Det var länge sedan Maria Akraka lämnade löparbanorna och prispallarna bakom sig och sadlade om. I dubbel bemärkelse eftersom hästarna har en stor del i hennes liv nu.

Vintern är snöfri den morgon jag svänger in på hästgården Brännskogen i Upplands Väsby, glad över att jag tog gummistövlarna på mig. Det är lerigt, mycket lerigt. Maria Akraka tittar leende ut genom en dörr tillsammans med sin ståtliga grand danois Alex. De passar bra ihop, långbenta och graciösa båda två. Vi slår oss ned i det kombinerade fika- och omklädningsrummet och Maria ska bjuda på kaffe. Och kaka, för kaffebröd är en av Marias svagheter. Alex, som är ett och ett halvt år, tror att han är en liten valp och slänger upp ett framben i mitt knä. Det känns ungefär som att få ett mindre träd dumpat över sig.

Maria får Alex att lägga sig på sin plats så att vi kan prata i lugn och ro.
– Det är lite som att ha en bebis igen! säger Maria när hon sätter sig ner och häller upp kaffe.
Hon berättar att Alex är en omplaceringshund som familjen har haft i ungefär ett halvår.
– Det var Tord som ville ha en grand danois. Jag är uppvuxen med hund och ville egentligen inte ha någon. Men när vi träffade Alex, så, ja då bara blev det så, skrattar Maria med sitt bländvita leende.

Eftersom Maria är en stor djurälskare har familjen också två katter och hon är delägare i två travhästar som är uppstallade här på Brännskogen. Den ena tränar hon själv.
– Jag har alltid haft ett stort djurintresse och hade velat bli veterinär, men studierna till det fungerade inte med allt tävlande, berättar Maria och fortsätter:
– Jag har ridit sedan jag var liten, tills jag var ungefär nio år. Då föddes lillasyster Veronica och vi hade inte längre råd med ridskola. När jag bodde på Väddö hade en kompis häst och senare på högstadiet jobbade jag extra i ett travstall.

Det var då som Marias kärlek för travhästar väcktes. När löparkarriären tog fart fanns det inte tid för hästar längre, fast de fanns i bakgrunden hela tiden. År 2000 köpte Maria sin första tredjedels travhäst. Lite senare blev det en tredjedels häst till och så ytterligare en halv till. Nu har hon även B-licens vilket betyder att hon får träna sina hästar men inte köra lopp.

Maria har flyttat runt en del men har nu funnit sin plats. Hon föddes i London av svensk mamma och nigeriansk pappa och flyttade till Rågsved som treåring. Sedan blev det Väddö, Norrtälje, Nigeria, USA, Tyskland, Malmö och Stockholm.
När barnen kom blev det jobbigt att bo inne i stan och de började leta hus. Ett krav var att de skulle flytta till någon ort längs med Roslagsbanan så att äldsta dottern skulle kunna gå kvar i sin skola i stan. Familjen förälskade sig i ett sekelskifteshus i Täby kyrkby och köpte det.
– Så blev det ju nära och bra till stallet också, menar Maria.

Under sin uppväxt kände sig Maria alltid annorlunda.
– Jag var inte vit, inte svart, men svensk.
På sjuttiotalet fanns det inte flera färgade och svarta i stockholmsområdet än att alla kände till varandra. Medan Biafrakrisen blev känd i Sverige och omvärlden försökte Maria och hennes syskon vara som alla andra – fast de hade afro och grannarna trodde att de var adopterade. Att vara annorlunda födde ett behov av att hävda sig och idrotten är en lämplig plats för det.
– Idrotten förbrödrar och försystrar, det är idrottens finaste sida. Och när du väl är känd suddas ”olikheten” ut, säger Maria eftertänksamt.
På frågan om det var därför Maria började springa svarar hon med ett skratt:
– Nej, det var håret! Jag såg en bild av Valerie Brisco Hooks, en amerikansk svart löpare. Hon gjorde intryck och hon hade rakt hår, hår som fladdrade i vinden. Det ville jag också ha.
Och därför började Maria träna, hon var då arton år. På rekordsnabba tiden tre år gick hon från nybörjare till en plats i landslaget.
– Fast jag fick oförtjänt mycket utrymme i media, på grund av min hudfärg, säger Maria sakligt och stoppar in en hårtest bakom örat.
Med tanke på Marias alla medaljer och resultat och att hon fortfarande är innehavare av rekordet inomhus på 800 meter, kan väl det där med oförtjänt kanske diskuteras. Mindre känt är att hon också har varit utsedd till världens bästa kvinnliga hare.

Maria är nöjd med tillvaron och saknar inte det egna tävlingslivet. Nu är det travtävlingar som gäller. Hästen Highspeed Call har sprungit in en del pengar och Romero Bob har nyligen kunnat starta igen efter en lång konvalescens.
– Glöm travet, var glad om han kan bli promenadhäst, sa veterinären, berättar Maria.
Men hon ville inte ge upp hoppet. Efter operation och ett halvårs vila och rehabilitering är han på gång igen.

Idag jobbar Maria deltid på Intersport, som internationell proffskommentator för travtävlingar och driver sitt egna företag Sportcore. I Sportcore engageras före detta elitidrottare av näringslivet för olika typer av evenemang, det kan vara föreläsningar, hälsoupplägg, fysiska aktiviteter och mycket annat. Hästarna sköter hon på morgnarna.
Visst får man känslan att en del har längre dygn än vi andra?

Maria har också ett stort engagemang för klimat- och miljöfrågor.
– Vi måste sluta slösa med jordens resurser. Konsumtionsinställningen i samhället är ohållbar, jag är förvånad över att det inte görs mer för att stävja konsumtionen, utbrister hon engagerat och fortsätter:
– Jag har slutat äta kött och kyckling och handlar så mycket ekologiskt som möjligt, det är mitt bidrag. Men det räcker inte, det måste göras mera i samhället. Ta till exempel en så enkel sak som sopsorteringen – vi måste få möjlighet att enkelt sortera mera, utan att behöva åka iväg själva med våra sopor.
Maria fortsätter att prata om nutidens totala nonchalans inför djur och djurhållningen.
– Vi har helt tappat kontakten med djur och natur. Så som mänskligheten beter sig idag är som en cancersvulst, vi håller på att gräva vår egen grav. Jag menar – om vi inte kan ta hand om vår egen närmaste omgivning, ta bara vargfrågan som ett exempel, hur ska vi då kunna ta hand om Jorden?

Någon åldersnoja har Maria inte drabbats av och är mest förvånad över medias intresse när hon fyllde 45 år förra året.
– Jag gillar verkligen livet! Jag har lugnat ner mig, behovet av att jaga är mycket mindre nu än när jag var yngre. En anledning tror jag är hästlivet, att jag är ute så mycket oavsett väder och får följa naturens växlingar, det är rogivande.

Just idag har Maria inte tränat hästen eftersom en kompis ville rida. Hon har istället passat på att springa åtta kilometer i skogen med hunden. Vilket inte syns alls, hon ser nästan oförskämt fräsch ut.

Ja, det märks att vackra Maria Akraka mår bra. Hon är inte bara glad och opretentiös utan också en öppen och stark person som utstrålar trygghet och harmoni och står för sina åsikter. Hon trivs med livet helt enkelt. Och precis som de flesta andra hästägare blev hon säkert glad när snön kom.

Kort om Maria Akraka

Ålder: 45 år.
Familj: Gift med f.d. trestegshopparen Tord Henriksson, döttrarna Mica 15 år och Moa 10 år, katterna Hanna och Pontus och hunden Alex.
Bor: Täby kyrkby utanför Stockholm.
Sportkarriär: Bland annat 18 individuella SM-guld i 800 meter och 1500 meter.
Jobb: Modell för Twilfit och programledare för trav- och galopprogram. Arbetar nu som marknadsförare för Intersport och med det egna företaget Sportcore.
Fritiden ägnas åt: Familjen och hästarna.
Tränar: Springer 4-5 gånger i veckan.
Drömmer om: Att få fram en riktigt bra travhäst.

———————————————————————————-

Detta reportage har varit publicerat i en lokaltidning. Det är något redigerat.