Sjuksköterskan spänner ögonen i oss och säger:
”Och så måste ni se till att det finns en dosett hemma när hon kommer hem.”
Allt annat; om sjukdomen, oförmågan att klara sig, det faktum att vår styvmamma har noll och intet kvar av sina kognitiva förmågor, att biståndsbedömaren är totalt inkompetent verkar vara av underordnad betydelse. Dosetten är viktig.
Vi tittar lite förundrat på varandra men går vidare med det som vi tycker är viktigare. Såna bagateller som att det inte finns pengar att handla mat för, eftersom ingen god man finns, till exempel.
Dagen efter ringer en annan sjuksköterska och berättar att styvmor ska få åka hem nu. Och det finns väl en dosett hemma?
Nej, det gör inte det. Ingen av oss har kunnat prioritera att åka flera mil just då, för att lämna en dosett.
”Men hon kan väl få sin medicin ändå?” Misstroget funderar jag över hur svårt det kan vara för en distriktssköterska att ge två tabletter en gång om dagen.”
”Njae, egentligen inte. Det måste finnas en dosett.”
”Menar du att hon inte kommer att få någon medicin om det inte finns en dosett?” frågar jag.
”I princip, ja,” blir svaret.
Eftersom jag inte gillar svar som innehåller ”i princip” frågar jag igen, rakt på sak. Och nej, om det inte finns en dosett så blir det ingen medicin.
Visst är det ett märkligt land vi lever i? Jag hade inte en aning om att en dosett var så otroligt viktig, jag trodde nog att det faktum att folk helst inte ska dö eller bli dödsjuka så fort de kommer hem från sjukhuset var viktigare.
Det är bäst att köpa en och ha hemma. Utifall att.
Lämna ett svar