Sommarens rensning uppdagade ett gäng gamla saker från skolan, bland annat den här novellen. Jag var 15 år när jag skrev den och jag kommer fortfarande ihåg min lärares reaktion på den.
—————————————————————————————
Snabbköpet
Fredag igen! Blä, tänkte jag. Jag hatar fredagseftermiddagarna. Alla jäktar och stressar som om de hade Hin Håle själv i hälarna. Själv blir jag alltid på ett uruselt humör på fredagarna, speciellt när man står i kön i affären och har en massa människor av alla de slag framför sig.
Ja, nu var man här igen då, i affären, med vagnen lastad med mat och diverse föremål för flera hundra kronor, tänkte jag surt. Och jag antog att jag inte såg roligare ut än vad jag kände mig och det ville inte säga lite.
Hon framför mig såg inte glad ut hon heller. Ja, det gjorde nästan ingen upptäckte jag efter en stund. Jag tittade lite närmare på henne som stod framför mig. Vad mager hon var! Hon såg ut som en typisk hemmafru förresten. Inget ont om hemmafruar, men en del upptäcker man med en gång. Papiljotter i håret under en väl använd sjalett, som var lysande gul och murrigt brunbeige med vinröda rosor på. Usch!
Jag har ännu inte förstått var de får tag i alla fula kläder. Kappan som hon hade på sig var, naturligtvis tänkte jag spydigt, brun med skärp och slutade strax ovanför knäna. Stora utanpåsydda fickor hade den också, som jag gissade innehöll en massa snoriga näsdukar som hon använde till ungen som hängde i hennes kappa.
Jag tittade lite längre ner, för nu började jag bli intresserad. Jag såg röda nylonstrumpor för de mörkgröna gabardinbyxorna var för korta. Hon väntar på högvatten, tänkte jag och använde min nioåriga sons uttryck. På fötterna hade hon präktiga promenadskor som nog var pensionerade vid det här laget.
Efter en stund beslöt jag mig för att kalla henne ”Ulla”, för det tycker jag är ett avskyvärt namn.
Sen ställde jag mig så jag kunde studera hennes ansikte. Oj, hon var bra mycket äldre än jag föreställt mig. Jag gissade på något omkring de fyrtio. Mungiporna pekade nedåt och rynkorna runtomkring också för den delen. Hakan var mycket liten och såg väldigt vek ut. Antagligen har hon en diktator till man, tänkte jag.
Kinderna, ja det som hon hade som kinder, var infallna och kindkotorna stod oroväckande mycket ut. Det såg ut som om huden, som aldrig fick någon större behandling än tvål och vatten, det hade satt sina spår förresten, skulle spricka om hon så bara drog på munnen till ett litet smil.
Jag skulle just börja studera ögonen när någon sa åt mig med en enormt grinig röst, att börja plocka upp varorna på bandet.
Jag hann aldrig kolla ”Ullas” ögon, tänkte jag när jag gick ut ur affären med en lättare plånbok, men med desto fullare kassar.
—————————————————————————————-
Lämna ett svar