Ordspråket säger att man inte ska döma hunden efter pälsen. Eller det lite vanligare; håren. Betydelsen att man inte ska döma någon på förhand eller efter sitt utseende är väl ganska välkänd. Klok också.
Men. Ibland gör jag det. Dömer hunden efter dess utseende.
Någonstans i närheten bor det en hund, en stor och ilsken (jepp, redan dömd) rackare. Varje gång vi möts när jag är ute med daghunden gör hon utfall, morrar, visar tänderna och skäller.
”Hon är såååå snäll. Hon vill bara leka”, bedyrar hennes matte, knappt hörbart, medan hon kämpar för att inte bli omkulldragen. Varje gång. Allt medan hunden visar tänderna så att nosen är alldeles veckig.
Jo men tjena. Som om hon bara vill visa vilka fina tänder hon har?
Och morret är bara för att vi ska höra vilken fin röst hon har?
Nä du, eftersom jag inte ens är släkt med Rödluvan så dömer jag den hunden efter hennes hår.
Visst kan det vara så att skenet bedrar – att hunden är genomsnäll. Men jag tänker inte testa.
Skenet kan som sagt bedra (ordspråken bara studsar ur mig idag!). Som du ser här nedan.
Daghunden är INTE så där hög.
Och så har jag lite större huvud.
Lämna ett svar