Mitt i semesterns alla grillmiddagar och sena, sköna kvällar ute med vin och syrsornas egen sång sker det oerhörda i Norge. Många dör och många fler drabbas av sorg.
Känslan av hjälplöshet är lika stor som den av overklighet. Och samtidigt frågan: Varför förstod ingen vad som var på gång?
Med tårar i ögonen läser jag om hur ungdomarna som i panik simmade från ön blev upplockade av småbåtsägare, som med fara för eget liv räddade så många som möjligt. Tyvärr fick inte alla plats. Hur gör man det valet? Människorna som kastade sig i sina båtar och åkte ut för att hjälpa är hjältar och jag känner glädje över att de finns. För vi behöver hjältar i samhället.
Samtidigt pågår en liten debatt i DN om att många numera inte stannar vid en olycka för att hjälpa utan för att filma och fota. Utropstecken! Men hur är sådana människor funtade? För mig är det obegripligt hur man som privatperson kan fota eller filma någons olycka, skadade människor. Undrar om de någon gång har försökt tänka sig in i hur en situation känns för någon annan.
Jag försöker föreställa mig hur det skulle kännas att se bilder på någon i min familj, skadad och fastklämd i en bil, på någons blogg eller på Youtube.
Det borde de också göra.
——————————————————————————————-
Lämna ett svar