… avbryter mitt arbete. Trevligt, tänker jag. Först. Sen tänker jag att det inte är ett bra tecken när det skramlar så om tvättmaskinen, muntert eller ej.
Aha, jag tvättar en ficklampa. Lite otippat faktiskt. Undrar om den kommer att lysa alldeles lysande efter en 40-graders kulörtvätt? Fast den är svart.
Helt säkert tippat är däremot att Kloker inte kommer att bli varken munter eller Glader när han får höra det.
Och glada barn vill ju alla ha.
I söndags efter diverse julshoppande kom jag hem med ett par nya läsglasögon. Jätteglad var jag. De är cerisa, går att sätta på huvudet och ögonfransarna går inte emot glasen hela tiden. Det är så skönt att kunna blinka lite så där när andan faller på, fast glasögonen sitter där de ska. Snygga är de också och klär mig. Enligt både damen i affären och spegelbilden.
Kloker och Krusidullan blev också jätteglada. De började vrålgarva när de såg mig. ”Du ser helt korkad ut!” lyckades Krusidullan få fram mellan frustningarna och hålla-sig-för-magen-skrattet. Kloker var oförmögen att tala.
Ja jo, glada barn är ju bra. Fast kanske inte precis hela tiden.
Vi ska nog ta det där med att man kanske inte alltid behöver säga vad man tycker, en gång till. Det får ju vara måtta på munterheten.
Lämna ett svar