Ibland skulle det vara skönt att ha ett gäng från en MC-klubb som kompisar. Jag menar en klubb av värsta sorten.
Jag har inte det. Tyvärr. Jag är alldeles för laglydig och rör mig i helt andra kretsar, fast jag gärna åkte motorcykel när jag var ung. Äsch, yngre menar jag förstås. Har till och med varit på en motorcykelsemester en gång. Den var blöt och tråkig, men det är en annan historia.
Anledningen till att jag önskar mig ett farligt gäng i bekantskapskretsen är att jag har intervjuat och skrivit reportage om en stark kvinna som heter Maria Blomqvist. Hon har skrivit den självbiografiska boken En vacker dag lämnar jag honom som handlar om hennes liv som misshandlad och torterad kvinna i ett förhållande och hur hon tog sig ur det.
För några veckor sen kom ett rop på hjälp på Facebook från Maria. Hon är stödperson till en kvinna med barn som nyligen har flytt, hals över huvud, från ett misshandelsförhållande. De bor nu i ett skyddat boende men fick inte med sig några kläder, ingenting från sitt hem. Mannen vägrar att ge dem något alls. Så vi var ett antal personer som samlade in kläder till både kvinnan och barnet och Krusidullan gick igenom sina lek- och pysselsaker och fick ihop en påse.
Polisen och socialtjänsten kan inget göra. Visst är det konstigt att polisen kan rycka ut och hjälpa till när en kund på en frisersalong inte är nöjd, men inte kan hjälpa till med detta? Det är ju faktiskt deras hem, deras kläder, barnets gosedjur och leksaker.
Maria fick rådet av polisen att gå in i deras hem utan att stänga ytterdörren och ha mobilen redo i ena handen med larmnumret färdiginknappat. Ifall mannen skulle bli våldsam.
Jo men tjena. Man kan ju storkna för väldigt mycket mindre än så.
Maktlösheten lägger sig över mig som en tung, stor, ful, illaluktande och gammal matta. Det är då jag önskar att jag känner ett gäng knuttar med skräckinjagande yttre och kedjor och basebollträn eller vad de nu har. Antagligen har de mycket värre vapen än så. Bara känslan att kunna gå in i kvinnans hem och plocka med sig deras saker medan knuttarna har naglat fast mannen med blicken. Mannen förvandlas till en liten lortfläck på golvet. Som man gärna kan trampa på.
Ja, jo det är säkert synd om honom, han har antagligen haft en pissig uppväxt. Men nu ligger mina sympatier hos kvinnan och barnet. De är rädda och inlåsta sedan en månad tillbaka, deras själar är säkert fulla med blåmärken som kommer finnas kvar resten av deras liv, de har inte kunnat gå till varken jobb eller skola på en månad. Men mannen bor kvar hemma, jobbar och lever som vanligt, kanske tar en öl med polarna efter jobbet. Det är galet att offren ska låsas in.
Om du eller någon du känner lever i ett misshandelsförhållande – gör något. En bra början är att läsa Marias bok.
Lämna ett svar