Obekanta ord

På lördagseftermiddagen kommer vi fram till gården. Den är ståtlig. Det är inte vi – vi har suttit i bilen i flera timmar. Värdinnan kommer ut på trappan iklädd en blommig eftermiddagsklänning och hälsar oss välkomna.

Eftermiddagsklänning? Varför tänker jag på ett sånt ord? Finns ens det ordet?

Värdparet visar oss stugan under visst pladder. Handmålade tapeter, arkitektritat, 1700-talet, kamin renoverad, tidsenlig, orkidéer, drinkglasen står där, pelargoner, utbytta stockar. Stugan är helt enkelt förtjusande. 

Förtjusande? Snart börjar jag säga kära nån och kära du också, helt utan ironi.

På kvällen blir vi bjudna till värdparet på en kopp kaffe (inga muggar här inte).

När man har en Kloker och en Krusidulla är det med något delade känslor som man kliver in i ett hus som enbart har handmålade tapeter och antikviteter i alla vrår. Upplevelsen av att få se det förmörkas av den galopperande, hysteriska känslan av hur dyrt minsta lilla misstag kan bli.

Vi hade ganska nyligen ätit en sen middag så knoddarna var i sitt esse. Du vet så där fruktansvärt energiska som barn blir efter näringsmässiga intag, när de formligen småhoppar utefter väggarna och gärna tar en tur i taket också, fnittrar åt precis allt och helt enkelt inte kan vara stilla. Munnen är inte heller stilla och det mesta som kommer ut är prutt och bajs.

Det känns inte helt bra, men jag försöker vara positiv och tänker att ibland så lugnar de ju ner sig. Jo, äckligt positiv försökte jag vara.

Och yes! Självklart! Visst har värdparet en VIT soffa. Den skiner, lyser, blänker retsamt, vinkar till mig och säger spefullt: Dom kommer att spilla!

Mitt i den VITA soffan sitter Kloker och bligar på muffinsen. Han måste ha beamat sig dit på något vis. Jag känner hur svetten börjar porla nerför ryggen och raskt styr jag om allt och placerar de små rumporna på varsin pall. Antagligen antika pallar, men herregud, bättre än en vit soffa. Saft och hembakt i ungar som redan är i tornadostatus är inte att rekommendera. 

Vem som är mest lättad när vi går därifrån förtäljer inte historien. Men soffan var fortfarande VIT och porträtten av de humorbefriade släktingarna i pampiga guldramar stirrade lika imbecillartat som när vi kom. Puh.

13 tankar kring ”Obekanta ord

  1. Freja

    Jag känner med dig, vet precis hur det är. Man vill ha koppel och munkorg på dem, men det är ju inte riktigt socialt accepterat….

    Svara
  2. carina

    🙂 Påminner om en kompis jag har i Stockholm. Brahegatan. Italiensk släkt, rik sådan. När jag är där frågar jag först vilken stol man kan sitta i…:-)

    Svara
  3. Annelie

    Ojojoj, det där känner man igen! Känns som om att ta med en elefant in i en porslinsaffär.
    Och känslan efteråt är otroligt skön, däremot har man väl inte varit så koncentrerad på samtalet kanske, minns inte vad man sagt, om man nu sagt nåt överhuvudtaget!

    Svara
  4. Gun

    Hahaha, ja usch och fy såna hem undviker man helst, även utan ungar i släptåg. Herregud, jag spiller ju själv stup i ett liksom..

    Svara
  5. Ama de casa

    Hu vad jobbigt! Vi var och hälsade på några bekanta till min far som bodde i ett sånt hem när jag var 12 år eller så. Man vågade knappt röra sig, och dessutom hade dom vänligheten att berätta vad allt kostade.
    När jag skulle ta jordgubbar ur en hög skål på fot så sa dom bara liksom sådär i förbifarten att skålen kostade 40.000 kronor.
    Att jag inte tappade den i blotta förskräckelsen är något jag undrar över än idag…

    sv: Jag minns också vinet Parador från min ungdom. När jag först hörde talas om dom där Paradorerna som finns här i Spanien så var vinet det första jag tänkte på 🙂

    Svara
  6. Jane

    Känner med dig vännen.
    Så där var det hos en väninnas föräldrar.
    Sv: Tack för din fina kommentar.
    Kramar i massor finaste du / Jane

    Svara
  7. Britt

    Det är såna gånger jag är glad att jag har en drulleförsäkring kopplad till hemförsäkring och plusreseförsäkring som täcker kostnader upp till 3 miljoner…i fall jag skulle snubbla.

    Svara
  8. annika

    He he he … Släkten är verkligen värst.
    Kommer hem på torsdag … Sugen på lite ”Krönikörinspiration” Säg är det möjligt … La la la la la la la … pokonis A

    Svara
  9. Babs

    Å så härligt berättat men vilken jobbig situation, det måste ha känts skönt att gå därifrån.
    Kram

    Svara
  10. Annelie

    Jodu, nog skruvade han om i min skalle också. Och även denna killen, Buck. Fast om man tänker efter har han ju det rätt bra, den där Buck. En snygg kropp att titta på i spegeln,och tänder han kan han göra det med sig själv. Han har ju sin vagina kvar. Och ALLA säger ju faktiskt att man måste älska sig själv!

    Svara

Lämna ett svar till Viktkamp Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.