Kategoriarkiv: Allmänt

Att publiceras på nätet

De flesta av mina reportage finns enbart att läsa i respektive tidning. Men just nu har jag den stora glädjen att ha blivit utvald att publiceras i två olika tidningars nätupplagor. Härligt!

Så för den som vill läsa finns här reportaget om Madelene som höll på att dö innan hon fick hjälp.

Och här kan du läsa om Nina som är född som pojke och uppväxt i Jehovas vittnen.

En annan sak. För de flesta av oss bloggare går det lite upp och ner. Ibland tryter lusten och inläggen blir sällsynta. Sen får man jättelust igen, idéerna står på kö och man tycker att man har superintressanta saker att säga 😉 och bloggar så fingrarna glöder.

Vad tror ni – är bloggandet på utdöende? Eller ändrar den form och blir smalare, mera anpassad för olika områden som foto, inredning, böcker? Eller är det precis som för några år sen?

Imorgon ska jag på ett seminarium som Shenet.nu arrangerar som heter Digitala Trender. Förhoppningsvis kan de upplysa om hur det ser ut nu och framöver. Oavsett ska jag berätta.

PS. Tror ni att någon på DN läser min blogg? Inte långt efter att jag skrivit inlägget Det är fan inte lätt att vara vegetarian publicerade de denna klargörande artikel: Nu blommar det på krogen. Det är i alla fall roligt att leka med tanken 🙂

 

2015 års nyord – Om man klittrar på stranden kan man bli haffad

God fortsättning!

En av de roliga sakerna som alltid inträffar i början av ett nytt år är Nyordslistan. Som ord och språknörd älskar jag att läsa den. Vissa ord är självklara – vissa är bara roliga och kanske kortlivade. Några av årets nyord som jag reagerade över är:

  • EU-migrant: EU-medborgare som tillfälligt uppehåller sig i ett annat EU-land för att förbättra sin materiella eller sociala situation.
    Alltså ett finare ord för tiggare.
  • Faktaresistens/faktaresistent: Förhållningssätt som innebär att man inte låter sig påverkas av fakta som talar emot ens egen uppfattning.
    Hm. Tjurskallig, envis som en röd gris med andra ord. Sådana personer är hur jobbiga som helst att diskutera med.
  • Haffa: Ragga, stöta på.
    Stor risk för missförstånd om man har den gamla betydelsen för haffa i skallen.
  • Klickokrati: Ett samhälle där journalistik och politik styrs av vad internetanvändarna föredrar, till exempel genom att klicka på gilla- och delaknappar på nätet.
    Rätt eller fel? Svårt att säga, men lite hemskt låter det. Fast du får gärna klicka på Gillaknappen när du har läst det här. Typ.
  • Klittra: Onanera (som kvinna).
    Det här trodde jag absolut betydde någon ny sorts twittra, till exempel från sandstranden. ”Och här sitter jag på stranden på Österlen och klittrar bland alla solbadare”. Oj oj, det hade inte blivit så bra.
  • Mansplaining: Förklaring som ges av män till kvinnor, som förutsätts vara mindre vetande.
    Ja, tänk att det här inträffar ju lite då och då. När ska dessa dinosaurier utrotas? De är helt klart faktaresistenta.
  • Nyhetsundvikare: Person som inte tar del av mediernas nyhetsrapportering.
    De här hör man ju lite då och då: ”Neeej, det är bara elände på nyheterna, jag orkar inte läsa om det.”
  • Ögonkramp: Kramp i ögat som bland annat kan orsakas av att man tittar för nära och för länge på en mobiltelefon.
    Förut fick man sms-tummar, nu får man dessutom ögonkramp. Vojne vojne.

DN:s quiz om nyorden
Språkrådets nyordslista Här kan du läsa om alla orden.

Det är fan inte lätt att vara vegetarian

Det här utspelades vid ett julbord igår. Tre olika Janssons frestelse stod på rad. En vanlig, en laktosfri och en vegetarisk.

– Vad är det i den vegetariska?
– Fisk.
– Jaha? Men då är den ju inte vegetarisk.
– Jo, fisk är vegetariskt.
– Nej, det är det ju inte. Förresten, vad innehåller den vanliga då?
– Ansjovis.
– Men det är ju fisk.
– Nä, ansjovis är typ inte fisk.
– ??

En annan ätande gäst lägger sig i det givande samtalet.

– Jo, fisk är vegetariskt, det vet alla.

Om det är någon här som vet när fisk blev klassat som en vegetabilie hoppas jag att du vill dela med dig av din kunskap.

Sillåker

På studiebesök hos sillbonden Ann Sjovis frågar vi hur det är att odla sill. – Jo vars. Det är inte som morötter direkt, hahahaha. De kräver så förbannat mycket vatten, men dör ändå.

Från Wikipedia: Vegetarianism är en näringslära enligt vilken endast vegetabiliska livsmedel bör ätas, vilket innebär att en person som är vegetarian av etiska, religiösa, estetiska, miljörelaterade, hälsogrundade eller andra skäl inte intar animaliska produkter (vissa undantag kan göras för produkter som kan erhållas från levande djur, se nedan). I dessa sammanhang ses svamp ofta som ett vegetariskt födoämne, trots att det biologiskt tillhör svampriket och inte växtriket.

Begreppet vegetarian myntades 1847 på ett möte hos den första föreningen för vegetarianer i Ramsgate i England. Ordet är bildat ur latinets vegetabilia, dvs grönsaker.

Med tiden har flera varianter uppstått:

  • Vegan: äter varken kött, fågel, fisk, skaldjur, ägg, mejeriprodukter
  • Lakto-vegetarian: som vegan men äter mejeriprodukter
  • Ovo-vegetarian: som vegan men äter ägg
  • Vegetarian/Lakto-ovo-vegetarian: som vegan men äter ägg och mejeriprodukter
  • Pescetarian: äter fisk, skaldjur, ägg, mejeriprodukter
  • Demivegetarian: äter fågel, fisk, ägg, mejeriprodukter
  • Semivegetarianer/flexitarianer: har en kost som främst består av vegetariskt, med enstaka inslag av fisk, skaldjur, kyckling och även kött.
  • Fegvego/fuskvego: samma som flexitarian
  • Stockholmsvegetarian: äter fisk och skaldjur

The Vegetarian Society menar dock att man inte bör kalla sig vegetarian i de fallen man äter exempelvis fisk och fågel.

Det finns dem som tycker att man ska få kalla sig vad man vill. Okej. Jag kan kalla mig professor. Men hur mycket jag än gör det, blir jag aldrig professor.

Som vegetarian är jag så väldigt trött på folk som vet så mycket. Antagligen trampar jag på en massa ömma tår just nu hos alla som så gärna vill kalla sig vegetarianer fast de äter kyckling, fisk, skaldjur, kött ”bara ibland” och gelatin i massor. Vet ni, det skiter jag i.

PS. Jag förstår inte varför efterledet vegetarian över huvud taget ska vara med när man äter djur av olika slag. Vegetarian betyder ju att man bara äter vegetabilier. Alltså borde demi-vegetarian betyda att man äter halva grönsaker och stockholmsvegetarian att man enbart äter grönsaker odlade i Stockholm. DS.

Huvud på vift

Alla 2-dagar, alltså fastedagen i 5:2-dieten, går inte av bara farten. Nej. Hemskt mycket nej.

En del kärvar, stretar emot, gör huvudet tungt och magen högljudd. Då kan det komma tankar som: Men jag kan hålla mig vaken till 00:01 och ta mig en macka. Eller en skål chips. Chips är gott. En julvört med örtpastej och smörgåsgurka och ett glas mjölk är också gott.

Vadå?  Jag dricker väl aldrig mjölk?

Just då känns tankarna väldigt normala och kloka på något märkligt vis. Måste vara näringsbristen som slår ut känslan för vad som kallas normalt. Och vi kan väl enas om att de inte passar in i kategorin klokt.

huvud

Det är snarare ”Vem fan slängde in min skalle under en hylla? Och gick därifrån, glatt hummande på en hurtfrisk trudelutt”.

 

Ljudboken ”Ur jord är de komna”!

Jag har hört röster en tid. Röster som inte brukar höras i mitt huvud eller hemma hos mig. En rysligt mysigt obehaglig upplevelse.

Men jag ska absolut inte klaga. Det har handlat om sköna röster som ibland säger otäcka saker. Eller egentligen bara en röst fast som flera olika karaktärer. De flesta som hör röster förknippar dem nog med något annat, som att genast ha ihjäl alla puckade grannar som tvättar bilen varje dag, stalka alla blåögda som slänger lite extra med vänsterfoten, eller ett behov att omgående gå till kylskåpet och provsmaka en knäck. Igen. Smaken kan ju ha utvecklats.

Att korrlyssna på sin egna bok är en alldeles speciell upplevelse fylld av ”Åh, man kan betona det ordet!” och ”Men gud vad snyggt han gjorde det där!” och ”Vilken underbar norrländska farmodern fick!”.

Jepp. Som du kanske har förstått finns min miljöthriller Ur jord är de komna nu som ljudbok. Om du vill kan köpa den från Bokus, Adlibris, Load2hear, Muntligt, CDON och en massa andra ställen på nätet. Och så kan jag tipsa om att det är gratis att prova på Storytel just nu. Fjorton gratisdagar fulla med ljud- och eböcker. Men wow!  Det är nästan så att det är dumt att låta bli. Och där finns förstås även Ur jord är de komna. Peta gärna i ett betyg så hjälper du mig.

UrJord_omslag test ljudbok

Den har redan hunnit få några positiva recensioner och omdömen:

  • Jasmina <3 på Boktipset säger så här: ”Denna bok var bra tycker jag så denna kan jag allt rekommendera till er andra”.
  • Någon på Storytel ger den betyget 4/5 och säger: ”Välskriven, vardagsnära och läskig”.
  • Bokbloggaren Bloggbohemen säger bland annat: ”… mycket obehagligt och jag vill verkligen inte att den här berättelsen skall vara en framtidsförutsägelse”.

Och du, man kan låna ljudböcker gratis på biblioteken. Om de inte har just denna inne, är det bara att säga till så ordnar de det. Just det ja. Priset. Den kostar mellan 55 och 60 kronor och tar 73 minuter att lyssna på. Ungefär ett knäckkok lång.

Jag har fått ännu en dröm uppfylld, den att göra en ljudbok. Hjälp mig att uppfylla även nästa dröm – att gå med plus. Och tänk om boken skulle bli en snackis? Jo, drömma ska man.

Nu säger en röst att det var väldigt länge sedan jag provsmakade knäcken. (Lakritsknäcken, för att vara exakt.) Bäst att lyda. Men jag ska inte blanda ihop saker och ting. Knäck i lurarna och ljudböcker gifter sig inte.

PS: På produktionsbolaget Whip Media har man en ängels tålamod med ljudboksrookies. Eller nybörjare, som det heter på svenska.

Jobbiga ordspråk

Gråt inte över spilld mjölk – så lyder ett av våra gamla hederliga ordspråk som du vet. Det har den där fisförnumstiga tonen över sig, lite som det hurtfriska äckligt klämmiga Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder! som någon väl påklädd nisse utbrister när man själv är nära förfrysningstillstånd och funderar på om det inte skulle vara varmt och mysigt bland fiskpinnarna i frysdisken.

Spilld mjölk att vara torrögd inför.

Spilld mjölk att vara torrögd inför.

Men mjölk var det. Okej, om man har råkat spilla en liten skvätt så gör det förstås inget. Om någon som råkade radera mitt manus på trehundra sidor som jag jobbat med i några år skulle säga lite käckt Inte gråta över spilld mjölk! skulle jag bli helt och hållet skogstokig och troligtvis en mördare. Men. Jag kan lova att den som hittade på det här ordspråket inte har varit i en bil där mjölk har spillts i ett säte. Och självklart på ryggstödet.

Den stank som för närvarande har flyttat in i vår bil med hjälp av en läckande mjölktetra i en tygkasse, den är inte att leka med. Tvärtom så är man faktiskt gråtfärdig när man tvingas köra en bit. Och då var det ändå ekologisk mjölk.

Så kommer vi osökt in på jultider (ja ja, med lite vilja så). Kommer ni ihåg när ni var små och längtade efter julen? Hur det pirrade i hela kroppen av förväntan och dagarna kröp fram i lägsta tänkbara fart? Skulle det ha funkat om era föräldrar då utbrast: Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge? Nej, självklart inte. Väntan på julen var för lång, helt klart och jag är övertygad om att de flesta barn tycker det.

När jag var liten önskade jag mig alltid hett en chokladjulkalender. Något som jag nästan aldrig fick, jag tror det var en gång bara. Men jag ville alltid ha en. Därför får mina knoddar alltid en sån. Chokladbitarna är tunna, torra och oblatliknande – men det är ju ändå choklad. Godis, liksom. Varje morgon. Hurra för den!

I år har JAG fått en godisjulkalender! Den är MIN. BARA MIN och det kan inte ens diskuteras. En lakritsjulkalender (smaka på det ordet va?!) från Lakritsroten. Och den är så snygg! Djupet på den utlovar att det inte bara är små tunna flisor av lakrits i den. Och jag kan lova att jag längtar efter den första december. OCH att det är alldeles för långt dit.

image

image

image

Bara min! Tack älskade syster för den. Den är liksom en kompensation för många barndomsjular.

PS. WordPress var motsträvig idag. På datorn visas bilderna rätt, efter mycket trasslande, men på paddan har två av dem gått och lagt sig. Fattar inget.

En morgon i tårar

Precis som så ofta kikade jag igenom mina mejl och sociala medier efter frukost. Medan kaffet gjorde sin verkan tittade jag på en film som någon lagt ut på Facebook, något som jag ytterst sällan gör. Skulle jag titta på alla de filmer som vänner lägger ut skulle jag inte hinna med något annat. I alla fall, den här filmen visar hur några turkiska fiskare ser ett bylte på havet – de tror att det är ett barn. De skyndar sig dit och hittar TRE små barn i flytvästar. Det minsta är bara en liten knatte, inte ens två år. Han ligger livlös i sin för stora flytväst. De andra barnens skrik skär i min själ.

Vid det här laget rinner tårarna ner för mina kinder. Jag fylls av tanken: Tänk om det vore mina barn? Tänk om det var så krisigt i Sverige att jag skulle välja den sketna farliga båten framför att stanna kvar? Då kan man vara säker på att jag skulle vara helt och fullt övertygad om att det var ännu farligare att bli kvar i mitt hemland. (Och en smått ilsken tanke till den fiskare som filmade. Men de hjälpte ju barnen, det hade inte gått fortade utan filmning. Lite obehagligt ändå. Tänk om barnen varit döda?)

Jag tror inte att vi som har vuxit upp i trygga, krigsfria Sverige kan föreställa oss hur det känns. Att utsätta sina barn för något så farligt, hur nära panik är man inte då? Men vi kan försöka. Vi måste försöka. Jag är övertygad om att det inte finns någon normalt funtad förälder som utsätter sina barn för dödsrisker om de har ett annat val.

Dagsfärska bilder från Grekland visar spridda flytvästar i vattnet.

SvD. Bilder från Grekland visar spridda flytvästar i vattnet efter en av de senaste båtkatastroferna. Foto: AP.

Den lille pojken i vattnet då? Fiskarna fick upp honom i sista sekund. Han hade slutat andas men de fick igång honom. Att se de tre barnen återförenas med sina föräldrar, att se deras tacksamhet – dags för en ny ström utefter kinderna.

Blödig har jag alltid varit. Numera säger man stor empatisk förmåga. På Wikipedia står det så här (förkortat): Empati betecknar förmågan att uppleva och förstå andra personers känslor. Empatibegreppet är nära besläktat med inlevelse och medkänsla. Empati handlar om en psykisk förmåga att förstå och känna med andra.

Är det så att många i vår värld saknar empatisk förmåga? Ja, tyvärr, blir mitt svar. Man behöver absolut inte börja gråta för allt elände man ser och hör – men känna, det borde alla.

Nyare forskning har visat att tittandet på bra tv (jag törs gissa att matlagnings- och ungkarlstävlingar inte är inkluderade) utvecklar vår empati och emotionella intelligens. Det kan nog vara så, men jag var blödig långt innan jag började titta på tv. Som liten plockade jag upp björkhängena från marken och gömde dem under sängen. Det var så synd om dem som ingen ville ha, tyckte jag. Jo, det kan ju vara måtta på empatin.

Eftersom bra drama utvecklar den emotionella intelligensen är det helt okej att slänga sig i soffan och titta på ett avsnitt av Homeland nu. Och ingen kan komma och säga att det är förslappande att titta på tv. Nu får vi fundera på hur vi ska få alla krigsgubbar och stridsnissar, det är ju sällan kvinnor som startar krig – sug på den! – att börja titta på Downton Abbey, Homeland och andra serier.

Sista chansen! Och en parkerad mås.

Det är en konstig känsla att se sig själv i en veckotidning: Kolla! Där är ju jag, kisande med vinden i håret. Och varför drog jag inte in magen lite till? Jo, för efter några timmars klättrande, hoppande, skuttande, strandpromenerande, sittande har man liksom tappat allvaret och all prestige och magen får pysa ut i sin naturliga form. Det blir lätt så när man i byiga orkanvindar (johodå, det var JÄTTEblåsigt den dagen) ska stå på en sten på vågbrytaren och se allmänt avslappnad ut, typ en millimeter från en säker död och fotografen flinande säger: ”Du ser lite stel ut”. Nu vet jag precis hur lyktstolpar känner sig. Eller när man ska klättra utanför staketet på den lilla bron och slå sig ner där på kanten och lite lojt dingla med benen och le glatt mot kameran medan man vet att sjutton centimeter inte är nog för ens rumpa (jag har en typisk nittoncentimetersrumpa, om någon undrar). Om man lägger till ett otroligt trevligt och glatt sällskap i form av journalisten Gunilla Hedenby och fotografen Drago Prvulovic som drar den ena dråpliga historien efter den andra – då blir man bara fnittrig. Har du provat att vara seriös under ständigt fnitter?

I Allas, nr 44, som kom ut den 22 oktober är det i alla fall ett flersidigt reportage om mig, min bakgrund och mitt skrivande. Hur kul som helst! På allas.se kan man vinna min bok Ur jord är de komna, sista dagen imorgon 28 oktober. In och klicka bara!

Bild 2 Allas

Den där måsen då. Ja, min ornitologiska ådra är obetydlig, för att inte säga obefintlig, så det kan ha varit en trut. Eller en glada. Skit samma. Flygfäet satt parkerat på ett biltak och fotografen tyckte det var en jättebra idé att jag skulle smyga mig fram där över parkeringen och parkera mig bredvid måsen/truten/gladan. Säga vad man vill, det var en upplevelserik dag! Säkert också för alla dem som råkade befinna sig på den där p-platsen.

20150723_120223

Gunilla Hedenby och jag på den där stenen som slapp bli min död.

 

 

Att förstå män, del 847

Vi har lagt nytt golv i hallen. När vi köpte huset sa vi att vi så fort som möjligt skulle byta ut den trasiga, fula parketten som låg där. Vi täckte över den provisoriskt.

Det tog bara 13 år att få dit ett nytt golv. Måste vara rekord av något slag. I somras åkte jag helt enkelt och köpte klinkers. Jepp. Och nu är det lagt. Jepp. Om man är lagd åt det masochistiska hållet kan man undra hur lång tid det ska ta innan socklarna kommer upp. Jag tycker vi struntar i det så länge. Jepp.

I helgen skulle vi äntligen kunna använda hallen igen. Jag skulle bara våttorka det. Då utspelade sig följade:

”Jag ska bara torka av golvet, sen kan vi gå på det. Vi ska nog ta och köpa en ny dörrmatta.”

”Ja!” utbrast sambon och de två små bokstäverna dröp av ordet äntligen. ”Den här gången kan vi väl köpa en riktig dörrmatta?”

På knä i hallen tänkte jag. Oj, vad jag tänkte. Och skurade. En riktig dörrmatta? Har vi haft oriktiga dörrmattor förut?

”Vad menar du med riktig dörrmatta?”

”Ja, en riktig, inte en sån där som vi har nu”, förtydligade han på mäns vis.

Cellen jobbade förtvivlat i min skalle. Den gamla dörrmattan kallade jag för en riktig dörrmatta, den var ju liksom född som dörrmatta. Det har alla våra dörrmattor varit.  Vi har inte direkt använt örngott eller gamla bruna strumpor med en blomslinga på som dörrmattor. Ihärdig som jag är frågade jag igen:

”Vad är en riktig dörrmatta? Jag förstår inte vad du menar.”

”Inte en sån där sladdrig, i tyg, utan en riktig.”

Dörrmatta i tyg? TYG? Vad menade han? Efter några rundor till som inbegrep ordet riktig visade det sig att han pratade om trasmattan i tvättstugan. Som vi inte använder varken som in- eller utgång och därför alltid har varit helt dörrmattefri.

Och hur kom tvättstugan in i bilden?!

Det nya golvet. Längst upp en dörrmatta. Om den är falsk eller riktig låter jag vara osagt.

Nä, det här med att förstå män, det kräver flera lektioner.

Hur som helst är jag verkligen nöjd med golvet. Dörrmattan, äkta eller falsk, riktig eller oriktig får ligga där så länge. Och som vi vet kan så länge betyda SÅ länge.

PS. För några år sedan skrev jag Vad jag inte förstår med män. Del 1 (av 782. Ungefär). Det är tydligt att jag inte blivit klokare med åren, är ju uppe i 847 nu. Hur ska detta sluta?

Kyrkligt grupptryck

För några veckor sedan var vi på ett dop. En händelse under själva dopgudstjänsten och efterföljande kommentarer har fått mig att fundera lite över det här med grupptryckets dynamik. I kyrkan. Kanske inte den plats som oftast diskuteras och debatteras när det handlar om grupptryck. Alltså Svenska Kyrkan, inte någon obskyr sekt som mer eller mindre är uppbyggd av grupptryck, det är en helt annan diskussion.

Uppenbarelsekyrkan. VÄLDIGT stor och mycket vacker kyrka.

Vad som hände var att vid ett tillfälle när prästen sa att vi kunde sitta ner så var vi bara fyra stycken av kanske ett trettiotal som hörde det. Knoddarna, jag och en vuxen till som satt på samma rad som vi, satte oss ned. Resten förblev stående. Efter kanske ett par minuter sa prästen igen ”Ni får sätta er nu” och gjorde en gest med båda armarna och de andra satte sig.

En tid efter dopet fick vi kritik för att vi hade satt oss ner. Då, när prästen sa åt oss att sitta ner. Det är sällan roligt att få kritik, särskilt inte när man inte gjort något fel. Det sas att vi hade uppträtt respektlöst, eller något liknande. Jag blev faktiskt rätt arg över det. Skitförbannad, om vi ska prata ren svenska.

Jag är inte religiös men så pass gammalmodigt fostrad att jag ”uppför mig ordentligt” i kyrkan. Och trots att TV1:s Tro, hopp och kärlek gör vad de kan för att ge prästerna en mjukare framtoning så är jag ljusmilslångt ifrån att trotsa vad de säger under en gudstjänst. Jag är fortfarande i det där läget att jag inte kan ens tänka mig att till exempel ha knallrött nagellack i kyrkan.

Vi fyra var alltså de enda som hörde vad prästen sa, trots att vi inte satt närmast. Man kan också säga att vi var de enda som faktiskt lyssnade på och hörsammade prästen, den lilla handfull personer som inte pratade svenska har naturligtvis dispens.

Hur gör man i ett sånt här fall? Finns det någon kutym? Jag föll inte för grupptrycket – då hade jag ju rest mig igen. Hade jag gjort det hade jag visat prästen att jag hörde henne men struntade i vad hon sa. Hade det varit mera ”rätt”, att göra ”fel” som de flesta andra? Tyvärr var kyrkan alldeles för stor för att metoden teaterväsning skulle ha fungerat, så det var inget alternativ.

20150926_135416

Njäe, det är liksom inte min grej – att göra fel för att alla andra gör det. Om vi ska hårddra hela frågan och ställa den på sin spets så är det så i väldigt många mobbningsfall. Folk står inte emot grupptrycket och på så sätt medverkar de i mobbningen. Ja, jag vet att det är ett långsökt exempel, men fundera lite på det.

När är det bra att vika sig för grupptrycket och göra lika galet/fel som alla andra? Så där på rak arm kan jag komma på ett exempel och det är om ALLA plötsligt kör mot färdriktningen. Då är det korkat att försöka köra åt rätt håll. I vilket fall som helst blir man inte långlivad. Ett positivt grupptryck tycker jag att vi upplever just nu med alla insamlingar till flyktingar. Det är säkert många som har blivit påverkade att hjälpa.

Hur skulle du ha gjort? Jag har rannsakat mig själv och vet att jag skulle ha gjort samma sak igen. Och jag tar ingen skit för det.