Kategoriarkiv: Texter

Novellstafetten del 7

Här kommer så fortsättningen på novellstafetten som började hos Käringen mot strömmen. Första delen läser du här.

Lite hastigt och lustigt blev jag nummer 7 istället för 8.


Det gungade. Det var trångt. Försiktigt öppnade Ella ögonen, rädd för att huvudvärken skulle bli än värre. Hon försökte fukta läpparna för att kunna svälja och lyfte högerhanden för att känna på huvudet. Den slog i något ovanför henne.

Förvånad kom hon ihåg att någon hade slagit ner henne när hon spanade på ännu en äktenskapsförbrytare. Och nu låg hon i bagageutrymmet i en bil. Försiktigt kände hon på skallen, det blev kladdigt på fingrarna, men inte mycket. Det kunde hon tåla. Viktigare var att ta reda på vart hon var på väg och framför allt vem det var som slagit ner henne. Men först måste hon försöka få tag i hjälp. Och det snabbt, bilen kunde stanna vilken sekund som helst. Hon trevade i bakfickan efter sin Blackberry ringde till Jonas. Tack och lov för Jonas. Hennes första kärlek som råkade komma gående vid tjärnen när hon tog sitt renande vinterdopp.

Medan signalerna gick fram tog hennes analytiska sida över och hon började rada upp vilka det kunde vara som slagit ner henne. Lars. Men nej – inte Lars väl, deras barns far? Sofia. Mera trolig, hon ville bra gärna ha Ella ur vägen så att hon kunde ta över Lars familj totalt. Spaningsobjektet förstås, en av näringslivets toppar.

Jonas har ännu inte svarat när bilen saktar in och stannar. Snabbt gömmer hon mobilen och bagageluckan öppnas.

– Du! utbrister hon.


Upplösningen närmar sig! Bara två delar kvar nu.

Hoijna, nu är

din!

Novell: Grannsämja, sista delen

Avslutande delen av “Grannsämja”

  Anna undvek att titta på tomten till vänster. Inte blev det bättre av att den växte igen så fort.

  ”Det där ser skönt ut”, hördes en bekant stämma.

  ”Daniel! När kom du?” Anna for upp ur solstolen, kände hettan sprida sig över kinderna, egentligen utan anledning. Plötsligt var hon glad att hon hade duschat och tvättat håret på morgonen, men hon ångrade den stora gamla t-shirten och de grå mysbyxorna.

  ”För så där en tio minuter sen. Jag har bara varit in och ställt ifrån mig väskorna och kollat runt lite. Det märks knappt att det har bott någon där, det ser ut precis som när jag åkte. Fast mer välstädat”, tillade han med ett snett leende.

  ”Men kom in, eller kom över, rättare sagt. Staketet alltså!” skrattade Anna, blicken irrade runt som om den inte visste var den skulle våga landa. ”Hur är det? Vill du ha en kopp kaffe? Jag skulle ändå ha en själv nu, men jag har nog ingenting till.” Åh herregud vad jag håller på, tänkte hon.

  Daniel log. ”Ja, tack. Om du ändå ska ha, så tar jag gärna en kopp. Det danska kaffet är inget vidare.”

  Anna gick in och Daniel fångade den citronfriska doften som lämnade ett osynligt spår efter henne, innan den blandades ut i luften och försvann. Han såg sig omkring och konstaterade att hon gjort det väldigt mysigt på sin altan, fint men utan lyx. Sedan slog han sig ned i en trädgårdsstol mitt­emot Annas solstol.

  Till en början gick samtalet lite trevande, som om de inte visste riktigt var de skulle börja någonstans. Anna berättade om Kalle, att han numera var hos sin pappa var­annan helg och en under del av sommarlovet och Daniel berättade om sitt år i Köpenhamn, hur annorlunda danskarna var att jobba med, vilken skillnad det var att bo nära Nyhavn jämfört med här. De pratade lite om Teresia som Anna hade umgåtts en del med. Det visade sig att han inte kände henne närmare, hade bara hört rykten om att hon var lite speciell.

  ”Men nu måste du berätta hur allt det här gick till”, sa Daniel och svepte med armen mot all­männingen. ”Det blev ju kanonbra! Vems idé var kullen, den var ju inte med i mitt ursprung­liga förslag? Och vad har hänt med surkäringen? Hennes buskar är inte klippta med nagelsax längre.”

  ”Ja, visst blev det bra”, instämde Anna ivrigt och lutade sig fram över bordet. ”Vi är jättenöjda. Någon månad efter att du åkt, så fattades beslutet att vi skulle förnya hela allmänningen enligt din skiss. Berit var värre än vanligt! Trodde hon skulle få en stroke eller nåt. Du skulle ha sett hennes min när trädfällarna kom och tog ner tallarna. Jag skulle inte velat vara i deras kläder den dagen, jösses som hon gick på!”

  Daniel skrattade, han kunde tydligt se snipmunnen framför sig. Och trots att det var barnsligt, kunde han inte låta bli att känna skadeglädje över att käringen inte fått sin vilja fram.

  ”Man kan ju tycka att även hon skulle uppskatta att ha lite sol på sin baksida, men tydligen inte.” Anna tittade ut över lekplatsen, snurrade på kaffemuggen och skrapade med nageln på något som fastnat. Så tittade hon upp och frågade:

  ”Hörde du att hon försvann sen?”  

  ”Vaddå försvann?”

  ”Det stod om det tidningen och allt. Hon bara försvann. Polisen har varit här flera gånger och frågat ut oss alla. Vad jag förstår så är hon fortfarande så kallad saknad”, Anna gjorde två krokande rörelser i luften med båda händernas pek- och långfingrar.

  ”Jag har inte hört någonting, jag har med flit låtit bli allt vad svenska nyheter heter, men fan vad ruggigt det låter. Här händer det spännande saker så fort jag är bortrest.” Daniel log för att ta udden av sina ord. ”Du kan väl dra hela historien?”

  Och Anna berättade. Hur alla i samfälligheten hjälpte till att montera nya gungor och rutschkana, bygga en lekstuga och fixa till den igenvuxna sandlådan. Ja, inte Berit förstås. Hon hade gått omkring och spritt etter och nålvassa kommentarer omkring sig, klagat på allt och alla. De hade blivit tvungna att gräva ut under gungorna och rutschkanan, för att kunna lägga ett tjockt lager smågrus där. Allt enligt EU:s nor­mer. Så till slut stod de där med en växande jordhög, som de inte visste vad de skulle göra med.

  ”Då kom vi på, eller var det Teresia…?” funderade Anna högt. ”Ja, det spelar ingen roll om det var Teresia eller jag eller någon annan av grannarna, som kom på att vi kunde lägga all jord på tall­stubbarna och bygga en kulle.”

  ”Men det var ju en jättebra idé! Då kan småkillarna därborta i början av gatan åka med sina mountainbikes och…”

  ”… alla småbarnen hade så kul i vintras, då kullen blev en pulkabacke”, avslutade Anna meningen.

  De log i samförstånd.

  ”Du vet”, fortsatte Anna, ”tallarna stod ju nästan som i cirkel, några meter bred.” Hon ritade en stor ring i luften med högerarmen. ”Så det var många grenar och många, tunga skottkärror med jord som skulle dit. Vi fick ett gäng kärror med EU-grus över också, som vi skottade över stubbarna. Ett tag trodde vi inte att jorden skulle räcka, att det kanske bara skulle bli en liten puckel, men ungarna här är jätteglada för den. Nästan alla hjälpte till men till sist var det bara Teresia och jag kvar, vi slet hela mörka kvällen och gick inte in förrän sent.”

  ”Då måste ni ha varit bra mörbultade! Det är ju hur tungt som helst att lassa jord och grus.” Daniel såg imponerad ut.

  ”Ja, den träningsvärken hette duga. För att inte tala om blåsorna i händerna.” Hon vände upp handflatorna och började omedvetet gnida det mjuka skinnet där blåsorna sedan länge var läkta.

  ”På söndagen gjorde vi klart kullen, sådde gräs och vattnade, och alla tyckte det var skönt att Berit inte var där. Men det var några som såg henne spana i fönstret, du vet, hur man såg att gardinen rörde sig fast hon trodde att det inte syntes.”  

  Anna fortsatte att berätta om hur det tog några dagar innan någon reagerade, hur ordföranden i samfälligheten hade ringt på hos Berit, tittat in genom fönstren och slutligen ringt polisen. Sen följde besök av polisen och utfrågningar som inte ledde till någonting. Alla grannar började spekulera, Berits försvinnande blev ett samtalsämne. Det kom fram att ingen egentligen visste något om henne, om hon hade någon familj eller släktingar, varifrån hon kom. Ingenting.

  ”Ruskigt att man kan vara så anonym, fast alla känner en. Eller känner till en. Jag hade ald­rig tänkt på det innan det här hände”, sa Anna medan hon snurrade en test av sitt långa röd­bruna hår.

  Daniel tittade fascinerat på, såg hur den skimrande bytte färg, ena sekunden var den röd, nästa guldaktig. Runt, runt vispade den. Han ryste, men visste inte riktigt varför.

  ”Det börjar bli lite kyligt”, sa Anna och reste sig snabbt. Hon tittade ner i marken, drog in andan och såg sedan forskande på honom. ”Vill du följa med in en stund? Kalle kommer inte förrän om några timmar.”

  ”Det är klart jag vill.” Värmen spred sig genom hela hans kropp, men något vasst, svart gömde sig någonstans i magtrakten och pockade på att komma fram. Men nej, han ville inte släppa fram det, inte nu, och riskera att förstöra detta sköra. Han tog Annas utsträckta hand, den var varm och torr. De gick in tillsammans.

  I dörröppningen kunde han inte motstå impulsen att titta en gång till på kullen.


© Krönikören

Novell: Grannsämja, del 2

“Grannsämja”, del 2

Ett år senare

Det var inget speciellt med radhusområdet, det såg ut som sådana områden ofta ser ut med två bruna huskroppar i vinkel, bestående av exakt likadana lådor för evigt fästade vid varandra. Baksidorna, som man nådde enbart via en gångväg mellan de två längorna, vette mot en allmänning som på två sidor skyddades av radhusen och på de andra av en liten remsa naturmark, där gamla enar samsades med stenblock och barrträd. På framsidorna låg små odlade fyrkantiga revir, noga avgränsade med staket eller tuktade häckar. Kampen om att inte vara likadan som alla andra visades genom olika buskar och blommor, fågelbad och lyktor, en liten tomte i en rosenrabatt. I vissa av husen kunde man få en ledtråd om dem som bodde där genom en barncykel slängd på gräs-mattan, en kvarglömd pulka eller militäriskt raka rabatter och volanggardiner i glänsande rena fönster, medan andra var helt alldagliga. Huset allra längst in såg dock annorlunda ut. Den lilla plätten framför var full med ogräs, i rabat­terna spretade svartnade skelett, intill husväggen var tistlarna meterhöga. I burspråket bredvid ytterdörren hängde en spetsgardin slakt och något förvridet syntes skymta i blomkrukorna under dammlagret.

 

  Hösten hade precis börjat, det var en solig, frisk dag, träd och buskar var klädda i sin bärnstensskrud, det var en söndags-eftermiddag i september. Det var snart dags att ta fram räfsorna, men inte riktigt än, solen gav ett blygt löfte om ännu några dagars värme. Anna satt ute på sin bak­sida, eller halvlåg snarare, i en blå-och-vitrandig solstol som hon köpt billigt på macken, och njöt av den svaga värmen i ansiktet. Några löv prasslade sprött i det torra gräset, en nyvaken flugas surrande ackompanjerades av ett svagt knarrande från stolen. Kroppen sjönk djupare ned i dynan, hon lät tankarna glida runt, skönt oordnade.

  Vilken tur det var att hon köpte det här huset, fast det var i panik, när förhållandet var i obotlig kris och separation var det enda tänkbara. Att det skulle bli så här bra hade hon aldrig kunnat tänka sig då, när hon förutom att må dåligt fick en skvallerkäring till granne som dessutom hatade barn. Men nu satt hon här i sitt fina lilla radhus med två sovrum och en baksida som var helt perfekt när man har små barn – bara att öppna altandörren och så fanns både lekplats, skogsdunge som var en storskog för små barn, en liten kulle och öppna gräsytor inom räckhåll. Och numera bara trevliga grannar.

  Allt detta tack vare att Daniel skissade en plan för hur de skulle kunna göra om allmänningen och beräknade hur mycket det skulle kosta. Genom åren hade den vuxit igen nästan helt och tallarnas skuggor hade legat som ett mörkt täcke över de små tomterna. Hade det inte varit för Daniel hade hon inte suttit och njutit av solen nu.

  Stolen knarrade när Anna lyfte handen och stoppade tillbaka en hårslinga som den svaga brisen hade blåst ut på kinden. Daniel ja. Hon undrade om hon inbillade sig attraktionen dem emellan eller om också han kände den. Hade han tackat nej till utlandsjobbet om hon hade varit redo för ett nytt förhållande? Kanske skulle hon snart få svaret, han borde komma hem inom kort.

  Teresia, som hade hyrt Daniels hus, hade flyttat ut förra veckan och Anna saknade henne redan. Så annorlunda hon var med sina upptåg och åsikter rotade i en mycket friare mylla än vad Annas uppväxt tillät. Tarotkort, rökelse, nätter med rödvin och prat om etik och moral och människans ansvar för sitt eget liv – hon hade varit till stor hjälp för Anna att både hitta sin identitet som ensamstående och bli stark nog att lämna det förflutna bakom sig.

  Och tänk hur Teresia fick alla i området att hjälpa till med allmänningen och hur gemenskapen då hade börjat blomstra. Ja, inte käringen förstås, hon var oförmögen att säga något positivt eller delta i något som på minsta vis var roligt eller trevligt. Herregud så grym käringen hade varit mot Kalle! Mot alla barn förresten. Det går inte att förstå hur någon kan göra så mot ett litet barn. Det var så utstuderat, planerat att tillfoga mesta möjliga smärta.

  Tankarna på grannen Berit väckte henne ur halvslummern. Pulsen ökade när hon tänkte på henne, surkäringen som många kallade henne, hur illviljan och elakheterna alltid sprutade ur henne, utan uppehåll. Det var som om hon njöt av att få såra folk. Hon stod där bakom sin gardin och spanade. Sen drog hon sig inte för att skvallra om vad hon hade sett, givetvis utbyggt med egna fantasier.

 Anna undvek att titta på tomten till vänster. Inte blev det bättre av att den växte igen så fort.

 ”Det där ser skönt ut”, hördes en bekant stämma.


© Krönikören

Fortsättning kommer i morgon.

Jag blir glad om du lämnar en kommentar.


Förlåt sen publicering. Den skulle varit ute i förmiddags men något gick snett.

Novell: Grannsämja

“Grannsämja”, del 1

En thriller om grannlivet.

Den gamla damen stod och plockade med de rosa Saint Paulierna i sitt köksfönster. Händerna, genomskinliga som nattgammal is, for snabbt fram och tillbaka över de ludna bladen, plockade, kände men fann inte minsta lilla visset kronblad. När ytterdörren öppnades i ett av de närmsta radhusen rätade hon upp sig och något lystet gnistrade till i blicken. Sedan lutade hon sig lite framåt samtidigt som hon började rätta till den redan perfekt veckade spetsgardinen.

  Jaha, där kommer han, Daniel. På väg till Anna igen. Man kan ju undra vad hon har ringt om den här gången. Hon ligger verkligen i för att snärja honom. Men det kan hon ju bara drömma om! Bah! Vad tror hon att han, välutbildad som han är med fint arbete och allt, skulle se i henne? En ensamstående mamma med en riktig liten snorunge till son, ingen uppfostran alls och det hade man ju i alla fall kunnat förvänta sig, hon jobbar ju på lekis. Eller dagis, som de säger idag. Tänk bara att hon hade mage att rätta mig när jag sa lekis! Vem tror hon att hon är egentligen?! Hon som inte ens klarade av att behålla pojkens pappa. Nej, sanna mina ord, där hugger hon allt i sten, den lilla slampan. Och lördagskväll är det, tror hon inte att han har annat för sig? Ungkarl som han är, stilig antar jag, fast det där förstår ju inte jag nu förtiden. Mycket pengar verkar han ha i alla fall, så ofta som han åker taxi. De skulle ha varit med på min tid. Undrar just hur länge han blir kvar där den här gången. Han är väl för snäll, kan tänka.

   Jaha, nu öppnar hon. Vad i allsindar har hon på sig? Hon kunde gott dra upp dragkedjan en bra bit till, hon behöver ju inte visa för hela världen vad hon går för. Det förstår ju alla så bra ändå, men lite borde hon väl tänka på grannarna. Nu ska hon väl övertala honom att tallarna på baksidan ska bort och husen målas i olika färger och lekplats ska byggas och gud vet vad! Ja det säger jag bara, över min döda kropp! Jag har minsann sett de där tallarna växa sen jag flyttade hit och de har aldrig stört någon förut. Lekplats! Som om inte ungarna idag är bortskämda så det räcker! Det här området har sett ut så här i snart fyrtio år, det duger gott i fyrtio år till.

  Hon tog sig åt ryggslutet och stönade medan hon rätade upp sig och bitterhetens fåror framträdde än tydligare. Det var nog bäst att hon vilade ryggen lite. Det skulle säkert dröja innan Daniel gick hem till sig igen, här hade hon inte mer att hämta för stunden.

   Fast det kan man ju aldrig vara säker på.


© Krönikören

Del 2 publiceras i morgon.

Jag blir glad om du lämnar en kommentar!

55-ordare: Det ska börjas i tid

– Du sa att du ville ha dom! Annars hade vi inte köpt dom.
Mamman plockar upp linnet och shortsen.

Det lilla ansiktet visar en blöt blå blick och en darrande haka.
– Jag VILLE ha dom. I garderoben.

– Nu tar du dom!
Mamman lämnar rummet och tänker med bävan på tonåren. Hon är ju bara fem.


En 55-ordare är en komplett, men liten, novell skriven med max 55 ord. Den ska alltså innehålla en början, ett slut, en eller flera karaktärer och en konflikt av något slag. Väldigt roliga att skriva, försök själv! Synd att 55ord.se inte finns längre.

Som en råtta i ett hjul – 55-ordare

Här kommer en 55-ordare, dvs en komplett mininovell med början, slut, karaktär(er) och konflikt.


Som en råtta i ett hjul

Hon sprang och sprang, hjulet snurrade allt fortare. I samma takt som pulsen ökade, suddades verkligheten ut. Till slut gick det av sig själv – hon hade flyt. Presterade, levererade – hyllades.

“Mamma, hinner du inte läsa en saga ikväll heller?”

Det hördes inte när hon föll ur hjulet. Men blåmärkena i själen satt kvar länge.


 

Mininovell: Ett svårt beslut

Jag visste att jag borde, men det var svårt. Det var ju ändå över 20 år. Men jag hade inget förtroende för honom längre. Och slarvig hade han blivit. Inga intressanta samtal längre. Nej, jag borde verkligen ta och byta ut honom. En yngre kanske.

Tänk att det ska vara så svårt att byta tandläkare.


En 55-ordare är en komplett, men liten, novell skriven med max 55 ord. Den ska alltså innehålla en början, ett slut, en eller flera personer/karaktärer och en konflikt av något slag. Väldigt roliga att skriva, försök själv! Synd att 55ord.se inte finns längre.

Ful flicka

Artikeln “Retuscherade barn på skolfoto” i SvD som berättar att skolfotografer retuscherar foton på barn, får mig att se rött. Och jag lovar; den röda blicken går inte att korrigera i något bildbehandlingsprogam! I det här fallet hade fotolabbet trollat bort ett ärr på ett litet barns näsa. Utan att föräldrarna bett om det. Vad håller de på med?! Och så ha mage att säga: “Vi sitter inte och förskönar bilder, vi tycker barnen är jättefina som de är.” De kan lika gärna dra den med Rödluvan också.

Fattar de inte vilka signaler sånt förfarande ger det barnet?!

Kommer ni ihåg den lilla kinesiska flickan som sjöng men ansågs vara för ful för att vara med i teve på OS-invigningen i Peking? Då skrev jag denna 55-ordare:


Ful flicka

Alla sa att jag sjöng så vackert. Jag skulle få sjunga för hela världen. 

Men nej. Du är för ful. Ge din klänning till den söta flickan. Ställ dig där bakom där du inte syns och sjung medan sötnosen mimar.

Jag sjöng.

Nu bantar jag. Jag är åtta år och ful.

Mininovell: Som en råtta i ett hjul

Som en råtta i ett hjul

Hon spang och sprang, hjulet snurrade allt fortare. I samma takt som pulsen ökade, suddades verkligheten ut. Till slut gick det av sig själv – hon hade flyt. Presterade, levererade – hyllades.

“Mamma, hinner du inte läsa en saga ikväll heller?”

Det hördes inte när hon föll ur hjulet. Men blåmärkena i själen satt kvar länge. 

 


En 55-ordare är en komplett, men liten, novell skriven med max 55 ord. Den ska alltså innehålla en början, ett slut, en eller flera personer/karaktärer och en konflikt av något slag. Väldigt roliga att skriva, försök själv! Synd att 55ord.se inte finns längre.

Mininovell: en maxutmaning

 

En 55-ordare är en hel liten novell skriven med max 55 ord. Den ska alltså innehålla en början, ett slut, en eller flera personer/karaktärer och en konflikt av något slag. Väldigt roliga att skriva, försök själv! Synd att 55ord.se inte finns längre.


Vikten av ett samtal

 

Med tunga armar rensade Lena i sin mammas papper. Hon stirrade på samtalsspecifikationen. Kylan slog sina hårda armar om henne, pressade ihop hjärtat.

Mängder av varianter på hennes eget nummer. Men aldrig det rätta.

En förlåtande värme började spridas inom henne. Så hon hade försökt ringa mig ändå, tänkte hon.

Sorgearbetet kunde börja.