Blek, hålögd och prickig kommer jag till jobbet. Jag har aldrig varit så trött i hela mitt liv. Varför det? undrar du. Jo, vi har haft sportlov.
Maken fick som vanligt för sig att han var 23 år igen och kastade sig utför den svåraste backen. Men han tycker att gipset blev fint efter att barnen dekorerat det. Väckarklockan ringde klockan 6 varje morgon – så roligt att få gå upp extra tidigt när man är ledig – för att vi skulle hinna till skidskolan. Stugan skulle ligga ett stenkast ifrån backen och tänk att jag är så imponerad över hur duktiga de är på att kasta sten här bland fjällen. Ett par, tre mil verkar de klara av hur lätt som helst.
.JPG)
Första gången jag handlade i den lokala mataffären fick jag ett hejdlöst fnissanfall när jag skulle betala – så fånigt dyrt. Det gick över när jag insåg att det blir havregrynsgröt fram till nästa lön. Jag har tappat rösten efter att ha försökt överrösta diverse snömaskiner hela veckan. Men doktorn har försäkrat mig att de röda prickarna kommer att försvinna, det är bara en vanlig furureaktion.
Jag säger bara en sak: Hem ljuva hem.
Den här satiriska krönikan skrev jag för ett par år sedan, efter en vecka i Sälen.
Lämna ett svar