På lördagseftermiddagen kommer vi fram till gården. Den är ståtlig. Det är inte vi – vi har suttit i bilen i flera timmar. Värdinnan kommer ut på trappan iklädd en blommig eftermiddagsklänning och hälsar oss välkomna.
Eftermiddagsklänning? Varför tänker jag på ett sånt ord? Finns ens det ordet?
Värdparet visar oss stugan under visst pladder. Handmålade tapeter, arkitektritat, 1700-talet, kamin renoverad, tidsenlig, orkidéer, drinkglasen står där, pelargoner, utbytta stockar. Stugan är helt enkelt förtjusande.
Förtjusande? Snart börjar jag säga kära nån och kära du också, helt utan ironi.
På kvällen blir vi bjudna till värdparet på en kopp kaffe (inga muggar här inte).
När man har en Kloker och en Krusidulla är det med något delade känslor som man kliver in i ett hus som enbart har handmålade tapeter och antikviteter i alla vrår. Upplevelsen av att få se det förmörkas av den galopperande, hysteriska känslan av hur dyrt minsta lilla misstag kan bli.
Vi hade ganska nyligen ätit en sen middag så knoddarna var i sitt esse. Du vet så där fruktansvärt energiska som barn blir efter näringsmässiga intag, när de formligen småhoppar utefter väggarna och gärna tar en tur i taket också, fnittrar åt precis allt och helt enkelt inte kan vara stilla. Munnen är inte heller stilla och det mesta som kommer ut är prutt och bajs.
Det känns inte helt bra, men jag försöker vara positiv och tänker att ibland så lugnar de ju ner sig. Jo, äckligt positiv försökte jag vara.
Och yes! Självklart! Visst har värdparet en VIT soffa. Den skiner, lyser, blänker retsamt, vinkar till mig och säger spefullt: Dom kommer att spilla!
Mitt i den VITA soffan sitter Kloker och bligar på muffinsen. Han måste ha beamat sig dit på något vis. Jag känner hur svetten börjar porla nerför ryggen och raskt styr jag om allt och placerar de små rumporna på varsin pall. Antagligen antika pallar, men herregud, bättre än en vit soffa. Saft och hembakt i ungar som redan är i tornadostatus är inte att rekommendera.
Vem som är mest lättad när vi går därifrån förtäljer inte historien. Men soffan var fortfarande VIT och porträtten av de humorbefriade släktingarna i pampiga guldramar stirrade lika imbecillartat som när vi kom. Puh.
Lämna ett svar