Jo Nesbøs ”Pansarhjärta” hade legat och väntat på mig en tid. Ibland gör jag så med böcker jag ser fram emot extra mycket att läsa. Tjock var den också, 646 sidor i pocketupplagan, och jag gillar tjocka böcker.
Jag har gillat de tidigare böckerna om Nesbøs alkoholiserade hjälte Harry Hole. I ”Pansarhjärta” blir han hämtad hem från Hongkong där han gömt sig för att glömma sitt förra uppdrag och kärleken. Två kvinnor har mördats i Norge på det mest brutala sätt och Hole är Norges enda seriemördarspecialist. Vi får vara med om mord och tortyr på de mest bestialiska vis, blodet flödar, plågorna står i kö. Hemligheterna och det förflutna spökar för i stort sett varje person i handlingen, och de är många. Vindlingarna verkar aldrig upphöra.
Och så är det med hela boken – den verkar aldrig sluta. Den borde ha varit 200 sidor kortare, de spännande miljöerna i Kongo lämnades åt sitt öde eftersom jag inte kan se dem framför mig och grottandet i lidande och bestialitet kunde ha halverats. En stor del av poliskåren är korrupt på ett eller annat sätt, likaså de många inblandade personerna. Språket flyter på men många gånger blandar han ihop perspektiven vilket gör läsaren förvirrad och ledtrådarna är uppenbara, dock inte för polisen.
Jag beundrar uppfinningsrikedomen i handlingen och det komplexa persongalleriet, där dåtid vävs ihop med nutid. Men här blev det för mycket av allt. Det var som om Nesbø vill att läsaren ska bada i en orgie av otäckt, blodigt, slaskigt, grymt i en och samma bok.
Jo Nesbø är en av världens mest säljande författare och många har hyllat ”Pansarhjärta” i sina recensioner. Men inte alla – här är Svenska Dagbladets recension. Jag rekommenderar gärna några av hans tidigare böcker, men inte denna.
Lämna ett svar