Det har jag haft. En riktigt dålig hårvecka. Inte en dag utan flera dagar.
Jag är inte så van vid det. Visst blir det för långt och visst blir de vita för synliga för fort men lockarna brukar mest bara vara att buffa till. Jo, jag har självlockigt hår. Ibland förvandlas lockarna till böjar som är svåra att tämja men oftast flyter de in i rufset runtomkring.
Men inte nu. Efter förra veckans frissabesök har lockarna försvunnit och ersätts av vågor (kan min rara frissas onda fot ha med det hela att göra?). VÅGOR. Hur vågar de, kan man drista sig till att fråga. Och var kom de ifrån? Håret är för kort för att kallas svallande, så den förklaringen funkar inte. Det ser mera ut som en tättsittande mössa med vågigt mönster – det är inte kul. Omgivningen har säkert höjt något ögonbryn här och där i förvåning över att jag inte brustit ut i ”En sjöman älskar havets våg!” med dallrande dubbelhakor och pompös min.
I morse efter duschen (okej okej, i förmiddags) såg jag mig nödd att plocka fram det tunga artilleriet. Först fönen, en sällan använd sak. Sen plattången. Nu skulle vågorna väck. Jag slet, jag drog, jag svor, länge var kampen hård och slutet ovisst. Men till slut ebbade vågorna ut.
Är jag nöjd nu då?
Inte då.
Min sjömanslook har förvisso försvunnit. Men den har ersatts med en annan marin oönskad look. Nämligen nybadad säl. Antagligen knubbsäl eller gråsäl. Eller ja, sälar är väl för det mesta nybadade. Om du tänker dig en säl som sticker upp huvudet över vattenytan – så ser jag ut. Minus det bedårande och den stora nosen. Det enda som saknas nu är att söta tanter ger mig sill och galna norrmän slår en klubba i huvudet på mig.
Gissa om jag längtar till måndag morgon när frissan öppnar.
Lämna ett svar