Idag läste jag en artikel i lokaltidningen Mitt i om en rullstolsburen kvinna som förvägrats inträde i en tygaffär, på grund av rullstolen. Hon anmälde det hela till DO och en överenskommelse har nu träffats om att hon ska få 60 000 kronor i skadestånd. Bra och rätt tycker jag.
Sen läste jag om en pojke vars föräldrar har förgripit sig på honom och hans kusin i åtta år. Det började när han var fem år. Mamman är nu dömd till fängelse och ska betala skadestånd på 140 000 kronor till den ena pojken, vilken pojke framgår inte.
Det finns inga pengar i hela världen som kan sudda bort det som pojkarna har utsatts för, men kanske att pengar kan hjälpa dem på andra sätt, om inte annat för att täcka deras terapikostnader. Men visst är väl 140 000 kronor nästan oförskämt lite i det här sammanhanget? Och varför bara till den ena pojken?
Ingen rim och reson i hur skadestånd beräknas, tycker jag, och framför allt ingen rättvisa.
Lämna ett svar