I fredags var jag och julhandlade. Jag avslutade med en stund på varuhuset. Det var svalt och lugnt, luftkonditioneringen susade svagt, andra kunders stilla surr hördes på avstånd. Jag hade gott om plats för mina stora kassar och slapp knuffas och trängas utan kunde i lugn och ro titta på ditt och datt, fundera, få idéer – jag hade det ganska bra.
Då kommer en småbarnsförälder in.
KOM DÅ TINDRA! KOMMER DU IHÅG VAD VI SKA KÖPA? VA? GÖR DU INTE? VI SKA KÖPA EN HÅRFÖN TILL MAMMA I JULKLAPP. HON VILL JU HA EN SÅN.
Prrr rrr pling plong! Mobilen åker fram.
AAA, DET ÄR JOCKE. AMEN TJENA! NÄ, DET ÄR LUGNT, KONTRAKTET ÄR I PRINCIP KLART. BARA UNDERTECKNANDET KVAR, TYP. JAG FIXAR DET I MORGON. GÅ FRAM TILL TANTEN DÄR OCH SÄG ATT DU SKA HA EN HÅRFÖN TILL MAMMA. JO! GÖR DET NU.
Prrr rrr pling plong! Mobilen var redan framme.
AAA, DET ÄR JOCKE. TJENA! NÄ, INGEN FARA, ÄR OCH JULHANDLAR LITE BARA. MMM. JAG TAR DET FIRST THING I MORGON BITTI. DET ÄR LUGNT. AAA, BRA. AAA DET SKA BLI SKITKUL, FAST JAG VET INTE OM JAG HINNER, DET ÄR RÄTT TJOCKT NU. BRA! HEJ! VI SKA HA EN HÅRFÖN. DEN DÄR BLIR BRA. KOM NU TINDRA, SÅ GÅR VI OCH BETALAR.
Prrr rrr pling plong…
Varför blir en del så? Högljudda. Låg det latent och blommade ut i högsta decibel när barnen kom eller har det varit där hela tiden? Det är som om de vill att alla ska höra. Vad förväntar de sig då, undrar jag. Att man hoppar fram och ”Thanks for sharing, liksom!”?
STOR i orden – liten på jorden. Är det så? Hoppas inte, för i så fall är jorden full av för små människor.
Lämna ett svar