ISANDE
Marken ligger fläckvis naken. Snöhögar här och där, tynande men med ett hårt skal. Fågelkvitter. Knoppar. Det är påsklov, jag är i de tidiga tonåren och på konfirmationsläger tillsammans med min bästis.
Vi är ganska många, alla jämnåriga. Det betyder att det är livat på kvällar och nätter i baracken där vi bor. Min bästis och jag törs inte somna för en av ledarna från kyrkan är läskig. Någon sa att han försöker kika in i tjejernas rum när vi klär av oss. Han är den enda av ledarna som jag kommer ihåg.
Mitt i natten blir vi väckta.
– Upp med er! Klä på er ordentligt. Vi samlas utanför om ett par minuter.
I det sotsvarta står en samling trötta, undrande ungdomar. Någon kommer med facklor, vi får varsin.
– Kom med nu! Vi ska ner till sjön. Akta så att ni inte bränner varandra.
På ett led går vi till sjön. Facklornas fladdrande ljus är opålitligt. Skärande målbrottsröster försöker vara kaxiga. Men vi är små.
Ut på isen ska vi. Några protesterar men natten suger åt sig orden. Isen är svart. Vattnig. Den vacklar under vår tyngd. Några skriker till. Andra fnittrar hysteriskt.
Jag är rädd.
Jag vill inte.
Jodå. Mitt ut på sjön ska vi. Dova knak rullar fram under isen, likt en jätte som bryter ett träd mitt itu. Då fladdrar facklorna än mer. Vi ska stå i en stor ring. Förlita oss på att Gud håller sin skyddande hand över oss och inte låter isen brista. Lära oss lita på Gud.
Hotfullt skär den, gnisslar. Skickar iväg sprickor. Sprickor som kan sluka oss.
Vettskrämda står vi där. Lättnaden när vi äntligen får gå iland är omätbar. Vi är tysta.
———————————————————————————————–
En sann historia. Och förklaringen till att jag än idag inte tycker om att vara ute på isar.
Lämna ett svar