Författaren som slutade läsa

Det är så konstigt. Att vara författare och frilansjournalist och inte läsa böcker. Jag menar, går det ens?

Jag har saknat läsningen. Min bästa vän som har hängt med mig som en trofast hund, i ur och skur, glädje och sorg, sedan barnsben. Plötsligt försvann den. De senaste två åren har jag nog inte läst mer än en handfull böcker. Om ens det.

Visst, det har hänt saker i mitt liv som kanske kan förklara detta märkliga tillstånd – att vara en icke-bokläsare. Böcker har inte saknats, den olästa högen i bokhyllan är just det, hög. Jag har laddat ner e-böcker, kanske börjat på nån men inte kommit någon vart. Min identitet som bokälskare har fått sig en svår skada. Jag – en icke-bokläsare?

Men så kom den. En nästan lite pirrig känsla: den där vill jag läsa, nu! Förvånande nog var det en typ av genre som tidigare inte hade tilltalat mig alls som väckte min törnrosaslumrande läslust. Vadå, jag gillar väl psykologisk spänning? Inte självupplevt/roman/fakta. Kan tänkas att viss igenkänning i handlingen klippte bort några av de taggiga rosenkvistarna.

Som jag sveptes med! Lyckan över att njuta av en bok blandades med ilska, skratt, tårar, ont i magen som i ett färggrant kalejdoskop som bjöd på en uppsjö intensiva och innerliga upplevelser, fula som fina. Jag var så arg på pappan, ville skrika åt honom att man inte behandlar sin dotter så, jag led med den lilla dotterns längtan, längtan efter något som inte fanns men som var så påtaglig att den kunde ha gjort avtryck i cement. Jag vill ruska om den vuxna dottern och säga åt henne att sluta ta hans agerande i försvar, samtidigt som jag förstod det. Det är ju så kärlek är. Jag njöt av hennes lycka när hon slutligen blev någon för sin pappa, jag skrattade och fylldes av glädje med henne. Liksom sorg.

Den bok som högg ner alla de vassa grenarna runt min djupt sovande läslust var Dippen & jag av Charlotta von Zweigbergk. Läs den.

Du vet, den där känslan, när en bok ger den ena upplevelsen efter den andra, när hela ens sinne fylls av känslor? Den fick jag uppleva. Och det är jag tacksam för. Jag har fått tillbaka min gamla vän. Tack Charlotta von Zweigbergk.

 

10 tankar kring ”Författaren som slutade läsa

  1. Anni

    Vilket spännande och fint inlägg! Och en sån fin sak för både författaren och för dig. Nu måste ju även jag läsa den där boken jag sneglat på länge även om mitt sängbord redan har en trave ”måste läsa”. Tack för att du delade 🙂

    Svara
    1. Krönikören Inläggsförfattare

      Åh, tack för de orden! Tror inte att din trave mår dåligt av att växa lite 🙂

      Svara
  2. Bosse Lidén

    Det var på tiden du plockade upp din gamla vän igen. Dessutom får du alla läsare av detta blogginlägg att rusa till bibblan/bokaffären. Själv är jag rädd om min gamla vän som hängt med mig genom alla år sedan jag knäckte läskoden. Sedan går det i vågor. Hösten brukar vara min intensivaste läsperiod. Just nu är det fem böcker i högen. Tar den slut är det bara att gå till egna biblioteket på hemmaplan.
    Kram Boktokiga Bosse

    Svara
    1. Krönikören Inläggsförfattare

      Ja, jag är väldigt glad över det. Visst går det i vågor men det här var rena rama torrläggningen.

      Kram

      Svara
  3. motherless

    I ”Brann alla mina brev” beskriver Schulman hur han forsta gangen kontaktar David Lagercrantz om boken han skriver. Familjen Lagercrantz kanner till karleksaffaren, det som tystats ned i Schulmans egen slakt. De vill hjalpa Schulman lara sig mer om sin mormor. Schulman far fortroendet att lasa Olof Lagercrantz dagbok och brev till Karin. 

    Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.