Det är en konstig känsla att se sig själv i en veckotidning: Kolla! Där är ju jag, kisande med vinden i håret. Och varför drog jag inte in magen lite till? Jo, för efter några timmars klättrande, hoppande, skuttande, strandpromenerande, sittande har man liksom tappat allvaret och all prestige och magen får pysa ut i sin naturliga form. Det blir lätt så när man i byiga orkanvindar (johodå, det var JÄTTEblåsigt den dagen) ska stå på en sten på vågbrytaren och se allmänt avslappnad ut, typ en millimeter från en säker död och fotografen flinande säger: ”Du ser lite stel ut”. Nu vet jag precis hur lyktstolpar känner sig. Eller när man ska klättra utanför staketet på den lilla bron och slå sig ner där på kanten och lite lojt dingla med benen och le glatt mot kameran medan man vet att sjutton centimeter inte är nog för ens rumpa (jag har en typisk nittoncentimetersrumpa, om någon undrar). Om man lägger till ett otroligt trevligt och glatt sällskap i form av journalisten Gunilla Hedenby och fotografen Drago Prvulovic som drar den ena dråpliga historien efter den andra – då blir man bara fnittrig. Har du provat att vara seriös under ständigt fnitter?

I Allas, nr 44, som kom ut den 22 oktober är det i alla fall ett flersidigt reportage om mig, min bakgrund och mitt skrivande. Hur kul som helst! På allas.se kan man vinna min bok Ur jord är de komna, sista dagen imorgon 28 oktober. In och klicka bara!

Den där måsen då. Ja, min ornitologiska ådra är obetydlig, för att inte säga obefintlig, så det kan ha varit en trut. Eller en glada. Skit samma. Flygfäet satt parkerat på ett biltak och fotografen tyckte det var en jättebra idé att jag skulle smyga mig fram där över parkeringen och parkera mig bredvid måsen/truten/gladan. Säga vad man vill, det var en upplevelserik dag! Säkert också för alla dem som råkade befinna sig på den där p-platsen.

Gunilla Hedenby och jag på den där stenen som slapp bli min död.