För en tid sedan var jag på en visning av ett äldre hus, byggt runt 1920. De flesta originalfönster var kvar och på några dörrar hade de sparat de gamla svarta handtagen, slitna, fulla med målarfärgsfläckar, materialet kändes som bakelit.
Det var flera än jag som charmades av de lösa fönstrena att sätta in under den kalla årstiden och tog i handtagen och ojade sig ”Åh, de har sparat de gamla handtagen också! Så charmigt! Vilken karaktär!” Ooooona och aaaaaana kom i jämn ström.
Väl hemma igen i huset byggt 1975 tittade jag på våra stora fönster – ännu ej utbytta, med grå, fula fönstervred. Är det så att om så där en 60, 70 år sker något magiskt och de förvandlas och blir fina, charmiga och får plötsligt karaktär?
På något sätt känns det helt obegripligt att det här ska bli det allra minsta charmigt. Eller vad säger du?
Nej, jag tror inte att alla saker blir gamla, fina saker. Fast å andra sidan – vem hade trott att 70-talets stora brun-orangea mönster skulle bli inne igen. Inte jag.
Lämna ett svar