Om du inte har läst förra inlägget så rekommenderar jag dig att göra det först.
Du får ursäkta att det dröjde med fortsättningen, förkylning och julfixande kom emellan i helgen.
Fortsättning från del 1:
Och så hamnade jag i en sån där situation när man inte vet om det är läge att slänga på sig kläderna och dra snabbt som attan därifrån eller börja vrålgarva. Han har nämligen …
Men innan jag hann bestämma mig kom han tillbaka med en kamera i högsta hugg, lite triumferande så där. Det var bara att hoppa upp på britsen och fortsätta, fast nu som fotomodell. Det finns ju handmodeller, finns det ryggmodeller också?
Härdsmältan började om med sitt mumlande och tassande på min rygg. Klicken uteblev dock och ett mekande med kameran vidtog istället.
– BATTELIEL! skrek han efter en stund och försvann ut i korridoren.
När jag hade landat efter hans skrämselutrop, jag är faktiskt inte van att läkare vrålar BATTELIEL bakom min rygg, passade jag på att hoppa ner och titta på vad han hade gjort. Jodå, jag hade inte sett fel förra gången. På britsen låg ett antal meter britspapper uppfluffat – han har ritat min baksida i naturlig storlek på britspappret. Med pilar och mått och hej och hå. Flera gånger.
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen – fnittret bubblade i min prickiga kropp och hotade att tränga ut vilken sekund som helst. Framför mig såg jag min journal, tio gånger så tjock som alla andras, full med britspapper.
Dr. Fukushima kom tillbaka. Fotograferandet tog sin början. Men han kom på att han ändå måste ha med sina konstverk, storleken på fläckarna måste dokumenteras och hela kroppen ritas av.
Ja, vad kan jag säga? Det var det längsta läkarbesök jag någonsin har gjort. Där var det inte snack om några 7,85 minuter per patient inte. När jag väl blev utsläppt visste jag inte hur fort jag skulle komma därifrån. Folk ute på gatan fick se en ovanligt glad patient komma utstormande från vårdcentralen. Jag anar att det inte är så vanligt att man står och asgarvar alldeles ensam utanför.
Sen fortsatte Dr. Fukushima att ringa mig hemma. Han ville så gärna ge mig mera nypmassage på sin privata mottagning. Det ville inte jag.
En tid senare berättade jag om detta märkliga läkarbesök för mina kollegor varvid en utropade:
– Du måste ha varit hos Dr. Fukushima!
Det visade sig att hans fru arbetade som doktor på samma vårdcentral. De hade underhållning vid middagsbordet varje dag när hon berättade dagens Dr. Fukushimaanekdot.
Jag tror att det var denna upplevelse som har gett mig ett sorts motstånd mot att gå på flera leverfläckskontroller. Känslan av att inte veta om man är med i Dolda kameran eller inte är inte så mysig. Inte att vara krokimodell heller. Då får det vara på riktigt papper i så fall.
——————————————————————————————————————————–
Apropå kärnkraftsolyckor som har skett flera gånger trots att de sannolikt inte kan hända så planerar Finland att bygga ett nytt kärnkraftverk. Det är verkligen ett steg i galen riktning. Tycker jag.
Lämna ett svar