En annorlunda Lucia
En Lucia när jag var omkring 11 och syrran 13 år var våra föräldrar bortresta. Det bestämdes därför att vi skulle åka hem till mormor efter skolan och äta middag och fira lite. Vi var där ofta och hade så varit hela vår uppväxt. Jag som var yngst av oss större barnbarn var förvisso ett väldigt lugnt och snällt barn, men inte helt oförmöget till bus. Som min mormor trodde.
Mormor var urtypen för rejält fruntimmer och även en riktig matmormor, som så många andra som varit med om krigstider när maten var sällsynt. Inget fick förfaras, allt gick att äta, tyckte mormor. Det var inte alltid som alla andra instämde.
Jag kommer ihåg mormors kylskåp. Det var alltid knökfullt och luktade illa. Och av någon anledning hade hon alltid havartiost hemma. När man öppnade kylskåpsdörren fick alltså man en fet smäll rätt på näsan. Vet du hur en öppnad havarti luktar? En havarti som med dagens mått mätt skulle ha varit slängd och förmultnad tre år tidigare? Om du tar den allra värsta, gamla, sura, fotsvettsblöta strumpan som inte blivit tvättad på fyra år och kombinerar den med en riktigt äcklig torrdasslukt – ja, då börjar du närma dig. Men det är en bit kvar.
När vi skulle åka hem på kvällen kom mormor som vanligt på att vi måste ha lite mat med oss. Det hade vi alltid. Fast vi hade hoppats på att slippa. Den här gången blev det havartin. Och några gamla starka korvar som stank så man undrade om någon människa med tillstymmelse till luktsinne och hjärnceller över huvudtaget skulle stoppa något liknande i munnen.
Ost och korvar stoppades i en liten papperspåse, inte slösa på plast eller så. Kommer du ihåg de randiga glasspåsarna från GB? En sån var det. Hur mycket man än rullade ihop den trängde stanken ut, fet och klistrig fastnade den i allt.
När vi gick till bussen genade vi över en liten skogsplätt, då fortfarande obebyggd. Det var mörkt och snöfritt. Och vi plågades.
”Ska vi verkligen gå på bussen med den här påsen? Folk kommer ju tro att vi har skitit på oss! sa syrran.” Hur långt ifrån oss hon än höll påsen lade sig stanken som ett gammalt täcke över oss. Och vida omkring oss.
”Nej, gud vad pinsamt. Det stinker ju! Nej, jag vägrar”, sa jag. Så jag tog påsen och slängde iväg den i skogsdungen. Fnittrande åkte vi så hem. Lite fladdriga i magen, vi hade både slängt mat och skräpat ner.
Så fort mamma kommit hem berättade vi hela historien. Hon skrattade gott och förstod oss. Man gör så när man vuxit upp med havarti.
Dagen efter ringde mormor till mamma.
”Hur smakade korven då?”
”Den var god, tack så mycket.” Mamma var med på noterna.
”Jaså. Mycket märkligt”, snäste mormor.
Nu ska du veta att mormor var en hejare på att snäsa och samtidigt rynka på näsan. Föreställ dig en bastant ilsken kanin med grått hår i en svinrygg som fått nyspulver – då är du nära.
Syrran och jag stod bredvid och tittade på mamma, som plötsligt blev röd om kinderna. Skämt gick inte hem, märkte vi, ursäkterna föll inte i god ost. Jord, menar jag.
När samtalet var avslutat och luren pålagd berättade mamma att mormors grannes hund kommit hem med en söndertuggad påse och spytt upp korv och havarti, varvid grannfrun genast ångat över till mormor och serverat henne en utskällning som hette duga.
När min mormor var sur, då var hon sur. Inga halvmessyrer. Och hon var övertygad om att det var syrrans idé. Det hjälpte inte att jag ringde och berättade att det var jag som var den skyldiga.
”Du är så snäll. Jag vet att hon har övertalat dig att säga så!” blev svaret på det.
Och mamma var den sämsta av döttrar. Om jag minns rätt tog det flera månader innan allt var som vanligt igen.
Och vad jag tycker om havarti? Det kanske räcker med att säga att någon havarti aldrig har kommit över min tröskel.
Lämna ett svar