Tankarna om varför vissa människor vill ha barn är svåra att undvika ibland. I alla fall om man råkar zappa in på programmet ”Gravid i höga klackar” som går på SVT1. Det är en amerikansk (of course) dokumentärserie om graviditetskonsulten (måste slösa på några !!!! för det jobbet) Rosie Pope som jobbar åt förmögna blivande föräldrar på Manhattan. Hennes uppdrag kan handla om att anordna baby showers, hitta snygga mammakläder, inreda barnrum, se till att mamman får hår, makeup och naglar fixade direkt efter förlossningen så att hon ser vacker ut på fotona, lära ut hur man byter blöjor och att bebisar skriker (oroväckande många vet inte ens det minsta lilla), anställa assistent till den blivande modern, fixa dejter till den blivande ensamstående mamman som är i åttonde månaden. Alltså så där helt vanliga jordnära saker.
I förra programmet kom hon hem till ett par som väntade sitt första barn. När hon frågade vad de behövde hennes hjälp med fick hon svaret:
– Vi vill ha hjälp att göra vårt barn flexibelt.
– ????
– Jo, vi vill ha ett flexibelt barn. Alla våra vänner har barn som måste sova på vissa tider, som måste ha mat lite då och då, och det stör så i våra aktiviteter, sa den blivande pappan.
– Jaha, svarade Rosie och försökte rätta till sitt ansiktsuttryck som starkt påminde om en fiollåda. Låt mig ställa några föräldra-intelligensfrågor, bara för att kolla hur mycket ni vet om bebisar. Hur många gånger per dag äter en fyramånadersbebis?
– Tjaa, fyra.
– Så ni tror att en bebis äter typ frukost, lunch och middag?
– Ja, det borde väl räcka. Den kan väl äta när vi äter.
– Okej. Om ni ska iväg på en dagsutflykt, vad behöver ni ta med till bebisen?
De blivande föräldrarna tittar först hjälplöst på varandra och svarar sedan självsäkert:
– En blöja! Och en flaska välling.
Vid det här laget har det gått upp för Rosie vad hon har att tampas med. Hon föreslår därför att de ska ta med sig en robotbebis på helgens utflykt till en vinodling.
I bilen börjar bebisen skrika, mannen får panik efter ungefär två sekunder och skriker åt sin fru att få slut på det. Och så fortsätter det så. Fast värre. Det där som han trodde att en bebis kan roa sig själv många timmar i en bil slog visst fel.
Undrar om de blivande föräldrarna har funderat på om de kanske är de som borde bli mer flexibla. Skulle inte tro det.
Stackars barn, tänker jag.
Sedan läser jag i DN om den franska mamman som döpte sin son, född den 11/9, till Jihad och skickade honom till dagis iklädd en tröja med texten ”Jag är en bomb”. Så fruktansvärt smaklöst.
Stackars barn, tänker jag igen.
Visst är barn flexibla. Så här till exempel:
Man kan ju vara flexibel på olika sätt.
Men någon måtta får det ändå vara.
Lämna ett svar