Fönstertittaren

Efter förra inlägget har jag blivit helt uttjatad av folk att få höra berättelsen om fönstertittaren. Jamen tjena. Det var faktiskt bara Ama de casa som ville höra historien (eller så är det bara Ama som är ruskigt snäll och omtänksam), så här är till dig Ama.


Fönstertittaren – en sann historia

”Titta, nu är han ute och går med hunden igen, mitt i natten!” säger mamma när vi kommer hem sent en natt efter en middag hos vänner.

Jag var 10 år och vi hade nyligen flyttat till hus, ett enplans parhus. Just då tänkte jag inte så mycket på vad mamma sa. Det skulle komma senare. Jag såg bara en tråkig gubbe med rock och keps som var ute och rastade en vit liten pudel.

En vinterdag något år senare såg vi stora fotspår i snön med små tasspår bredvid. På vår tomt. Från grinden och uppför de fyra trappstegen till altandörren med fönster till mammas och pappas sovrum. Där var det upptrampat. Spåren ledde tillbaka ut till gångvägen.

Både jag och min syster blev rädda så mamma berättade om farbrorn med den lilla vita pudeln, vi kom att kalla honom farbrorn med hunden, som bodde med sin familj i de vita radhusen i början av området. Hon berättade att han blev knäpp när det blev mörkt – då blev han en fönstertittare. Men han var inte farlig, sa hon. På dagarna var han hur vanlig som helst och stod och pratade gräsmatteklippning över staketet med grannarna. Alla i hela området kände till hur det var – ingen sa något. 

En familj som jag var barnvakt hos ibland berättade att de brukade vinka till honom när han stod utanför deras vardagsrumsfönster på kvällarna.
”Han vinkar aldrig tillbaka – ögonen är tomma, som om han inte ser oss”, sa de. ”Nästa dag kan han morsa som vanligt.”

Jag tyckte det var läskigt och konstigt och såg alltid med viss misstänksamhet på honom samtidigt som jag tyckte synd om hans familj. Som vuxen kom jag att fundera över det här ibland – finns det verkligen de vars knäpphet följer ljuset? Det vill säga fler än vampyrer.

Sent en sommarkväll när jag var i tonåren låg jag och läste i sängen. Det var varmt, jag hade bara tomma påslakanet över mig och fönstret stod på glänt. Boken var rysligt spännande, redan då hade jag fastnat för deckare och thrillers.

Då hörde jag hur det krasade i gruset utanför fönstret.



Kommentarer

17 svar till ”Fönstertittaren”

  1. Fönstertittare , det fanns många olika skrönor om dess suspekta personer vilka smög utefter husknuter när jag var liten … Spännande vad det och en del fanns väl korn av sanning i, som din!/Mormor

  2. Menar du att han gick ända fram till fönstret eller är detta något du hittat på?
    Bra skrivet var det i alla fall.
    Spännande!
    Sv: Hahaha…klart att vi inte renoverar badrummet varje år. Men i år gjorde vi det 🙂
    Men nu ska vi ha det så här i många,många år.
    Det är klart…andra färger på ljus och handdukar blir det allt 🙂
    Kram på dig!

    1. Krönikören

      Det här är sant.

      Kram från
      /Krönikören

  3. Nämen…nu gör du det igen!!!!
    Håller mej på sträckbänken!
    Du kan verkligen det här med att hålla en på halster!! ;D

  4. Du är då ett gummiband, sträck sträck!
    VG!
    Fast jag fnurra ju på om han bara tittade i ett, eller om det var flera!?
    T b c……..
    Natti kramar

  5. Spännande ju 🙂

  6. Underbart! Skrönor är härliga, och det spelar ingen roll om det är sant. Egentligen.

  7. Ja, mycket konstigt folk finns det.. Kram

  8. Jag har råkat ut för både blottare och fönstertittare. De är ju i allmänhet ofarliga men likväl är det obehagligt. Fast när den där mannen blottade sig brast jag ut i skratt vilket tog udden av upplevelsen för honom 🙂
    GOmorron

  9. Hoppas förmiddagens äventyr gick bra!

    Kram

  10. Wow vilken inledning på en spännande bok. Kan redan nu se bäst säljar siffrorna framför mig 😉 Jag känner lite vemod för denna man faktiskt. Kanske han hade en släng av nå´n ”gå i sömnen sjuka” eller så var han kanske väldig ensam innerst inne och drogs till alla fönster där han tyckte sig se mys, gemenskap och familjelycka. Påminner lite om en bok jag läst faktiskt. Hembiträdet av Marie Hermansson.
    Nopp inte Grekland. En bild jag tog den dagen jag och ”Farmor” möttes i RL första gången. En av de vackra fartygen utmed Strandvägen hade dekorerat så vackert med dessa blå stenar.
    Ha en fin vecka i snöbuset.

  11. Åh fy! Blev du inte rädd? Vi hade också en fönstertittare när jag var liten, men jag lyckades klara mig från att se honom..

  12. Nejmen usch vilken cliff hanger! Läskigt och spännande på samma gång.

  13. Åh! Tack så mycket!
    Jag vill höra fortsättningen med 🙂

  14. sv: Hahaha! Den vita rommen är faktiskt mjölk. Jag lovar!
    🙂

  15. MEEEEEER! Hahaha! Jag vill höra resten NU!!

  16. Nä fy så läskigt!Vilken människa!! Tur att du har skrivit del 2 så jag får läsa på en gång=D

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.