Kvinnan sitter rak i ryggen, rak i nacken. Endast hakan är något nedvinklad. I knäet ligger en inplastad bok, ovanpå en mjuk handväska. En bokcirkelbok. Jag ser inte vilken.
Hon är helt ovetande om att hon ska bli ett blogginlägg.
Hon ser tråkig ut. Tillknäppt. Klädd i enbart murriga färger, håret behöver en tvätt. Glasögonen var moderna för … nej, frågan är om de någonsin har varit moderna.
Hon är nog bibliotekarie. Eller administratör på Försäkringskassan. På hennes kontorsstol hänger alltid en brun kofta som hon brukar ha över axlarna. Så att hon inte ska sitta i drag.
Hon dricker en kopp kaffe på förmiddagen på jobbet.
Ett småleende drar snabbt över hennes färglösa kinder. Boken är tydligen smårolig. Jag ser fortfarande inte vilken det är.
Rutiner. Hon gillar rutiner. Skulle tycka det är helt ”crazy” att köpa hem en pizza istället för den fredagsmiddag som hon och maken alltid äter. Alltid har ätit. ”Men Arne, du äter alltid två potatisar! Varför skulle jag ha kokat TRE idag?” Skulle inte falla henne in att strunta i disken efter maten.
Tänk om hon visste att hon skulle bli ett blogginlägg. Att hennes förmodade diskvanor skulle bli svart på vitt.
Hon placerar bokmärket noga mitt i boken. Fäller ihop den. Hennes rörelser är invanda. Precisa. Inget yvigt. Armbågarna nära kroppen. Inte ta plats. Snabbt lägger hon ned boken i väskan, utan att ge mig en chans att se framsidan. Drar igen dragkedjan, ända till stoppet.
Hon är rädd om boken. Den ska ingen ficktjuv komma åt.
Oj. En dragkedja till. Som lika nogsamt dras till sin slutstation. Det måste vara en värdefull bok.
Oj igen. Handväskan har dessutom en slejf med knäppe. Som stängs lika noga som de två övriga stängningarna.
Nu blir jag riktigt nyfiken på boken, boken som är instängd, instängd, instängd. Precis som kvinnan såg ut att vara. Instängd i rutinerna.
Men hon log när hon var i bokens värld. Ovetande om att hon skulle bli ett blogginlägg.
————————————————————————————
Jag älskar att titta på folk. Ge dem yrken. Familjer. Intressen. Dialekter. Bakgrunder.
Genom att göra det göder jag min fantasi (frågan är hur mycket gödning den behöver?) och luftar mina fördomar. Sådana har vi alla. Den största fördomen är tron att vi inte har några fördomar.
Men shit vad jobbigt det måste vara att åka tunnelbana med mig.
Lämna ett svar