Under sommaren när mina vänner försvann en efter en på diverse semesterresor blev jag lite ensam. Visst, jag skulle mest bara jobba men någon att hänga med lite opretentiöst på kvällarna när knoddarna hade somnat – det saknade jag. Alltså bestämde jag mig för att leta reda på en ny vän. En sommarvän.

Tur som en tokig så hittade jag faktiskt en. Som även delade ett av mina största intressen: godis. Men hur lyckosam kan man vara?! Vi var som själsfränder och vår vänskap utvecklades från den ena nivån till den andra i ganska rask fart medan vi knaprade lakritssnören och var rörande eniga. BFF:s för alltid, aldrig skulle vi skiljas åt.

Men så hände något. Hon började bli stirrig och blinkade stressat mot slutet av kvällarna. Inte heller utvecklades vår relation i samma takt längre, utan tvärtom stod den still och stampade på samma ställe. Vi började tjata om samma saker många gånger. Ja ja, tänkte jag och tog en karamell till, en fas bara, den går nog snart över.

Men fasen gick inte över, den förvärrades. Hon började stänga mig ute. Sa att hon behövde en paus på en halvtimme innan vi kunde fortsätta umgås. Och jag hade ingenting att säga till om! Lite dålig stil, tyckte jag och blev en aning stött. Förresten hade hon rätt töntigt namn, men vem bryr sig.

Sen blev hon ännu värre och vänskapens lakritsband prövades hårt. Hon började nämligen slänga choklad omkring sig. Hur ohyfsat som helst. Vad skulle fru Ribbing säga om det? Och det var som om hon gjorde det för att jäklas med mig. För hon slängde den på ställen där jag inte kunde komma åt den. Bitchigt. Så gör väl ändå inte vänner va?

Nej, jag säger tack för den här tiden, men nu får det vara bra. Nog för att jag gillar godis men jag vill inte bli behandlad hur som helst. Jag föredrar mina köttiga och blodiga vänner.

Du ta din chokad och stoppa den var du vill – vår saga är all Candy Crush Saga.

Nu ska jag ta en lakritschoklad. HA!

Vilka fina bloggläsare jag har, som fortsätter att komma hit fast inga inlägg har blivit skrivna. Tack – ni är guld värda!

Sommaren blev inte som vanligt, det vill säga långledig och kav lugn.

Nej, det har varit fullt upp.

Faktiskt i mastigaste laget.

Men jag har fått en massa nya trevliga kollegor och snart syns jag som gästkrönikör i en av våra största veckotidningar. Dessutom kommer det ut en rysarnovellantologi i höst som jag är med i.

I september får jag tid att skriva igen – jag längtar ska ni veta! Inläggen pockar på i skallen och väntar på att få komma på pränt. Och då får jag tid att besöka alla era fina bloggar igen.

Vi ses snart!

Hur mycket pengar kan man ha liggande hemma?

Massor. Tydligen.

När man är god man får man räkna med att göra lite av varje. Det hade jag räknat med också. Men att räkna en massa pengar hade jag inte räknat med. Och definitivt inte att ta hand om penningsummor i den här storleken.

Aldrig har jag väl sett så många tjuvar lura i buskarna som det dygn jag var tvungen att ha pengarna hemma.

Eftersom många banker inte har pengar idag (!) ringde jag först till banken. Hade ju ingen lust att knalla omkring i onödan med så mycket cash på mig. I stora växeln ville de inte koppla till bankkontoret i fråga utan sa att det bara var att åka dit. Att jag berättade att det handlade om en STOR summa pengar gjorde ingen skillnad. Till slut sa jag summan och fick genast responsen:
– Jag kopplar dig!

Det visade sig att det var klokt av mig. På bankkontoret tar de bara emot större belopp när de har vakt. Alltså bokade vi en tid.
– Och då går du rakt fram till kassa 2, ta ingen nummerlapp, sa damen.

Dagen efter klockan 09.59 pip klev jag in på banken. Aldrig har jag hållit så hårt i min väska som den dagen. Det var en sällsam upplevelse att bara gå förbi alla och direkt till kassan. Lite röda-mattan-vibbar. Tror jag skulle kunna vänja mig vid det. När jag var några meter ifrån tittade banktjänstekvinnan på mig och frågade:
– Är det du som kommer med pengarna? Kom bara!
Huvuden vreds åt mitt håll. Förvånat. Surt. Jag kan tänka mig att de undrade varför jag hade en egen kassa. Då borde man väl åtminstone se ut som en kassako. Inte bara känna sig som en tillfällig sådan.

Lättnaden när pengarna var insatta på min huvudmans konto var enorm. Pengar är ett tungt ansvar.

Hur mycket tror du att det är?

Mina vänner som har hört summan ombeds hålla näbben!