I alla år har jag trott att jag är en genuin djurvän. Snudd på präktig genomgenuindjurvän som har tyckt att även de äckligaste djuren ska behandlas med respekt. Så fel jag hade. Sedan vi blev med tomt för några år sedan har jag upptäckt en ny sida hos mig själv. Den mordiska.

Mitt mordiska jag ligger i träda en stor del av året för att vakna till liv ungefär samtidigt som vitsipporna blinkar blygt i backarna. Då känner jag det första pirret: Hur ska det bli i år? Ska det räcka med några förebyggande mord eller kommer det att bli megamassmord som för några år sedan?

Eftersom jag på intet vis uppskattar den här nya sidan hos mig själv, har den snöfyllda vintern glatt mig. Jag har tittat på de enorma snöhögarna och tänkt: ’Nu fryser de ihjäl! Ha!’ Fel igen. De äckliga äggen har legat där och myst och gonat sig eftersom snön har fungerat som ett värmande och skyddande täcke. Bah! Nu kommer de fram, extra hungriga, extra många, extra slemmiga, extra allt.

Ut med fällor, gift och pet-flaskor med öl i. För i sommar vill jag känna gräset under fötterna, njuta av dahliorna och plocka jordgubbarna till barnen. Och då måste de äckliga, allätande kannibalerna bort. Mördarsniglarna. Jag är en mördarsnigel-mördare.