”Grannsämja”, del 1
En thriller om grannlivet.
Den gamla damen stod och plockade med de rosa Saint Paulierna i sitt köksfönster. Händerna, genomskinliga som nattgammal is, for snabbt fram och tillbaka över de ludna bladen, plockade, kände men fann inte minsta lilla visset kronblad. När ytterdörren öppnades i ett av de närmsta radhusen rätade hon upp sig och något lystet gnistrade till i blicken. Sedan lutade hon sig lite framåt samtidigt som hon började rätta till den redan perfekt veckade spetsgardinen.
Jaha, där kommer han, Daniel. På väg till Anna igen. Man kan ju undra vad hon har ringt om den här gången. Hon ligger verkligen i för att snärja honom. Men det kan hon ju bara drömma om! Bah! Vad tror hon att han, välutbildad som han är med fint arbete och allt, skulle se i henne? En ensamstående mamma med en riktig liten snorunge till son, ingen uppfostran alls och det hade man ju i alla fall kunnat förvänta sig, hon jobbar ju på lekis. Eller dagis, som de säger idag. Tänk bara att hon hade mage att rätta mig när jag sa lekis! Vem tror hon att hon är egentligen?! Hon som inte ens klarade av att behålla pojkens pappa. Nej, sanna mina ord, där hugger hon allt i sten, den lilla slampan. Och lördagskväll är det, tror hon inte att han har annat för sig? Ungkarl som han är, stilig antar jag, fast det där förstår ju inte jag nu förtiden. Mycket pengar verkar han ha i alla fall, så ofta som han åker taxi. De skulle ha varit med på min tid. Undrar just hur länge han blir kvar där den här gången. Han är väl för snäll, kan tänka.
Jaha, nu öppnar hon. Vad i allsindar har hon på sig? Hon kunde gott dra upp dragkedjan en bra bit till, hon behöver ju inte visa för hela världen vad hon går för. Det förstår ju alla så bra ändå, men lite borde hon väl tänka på grannarna. Nu ska hon väl övertala honom att tallarna på baksidan ska bort och husen målas i olika färger och lekplats ska byggas och gud vet vad! Ja det säger jag bara, över min döda kropp! Jag har minsann sett de där tallarna växa sen jag flyttade hit och de har aldrig stört någon förut. Lekplats! Som om inte ungarna idag är bortskämda så det räcker! Det här området har sett ut så här i snart fyrtio år, det duger gott i fyrtio år till.
Hon tog sig åt ryggslutet och stönade medan hon rätade upp sig och bitterhetens fåror framträdde än tydligare. Det var nog bäst att hon vilade ryggen lite. Det skulle säkert dröja innan Daniel gick hem till sig igen, här hade hon inte mer att hämta för stunden.
Fast det kan man ju aldrig vara säker på.
© Krönikören
Del 2 publiceras i morgon.
Jag blir glad om du lämnar en kommentar!
Lämna ett svar