Vi har varit lyckligt lottade denna höst vad det gäller sjuka barn, men nu är det dags. Virus eller svininfluensa, vem vet? Sonen har i alla fall haft feber, ont i halsen och rosslig hosta sedan i fredags. Han är nu på bättringsvägen men fortfarande lite spak – vilket brukar betyda att det går att jobba lite fast han är hemma (och innan du sätter kaffet i halsen: jag har inte anmält vab till försäkringskassan utan får jobba igen tiden istället, så är det att vara egenföretagare).

Efter frukost gör jag ett energiskt försök i arbetsrummet. Sonen sitter i teverummet en trappa upp och spelar Indiana Jones. Efter att ha fått gå och titta på en ny gubbe som han gjort ungefär tolv gånger börjar jag känna mig aningens mindre energisk. Det blir svårare och svårare att låta intresserad och imponerad: ”Åh, vilken cool. Är det en indian?” kan man inte säga hur många gånger som helst och få det att låta uppriktigt. Man måste variera sig.

Efter sonens önskelunch bestående av pannkakor med keso och sylt slår jag mig åter ner framför datorn. Sonen sitter snett bakom mig vid barnens dator och spelar. Jag försöker låta bli att höra ljuden, svischandet, plingandet, applåderna, sonens ”Yeah” omväxlande med ”Neeeej!”. Till slut, vid ett jublande ”Jag gjorde mål!” får jag ändå vända mig om och titta, eftersom jag ju är en engagerad mamma. Försöker åtminstone vara det. Ibland. Men var det inte biljard han började spela alldeles nyss? Jo, det var det. Jag ska precis säga att det inte heter att man gör mål i biljard när jag kommer på att jag inte har en susning om vad det faktiskt heter. Alltså när bollen/kulan/klotet rullar ner i ett hål. Spelar roll, sonen är överlycklig.

Men nu ska jag vara en bra mamma en stund och föreslår att sonen ska skicka ett mejl till farfar. Jättekul idé, tycker han. Bara en sån sak. Långsamt, långsamt börjar han skriva – bokstav för bokstav. Han är ganska duktig på att stava, men inte så bra på tangentbordet. ”Mamma! Var är V någonstans? Jaså, där.” ”Mamma! Det finns inget B här! Jaså där.” ”Mamma! Skriver du ofta T? För T syns nästan inte alls!” ”Mamma!…” Klockan går – jag får inte mycket gjort. Tankarna på jobbet bryts av ett glatt skratt. ”Mamma! JAG har alla bokstäver på samma rad, visste du det!” Kan inte påstå att det är något jag har reflekterat över tidigare. Glatt visar han genom att dra fingret över hela raden – dddrrruuuuu till J, vänder tillbaka ddddrrrruuuuu till A och dddddrrrruuuuu till G. Plötsligt känner jag mig urtråkig.

Efter mellanmålet (det är en förfärlig massa matfixande när man är hemma med sjuka barn) tar vi fram hans läsläxa. Tänker att det är bra om han kan läsa två sidor i ”Kalle bygger en koja”.  Han läser: ”Anton var snickare när han var ung. Mamma, vet du vad Långben har på sig?” Va? Nu blev det väl fel? ”Han har röda långkalsonger på sig och vet du hur det låter när han kliar utanpå dom?” Fokuseringen är inte på topp, hos honom heller.

Bänkar mig framför datorn igen. Lösningen på ett problem närmar sig när… ”Mamma! Vill du att jag ska lära dig hur man gör en kanin av två vantar?” Inget som jag direkt har längtat efter – men visst, okej. Min energinivå börjar ändå närma sig bottennotering. Det tar en stund att leta reda på lämpliga fingervantar, de ska vara stickade och utan knapp, men hittar å andra sidan ett par handskar som jag glömt bort plus en sjal som jag köpte i våras som helt försvunnit ur minnet, så det var ju ett plus.

Blir tvungen att ringa ett samtal. Även sjuåringar får små horn när man pratar i telefon och bara MÅSTE fråga något just då. I det här fallet: ”Mamma, kan du vika en gunghäst och en riddare av papper?” Då kommer flabbet och det är dags att se sig slagen.

När jag hämtat dottern på förskolan sätter vi oss och gör gunghästar och riddare av papperstallrikar och diverse annat. Fast dotterns fick bli en getabock för hon hittade så bra horn.

I morgon en ny vabdag. Undrar vad jag får lära mig då? Hur man gör en gris av en toarulle kanske.