I fredags morse vaknade jag ovanligt tidigt och mådde pyton. Rummet snurrade, golvet gick i vågor. Förbryllad satte jag mig upp. Och blev genast illamående.

Jag förstod ingenting. Det kändes som en praktfylla, en sån som man hade för ungefär tre livstider sen, på studentfester och så. Så vitt jag kunde minnas hade torsdagskvällen inte erbjudit något festande. Läxläsning, middag, disk, lägga barn. Inget partande där inte.

Med vilja och envishet försökte jag få blicken att fokusera. Det gick inte. Två koppar kaffe hjälpte inte. När jag böjde mig fram för att väcka de sovande barnen fick jag ta stöd mot väggen.

På vägen ut till bilen höll jag mig lite diskret i husväggen. På väg till skolan visade det sig att vägen inte låg stilla. Jösses. Som en ål med magknip ringlade den sig på alla ställen utom där den borde vara. Jag följde inte med knoddarna in till skolan.

Oron kom mer och mer.

Väl hemma (mantrat Jag ska inte spy i bilen fungerade) ställde jag hinken på golvet och gick och lade mig. I en snurrande värld.

På eftermiddagen ringde jag syrran, som är sjuksyrra, och beskrev hur jag mådde. Vid det laget var jag rätt säker på att jag hade antingen en hjärntumör eller en hjärnblödning. Eller möjligtvis båda samtidigt.
– Ja ja, sa hon, gäspade och lät inte ens det minsta bekymrad, du har fått Kristallsjukan. Den är jättevanlig och ofarlig. När jag jobbade på Öron hade vi ungefär fem om dan. Dom brukade komma stapplande med en hink i ena handen och den andra handen på väggen. Övertygade om att de höll på att dö.

Häpp. Kristallsjukan? Så vanlig och jag hade aldrig hört talas om den? Det är kristaller i örat som har smitit och ligger och skvalpar i båggångarna. Varför vet man inte riktigt. Om man nu inte har fått en rejäl smäll på skallen. Oftast går det över av sig själv efter några veckor. Eller månader. Eller så går man till en öronläkare som vrider och vänder på huvudet så att kristallerna trillar ur. Ploink.

Jahaja. En upplevelse rikare. Den dolda folksjukdomen. Ungefär som en fylla av värsta slag, fast minus det där att man är så schnygg, schnyggast i världen typ och att man är en gudinna på dansgolvet (släng dig i väggen Baby!).

Om man ska se det positivt så blir benen välstretchade. Måste ju parera gungandet. Så där har helgen snurrat på.

Kristaller kan vara förödande vackra. Som dessa som hängde i en snöhög. Men mina förlupna kristaller är bergis fula som stryk.

Vill bara säga att om du ser mig ragla omkring den närmaste tiden, så är jag inte berusad. Bara snurrig(are).