En del människor säger: ”Ja, jag köper alltid mina jeans där och där. Behöver inte prova, jag vet att de passar och det finns maaassooor med modeller jag kan ha” och liknande.
En sån skulle jag vilja vara. Väldigt mycket. Frågan är bara hur jag blir det?
Jag köpte nya jeans förra veckan. Eftersom någon har knubbat till mig ville jag inte köpa några dyra utan klev in på Lindex och började leta. Men viss tvekan och stor misstänksamhet tog jag med mig en hög till provhytten, men inte större än att jag kunde kika över den (den är så jobbigt att ramla in i klädställningar). Åren har lärt mig att det är bra att ha med ALLA sorter i minst tre olika storlekar, för att slippa klä på sig och springa ut i affären flera gånger.
Första paret på, vanliga jeans fast med HÖG midja. Det här kan aldrig gå väl, tänkte jag. Döm om min förvåning när de liksom gled på och passade perfekt! Ungefär samma hallelujamoment som när kondomen rullas på. Eller ja, inte direkt samma känsla, för det kan ju inte jag veta eftersom jag inte är man, men de passade lika bra. Om du fattar vad jag menar. Tajta men sköna. Jag tror jag går vidare nu. Jag var tvungen att hålla in magen för att kunna dra upp gylfen och då vet man ju att de blir perfekta eftersom de töjer sig lite sen. Så det var bara att ta dem och gå ut och betala. Perfekt!
Glad i hågen började jag använda dem. Sköna. Lite lycklig över mitt smärtfria fynd var jag. En kompis sa för några år sen att det spelar inte så stor roll om man har byxor med låg midja – så att magen kan bulla ut sig lite klämmigt över linningen – eller hög midja, för då bara trycker man upp fettet och så får det pysa ut under behån istället. Och hon har rätt!
Vad jag inte visste var att det var ståbyxor, det upplyste de inte om. Man får alltså inte gå i dem, för då åker de ner. Och man får absolut inte böja sig ner, då åker de extra långt ner. Så mina jeans med den kondomliknande passformen hänger som uttänjt, korvigt gammelmanssladder runt rumpa och lår. Om jag rör mig alltså.
Det kanske är det som är tanken: ju mindre jag rör mig, desto bättre kommer de att passa. Trist. Men jag sa ju att mina jeans är en sorgesam historia.
——————————————————————————
Efter flytten av Metrobloggen är alla prenumeranter på Bloglovin borta. Vill du prenumerera måste du tyvärr anmäla dig igen.
Lämna ett svar