Novell – tema Halloween

Halloween hör tätt samman med skräck, spöken och rysare. Därför har Åsa initierat en bloggvända med skräcknoveller.

——————————————————————————————-

En ovanlig grannsämja, del 1

Den gamla damen stod och plockade med de rosa Saint Paulierna i sitt köksfönster. Händerna, genomskinliga som nattgammal is, for snabbt fram och tillbaka över de ludna bladen, plockade, kände men fann inte minsta lilla visset kronblad. När ytterdörren öppnades i ett av de närmsta radhusen rätade hon upp sig och något lystet gnistrade till i blicken. Sedan lutade hon sig lite framåt samtidigt som hon började rätta till den redan perfekt veckade spets-gardinen.

  Jaha, där kommer han, Daniel. På väg till Anna igen. Man kan ju undra vad hon har ringt om den här gången. Hon ligger verkligen i för att snärja honom. Men det kan hon ju bara drömma om! Bah! Vad tror hon att han, välutbildad som han är med fint arbete och allt, skulle se i henne? En ensamstående mamma med en riktig liten snorunge till son, ingen uppfostran alls och det hade man ju i alla fall kunnat förvänta sig, hon jobbar ju på lekis. Eller dagis, som de säger idag. Tänk bara att hon hade mage att rätta mig när jag sa lekis! Vem tror hon att hon är egentligen?! Hon som inte ens klarade av att behålla pojkens pappa. Nej, sanna mina ord, där hugger hon allt i sten, den lilla slampan. Och lördagskväll är det, tror hon inte att han har annat för sig? Ungkarl som han är, stilig antar jag, fast det där förstår ju inte jag nu förtiden. Mycket pengar verkar han ha i alla fall, så ofta som han åker taxi. De skulle ha varit med på min tid. Undrar just hur länge han blir kvar där den här gången. Han är väl för snäll, kan tänka. Jaha, nu öppnar hon. Vad i allsindar har hon på sig? Hon kunde gott dra upp dragkedjan en bra bit till, hon behöver ju inte visa för hela världen vad hon går för. Det förstår ju alla så bra ändå, men lite borde hon väl tänka på grannarna. Nu ska hon väl övertala honom att tallarna på baksidan ska bort och husen målas i olika färger och lekplats ska byggas och gud vet vad! Ja det säger jag bara, över min döda kropp! Jag har minsann sett de där tallarna växa sen jag flyttade hit och de har aldrig stört någon förut. Lekplats! Som om inte ungarna idag är bortskämda så det räcker! Det här området har sett ut så här i snart fyrtio år, det duger gott i fyrtio år till.

  Hon tog sig åt ryggslutet och stönade medan hon rätade upp sig och bitterhetens fåror framträdde än tydligare. Det var nog bäst att hon vilade ryggen lite. Det skulle säkert dröja innan Daniel gick hem till sig igen, här hade hon inte mer att hämta för stunden.

Ett år senare

Det var inget speciellt med radhusområdet, det såg ut som sådana områden ofta ser ut med två bruna huskroppar i vinkel, bestående av exakt likadana lådor för evigt fästade vid varandra. Baksidorna, som man nådde enbart via en gångväg mellan de två längorna, vette mot en allmänning som på två sidor skyddades av radhusen och på de andra av en liten remsa naturmark, där gamla enar samsades med stenblock och barrträd. På framsidorna låg små odlade fyrkantiga revir, noga avgränsade med staket eller tuktade häckar. Kampen om att inte vara likadan som alla andra visades genom olika buskar och blommor, fågelbad och lyktor, en liten tomte i en rosenrabatt. I vissa av husen kunde man få en ledtråd om dem som bodde där genom en barncykel slängd på gräsmattan, en kvarglömd pulka eller militäriskt raka rabatter och volanggardiner i glänsande rena fönster, medan andra var helt alldagliga.

  Huset allra längst in såg dock annorlunda ut. Den lilla plätten framför var full med ogräs, i rabat­terna spretade svartnade skelett, intill husväggen var tistlarna meterhöga. I burspråket bredvid ytterdörren hängde en spetsgardin slakt och något förvridet syntes skymta i blomkrukorna under dammlagret.

  Hösten hade varit mild, det var en solig, frisk dag, träd och buskar var fortfarande klädda i sin bärnstensskrud, det var söndags-eftermiddag i Allhelgonahelgen. Snart var det dags att ta fram räfsorna, men inte riktigt än, solen gav ett blygt löfte om ännu några dagars ovanlig värme. Anna hade gått ut på sin altan för att ställa undan utemöblerna men ångrat sig. Nu satt hon, eller halvlåg snarare, i en blå-och-vitrandig solstol som hon köpt billigt på macken, och njöt av den svaga värmen i ansiktet. Några löv prasslade sprött i det torra gräset, en nyvaken flugas surrande ackompanjerades av ett tunt gnisslande från stolen. Kroppen sjönk djupare ned i dynan, hon lät tankarna glida runt, skönt oordnade.

  Vilken tur det var att hon köpte det här huset, fast det var i panik, när förhållandet var i obotlig kris och separation var det enda tänkbara. Att hon hade uppbådat styrka till en separation förvånade henne. Och att det skulle bli så här bra hade hon aldrig kunnat tänka sig då, när hon förutom att må dåligt fick en skvallerkäring till granne. Som dessutom hatade barn. Men nu satt hon här i sitt fina lilla radhus med två sovrum och en baksida som var helt perfekt när man har små barn – bara att öppna altandörren och så fanns både lekplats, skogsdunge som var en storskog för små barn, en liten kulle och öppna gräsytor inom räckhåll.

  Och numera bara trevliga grannar.

  Allt detta tack vare att Daniel skissade en plan för hur de skulle kunna göra om allmänningen och beräknade hur mycket det skulle kosta. Genom åren hade den vuxit igen nästan helt och tallarnas skuggor hade legat som ett mörkt täcke över de små tomterna. Hade det inte varit för Daniel hade hon inte suttit och njutit av solen nu.

  Stolen knarrade när Anna lyfte handen och stoppade tillbaka en hårslinga som den svaga brisen hade blåst ut på kinden. Daniel ja. Hon undrade om hon hade inbillat sig attraktionen dem emellan eller om han också hade känt den. Hade han tackat nej till utlandsjobbet om hon hade varit redo för ett nytt förhållande? Kanske skulle hon snart få svaret, han borde komma hem inom kort.

  Teresia, som hade hyrt Daniels hus, hade plötsligt flyttat ut förra veckan och Anna saknade henne. Så annorlunda hon var med sina upptåg och åsikter rotade i en mycket friare mylla än vad hennes egen uppväxt tillät. Nätter med rödvin och prat om etik och moral och människans ansvar för sitt eget liv och välmående – hon hade varit till stor hjälp för Anna att både hitta sin identitet som ensamstående mamma och bli stark nog att lämna det förflutna bakom sig. Lyckan kommer inte – man får skapa den själv, brukade hon säga.

   Och tänk hur Teresia fick alla i området att hjälpa till med allmänningen och hur gemenskapen då hade börjat blomstra. Ja, inte käringen förstås, hon var oförmögen att säga något positivt eller delta i något som på minsta vis var roligt eller trevligt. Herregud så grym käringen hade varit mot Kalle! Mot alla barn förresten. Det var liksom så utstuderat, planerat att tillfoga mesta möjliga smärta. Det går inte att förstå hur någon kan göra så mot ett litet barn.

  Tankarna på grannen Berit väckte henne ur halvslummern. Pulsen ökade när hon tänkte på henne, surkäringen som många kallade henne, hur illviljan och elakheterna alltid sprutade ur henne, utan uppehåll. Det var som om hon njöt av att få såra folk. Hon stod där bakom sin gardin och spanade. Sen drog hon sig inte för att skvallra om vad hon hade sett, givetvis utbyggt med egna fantasier.

  Anna undvek att titta på tomten till vänster. Inte blev det bättre av att den växte igen så fort.

  ”Det där ser skönt ut”, hördes en bekant stämma.

—————————————————————————————

Trogna läsare kan känna igen den, delvis. Den är något uppgraderad.

12 reaktion på “Novell – tema Halloween

  1. mormor

    Ja, tyckte jag kände igen vissa delar … trodde jag ”inbillade” mig, men det var så alltså … Ser fram emot fortsättningen på den uppgraderade versionen … /Mormor

    Svara
  2. Karin

    Gör ett nytt försök till kommentar, fick svaret att jag sänder dem för snabbt:) och så försvann allt i etern.

    Jättespännande, väntar på fortsättningen!

    Karin

    Svara
    1. Krönikören Inläggsförfattare

      Pipan! Om du läser det här: Jag har försökt kommentera på din blogg men hittar inget kommentarsfält? Är jag blind eller?

      Svara
  3. Freja

    Hmm, jag ser mig som en trogen läsare, men jag känner inte igen den… Det måste vara före min tid som bloggläsare… Nu längtar jag efter andra delen!

    Svara
  4. annelie

    Wow! Det här ska jag läsa i bilen imorgon på väg till Nordmaling!!!! Spännande!
    Och tack för gratulationerna, man fick en liten släng av sleven, ny cykel inhandlades, och ett par nya boots. Man tackar, man tackar!

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *