppit ät-och-bajsa-stolen. När de kikar (eller skriver man KIKar?) med varandra (undrar om sms är för oss dinosaurier?) kör de med massor av förkortningar och slipper på så sätt ett stort antal knapptryckningar. Sånt är för oss gamla språknördar att förlusta oss med numera. Några exempel är vgd, vgn, elr.

Visst har väldigt mycket blivit effektivare men vi ser en del mindre önskade effekter av effektiviseringen. Till exempel läkare som inte hinner träffa sina patienter och lärare som inte hinner undervisa. Men attans vad effektiva de är! Ironi, alltså.

Ett annat exempel är att färre och färre använder sig av korrekturläsare – de är bortrationaliserade. Istället förlitar man sig på diverse automatiska stavningskontroller. Eller så struntar man helt enkelt i att det inte blir rätt eller bra. Drar ner på kvalitén. Kvalitetsanvariga är nog sällsynta numera. Som tigrar och ålar liksom – utrotningshotade.

Här är ett exempel på hur det kan bli när man har effektiviserat bort kvalitetskontrollen (=tagit bort). Jag fick klura en stund innan jag vågade låta parkering råda. På svenska betyder det parkera. Än så länge.

Det är lite som att svära i kyrkan och vara hur icke PK som helst att säga det. Fy på mig kanske?

Att vissa barn är otrevliga, inte har några gränser, inte kan uppföra sig, käftar emot vuxna är ju inte deras fel. Det är föräldrarnas fel. Det vet alla.

Men faktum är att när en unge står och smetar snorkråkor på väggen hemma hos oss så tänker jag inte: ”Men lilla sötnos, vad gullig du är. Så tråkigt att dina föräldrar inte har lärt dig att man snyter sig i papper – inte dekorerar väggarna med snoret”. Barnet i fråga var cirka 9 år då, kan tilläggas. Snyta-i-papper-åldern var alltså nådd.

Den 4-åring som lärde mina barn när de var 2 respektive 4 år att det heter fitta, kuk, knulla och så vidare – inte tycker jag att det är en supermysig unge med fel föräldrar. Knappast min första tanke. Inte heller när han sa till Kloker att han ”spelar som en jävla kärring” när han var 5 år. Jag har liksom svårt att tycka det är en trevlig prick. Det faller sig mer naturligt att tycka att han är en skitunge.

När det diskuteras om kompisar ska stanna på middag, heter det inte ja tack. Utan: ”Vad blir det? Nähä, då äter jag hemma”. Och frågar man om de vill ha en glass uteblir lyckliga JA, TACK! med tindrande ögon. Istället kan man få höra: Vad finns det?
Att vänta med att börja äta tills alla har satt sig tycks vara en vana som är som dinosaurierna – dvs utdöd.

Jag har otaliga historier som denna. För att inte tala om vad somliga barn säger till lärarna. Herregud! Man blir ju chockad. ”Din jävla nazisthatare – du gillar väl bara judar!” är inte skäl nog att få lämna lektionen. För då kan det lilla livet rymma från skolan. Gullenutt då.

Det är absolut inte meningen att på något sätt hävda att Kloker och Krusidullan är perfekta, för så är det inte. Däremot ska man kanske tänka till. För det är ju så att vi och andra helst inte vill att våra barn ska umgås med vissa barn. Trots att det inte är deras fel att de är skitstövlar. Men faktum är att bristande gränser slår tillbaka på barnen.

Nej, jag gillar inte alla barn. Och så tror jag att de som säger att de gör det ljuger.

Otäckt barn. På ytan.

HD: Lite föräldraansvar om jag får be
DN: Svensk uppfostran skapar snorungar

PS. Snart kommer jag att lotta ut böcker.