Efter förra inlägget har jag blivit helt uttjatad av folk att få höra berättelsen om fönstertittaren. Jamen tjena. Det var faktiskt bara Ama de casa som ville höra historien (eller så är det bara Ama som är ruskigt snäll och omtänksam), så här är till dig Ama.
Fönstertittaren – en sann historia
”Titta, nu är han ute och går med hunden igen, mitt i natten!” säger mamma när vi kommer hem sent en natt efter en middag hos vänner.
Jag var 10 år och vi hade nyligen flyttat till hus, ett enplans parhus. Just då tänkte jag inte så mycket på vad mamma sa. Det skulle komma senare. Jag såg bara en tråkig gubbe med rock och keps som var ute och rastade en vit liten pudel.
En vinterdag något år senare såg vi stora fotspår i snön med små tasspår bredvid. På vår tomt. Från grinden och uppför de fyra trappstegen till altandörren med fönster till mammas och pappas sovrum. Där var det upptrampat. Spåren ledde tillbaka ut till gångvägen.
Både jag och min syster blev rädda så mamma berättade om farbrorn med den lilla vita pudeln, vi kom att kalla honom farbrorn med hunden, som bodde med sin familj i de vita radhusen i början av området. Hon berättade att han blev knäpp när det blev mörkt – då blev han en fönstertittare. Men han var inte farlig, sa hon. På dagarna var han hur vanlig som helst och stod och pratade gräsmatteklippning över staketet med grannarna. Alla i hela området kände till hur det var – ingen sa något.
En familj som jag var barnvakt hos ibland berättade att de brukade vinka till honom när han stod utanför deras vardagsrumsfönster på kvällarna.
”Han vinkar aldrig tillbaka – ögonen är tomma, som om han inte ser oss”, sa de. ”Nästa dag kan han morsa som vanligt.”
Jag tyckte det var läskigt och konstigt och såg alltid med viss misstänksamhet på honom samtidigt som jag tyckte synd om hans familj. Som vuxen kom jag att fundera över det här ibland – finns det verkligen de vars knäpphet följer ljuset? Det vill säga fler än vampyrer.
Sent en sommarkväll när jag var i tonåren låg jag och läste i sängen. Det var varmt, jag hade bara tomma påslakanet över mig och fönstret stod på glänt. Boken var rysligt spännande, redan då hade jag fastnat för deckare och thrillers.
Då hörde jag hur det krasade i gruset utanför fönstret.
Lämna ett svar