133 dagar

133 dagar. Det är en lång tid. I vissa fall. När man väntar på ett besked är det ett hav av tid. Ett hav som är upprört, höga dränkande vågar, och en som knappt är simkunnig.

När läkaren säger ”Vi ser allvarligt på det här. Jag skickar remiss, du borde bli kallad fort” – blir det kallt i magen.

När två undersökningar klarats av men den tredje av någon märklig anledning återigen måste remitteras av husläkaren – då går tiden. Administration. Till vilken nytta?

”Det brukar oftast inte vara något allvarligt när det är så här”, säger sjuksköterskorna. Hungrigt suger jag i mig de lugnande orden.

Onkologens väntrum är dödens plantskola. Där har absolut ingenting gjorts för att lätta upp eller göra det trivsamt. Man kliver in i ett mörker, upplyst av endast en spotlight. Kanske sköterskan i kassan har något fel på ögonen, jag vet inte. Men jag vet att det där mörkret känns som ingen återvändo.

Inga fönster. Ingen utsmyckning. Dåligt ljus. Sjuka människor.

En läkare som på bristfällig svenska men med desto mera latin pratar och pratar.
Ilska. Prata så att jag förstår.
”Vi erbjuder i så fall operation”. Låter nästan som om jag kan få två för en och borde tacka.

Ny undersökning. ”Vi ser att det är något men vet inte vad”. Ingen vet vem som ska ge besked. Eller när.

”När det sitter så här som på dig är det ofta malignt”, säger onkologen. ”Men vi har ingen diagnos, så det är positivt.”

Malignt. Det värsta av allt skrämmande.

Ingen diagnos. Vad menar hon med det?
”Vi tar inte hela bröstet, men en rejäl bit. Du får ligga kvar.”

Livet är i läge paus. Men livet fortsätter.

”Vadå rejäl bit?” En annan doktor ser förbryllad ut. ”Vem har sagt det?”

Jag vill inte inordna mig i deras långsamma rutiner. Jag hinner ringa innan de skickar ny kallelse, vill inte vänta ytterligare en vecka. Pratar med syrlig doktor. Jag behöver ingen syrlighet just nu.

”När ska du opereras?” undrar all personal.
”Man får ingen operationstid förrän allt innan är klart”, upplyser jag sjukhuspersonalen.
”Menar du det?” Förvåningen är stor. De många rutinerna är för många.

Den förtroendeingivande kirurgen:
”Vi kommer att gå in och ta bort tumören …”
”Är det en tumör? Det har ingen sagt, bara att man inte vet vad det är.”
”Visst är det en tumör, det visste vi efter första undersökningen.”
Det har man glömt att berätta.

Dag 114 blir det operation. Helt objektifierade sitter vi där, alla som ska opereras, iklädda lika skjortor, strumpor och någon sorts rock. Alla ska prata personnummer, allergier, hemförhållanden medan alla andra lyssnar.
Jag ska inte ligga kvar. Onkologen hade fel. Igen.

Dag 132. De ringer från onkologen. ”Hade du fått en tid på onsdag?”
”Nej. Vad är syftet med det besöket?”
”Ja, nej, du kanske inte ska ha den tiden, du ska väl till kirurgen i morgon?”
Förtroendeingivande, eller hur.

Dag 133. Besked av kirurgen. Hjärtat slår synligt, min randiga blus fladdrar hastigt. Patologen har analyserat.
Tumören var ingen tumör. Det värsta ordet av alla bodde inte i min kropp.

Pausknappen släpptes efter 133 dagar.

Någonstans skaver en tanke. Det var så många fel på vägen, men visst är väl patologen kompetent?

22 reaktion på “133 dagar

  1. Karin

    Mon dieu! Vilken mardrömspärs!
    Förstår fullständigt din sista fråga, men lita på patologen. De kan!

    Puh!Jag höll andan hela inlägget…
    Vill nog ge kram idag!
    Kram!
    Karin

    Svara
    1. Krönikören Inläggsförfattare

      Jag vill ju inte förorsaka syrebrist… Tack snälla, kram tillbaka

      Svara
  2. Annelie

    Men Gud, det låter verkligen som en mardröm. En förvirrad mardröm.
    Och att ingen upplyser dig om språket! Skrämmande. En tumör är något som växer okontrollerat vilket inte alltid är farligt, ett födelsemärke är en tumör. Men visst blir man kall när man hör ordet.
    Och jodå, patologen kan sina saker. En patolog gillar inte människor, han gillar mikroskop och celler! 😉
    Men vad skönt att det inte var nåt!!!! Grattis, måste kännas underbart!

    Svara
  3. Stattinskan

    Oacceptabelt. När de hittade tumör i min sköldkörtel sa de att de skulle operera ganska omgående eftersom de var den arten som kunde bli malignt. Efter ett år – när tumören växt sig så stor att jag hade svårt att svälja -ringde jag …. De hade tappat bort min journal och det var bara att börja om på ruta ett. Vid operationen visade det sig att jag hade två tumörer och det var den lilla man hade tagit prover från. Gissa om jag hann planera min begravning ett antal gånger under den veckan jag väntade på besked …

    Svara
  4. Majsan

    Trodde när jag läste att det var en dröm, att det skulle sluta: och så vaknade jag ….
    Förstår att det varit en pärs. Grattis och kram.

    Svara
  5. Gun

    Fy, vilken pärs att gå igenom en sån sak, jag ryser när jag läser din berättelse. Är så glad att det slutade bra! Kram!

    Svara
  6. fialia

    Vården är under all kritik, min väninna fick besked att hon har lymfcancer o fick vänta i tre veckor på undersökning om hur allvarlig den är. Hennes bror som e läkare i USA ngnstans var ”galen” Detta var i september
    Men skönt nu för dig i alla fall.
    ha de Fia

    Svara
  7. PeterL

    Du, det låter som en vandring i en trång mörk gång, där man kastas mellan hopp och förtvivlan när det gäller vad som väntar i slutändan. Fruktansvärt jobbigt. Absolut fruktansvärt.
    Det tycks ha varit betydligt ljusare i slutändan än vad det kunnat vara.
    Lättnad!

    Svara
  8. Stattinskan

    Svar: Tack du underbara för din kommentar. Ja, det är märkligt det där med bloggeriet. Vi fastnar för vissa människor fast vi inte ens känner dem – du är en sådan för mig 😀
    Självklart skålar jag också – även om det bara står en avslagen flaska med mineralvatten fram för mig … bubblor som bubblor ;-D Kram

    Svara
  9. Helen

    Mycket bra skrivet/återgivet och det är nog många som håller andan när de läser!

    Och jag drog en lättnadens suck, suck, suck…av glädje för dig och de dina!

    Nattikramar

    Svara
  10. Elise

    Nej fy en sådan mardrömsresa!
    Satt här och läste utan att andas. Blev mer yr än vanligt.
    Läkare som talar fikonspråk, inte några raka besked. Ovisshet och ångest för dig och de dina. Vidrigt!
    Tur att det slutade väl.
    Kram

    Svara
  11. Millan

    Nu skrämde du mig allt. Vilken grej av läkarna…kompetent gäng de där…..ja tur att du är frisk hursomhelst. Kram!

    Svara
  12. Freja

    Alltså, det här är mer än skrämmande! Var är den svenska vården på väg? Mindre pengar, mindre personal och mer och mer ineffektiv med de små resurser de har….
    Sv: Jodå, jag är fortfarande helt nöjd med min mjuka och mysiga kropp, med rynkor och celluliter! Mina knän och min rygg däremot skulle nog gärna se något färre kilon att bära….

    Svara
  13. Ann-Mari

    …nu drog jag djupt efter andan. Tänkte när jag började läsa ”det handlar inte om dig, du återger någon annans liv” sedan insåg jag att ingen kan återge en annans ångest så tydligt och började hoppas, ”hoppas att det slutar bra”…
    Jag skulle nog också lita på patologen.
    Kramar till dig och din familj!

    Svara
  14. Ulrika

    Ja kära du…tid är verkligen nåt relativt. 133 dagar i det perspektiv du beskriver låter som ren tortyr, nothing less. Hjärtat stannar till när jag läser och tickar igång igen först när jag läst färdigt.
    Tack och lov för lyckliga slut!!
    Kram till dej från mej!

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *