Sagan om Rut, Rot och lille Butler (redigerad repris)
Det var en gång en ung kvinna som hette Rut och en ung man som hette Rot. De kände inte varandra. Men en dag när solen brutalt avslöjade vinterns nersmutsade fönster och fasadens krackelerade puts mötte Rut Rot. Rot var stor och stark, så kallat manlig och drog till sig Ruts blick där han stod uppflugen på en stege med hammaren i sin grova näve.
Rut gick in, tog fram dammsugaren och började med sitt men kunde inte låta bli att slänga en blick genom fönstret då och då och beundra Rot. Inbillade hon sig eller var det faktiskt så att han log mot henne, lilla obetydliga Rut? Det började darra i Ruts skurgummeknän. Rot var ju så fin och så nyttig och så bra för arbetslösheten och så bra för byggbranschen och så bra… Det var faktiskt ingen hejd på hur bra han var den stilige Rot. Medan Rut å andra sidan levde på lånad tid. Många ansåg att Rut inte hade något existensberättigande, att hon var dålig för Sverige, dålig för demokratin, att hon inte skulle få finnas mera.
Rut förstod inte. Vad var det för skillnad egentligen? Rot hjälpte folk att bygga och renovera och Rut hjälpte folk att städa och klippa gräset. Rot var hyllad och Rut var, inte direkt hatad men hennes existens var starkt ifrågasatt.
Mitt i sina funderingar blev Rut avbruten av dörrklockan. Hon gick och öppnade och där stod Rot, charmigt leende med prillan rinnande mellan bländvita tänder. Rut tappade dammtrasan.
”Bjussar du på en fika?” undrade Rot.
”Hmmm… ehh… självklart! Kom in du.” Rut lyckades samla ihop sig så att hon kunde prata normalt. Fikat blev längre än vad deras arbetsgivare skulle ha gillat och det ena ledde till det andra.
Ett år senare, en dag i mars när solen sken och försiktigt värmde gråbleka kinder och mösstrista hår föddes Ruts och Rots första barn. Det var en mycket tystlåten pojke och de beslöt att han skulle heta Butler.
Rut hade blivit av med jobbet när hon var gravid men som tur var hade Rot kvar sitt, så de hade i alla fall en inkomst. Jag får väl börja jobba svart sen, när föräldrapenningen är slut, tänkte Rut och tittade på sin lille son. Synd att mitt jobb inte fick vara kvar. Och synd att Rot inte kan ta ut någon föräldraledighet.
Och så levde familjen Rot i alla sina dagar, precis som Rutor och Rotor gjort i alla tider. Det som möjligen var lite annorlunda med den här familjen var att de tillbringade väldigt mycket tid i tunnelbanan – av någon outgrundlig anledning blommade lille Butler upp i därnere i mörkret.
Lämna ett svar