Nu när vi är mitt uppe i värsta/roligaste/stressigaste jul-förberedelserna (välj det som passar) syns det tydligt hur det står till med julfirande och jämlikhet. Inom en del områden tassar jämlikheten försiktigt framåt, tipp tapp. Men i själva julområdet verkar det ha stått tämligen stilla sedan männen började hugga sig en julgran och släpa hem genom snön till den röda stugan – här väger traditionen tungt.
Det är övervägande kvinnor som julhandlar och julpyntar, med undantag för det pynt som ska upp utomhus. Och vem är det som står för största delen av julbak och julmat? Min morbror berättar stolt varje jul att det är han som har gjort köttbullarna. Det säger han många gånger, så risken att någon ska missa det är lika liten som mandeln i julgröten. Men jag tror att det i princip är det enda han gör i matlagningsväg, förutom att grilla på sommaren förstås. Det är ju männens område. Och innan du surnar till – visst finns det undantag.
För ett par år sedan röstades en kille fram som årets Lucia i en gymnasieskola i min hemkommun. En hårdrockare. Med långt ljust hår. Undrar om de kallade honom Lucio? Frågan är vilket som väger tyngst: Tradition eller jämlikhet? Han hade antagligen inte blivit årets Lucio om han hade haft kort hår.
Många små barn är lite rädda för jultomten. Inte så konstigt. Han är stor och bullrig med långt vitt skägg och ofta ser han rent ut sagt läskig ut i ansiktet. Tomtemasker har ju faktiskt använts vid bankrån. Men tänk om vi skulle införa kvinnliga tomtar? Istället för det myndiga och bullriga: ”Hoho, finns det några snälla barn här?” med ett vippande sockervaddsskägg, så kommer en tomte med tuttar, kjol, concealer och långa svepande ögonfransar och säger milt: ”Hihi, var är alla snälla, gosiga barn?”
Lämna ett svar