Igelkottens elegans — vilken titel! Bara den kan man ju bli lycklig av, den sätter genast igång tankarna om vad romanen kan tänkas handla om.
Boken har två huvudpersoner: Renée, 54 år, är portvakt i en förnäm fastighet i Paris finare kvarter och Paloma, som bor i huset. Renée är änka, mycket intelligent och beläst, men hon gömmer sin verkliga person bakom ett typiskt portvaktsbeteende, det vill säga butter och korkad. Paloma är tolv år, överintelligent och udda. Hon har bestämt sig för att begå självmord när hon fyller 13 år.
Både Renées och Palomas liv korsas och påverkas när en av våningarna säljs till en japansk man, som inte har den nedärvda överlägsenhet som övriga i huset besitter. Mer än så vill jag inte berätta eftersom det säkerligen skulle beröva dig läsunderhållningen.
Med ett språk som skimrar och får mig att le och ibland utmanar mig, träffsäkra och underhållande metaforer, raljerande över Paris överklass, härliga karaktärer, en handling som är både roande, kärleksfull och sorglig är Igelkottens elegans det bästa jag har läst på väldigt länge.
Ett plus är att översättningen har gjorts av två personer vilket säkerligen hjälpt till att skildra Renées och Palomas historier med olika röster.
Författarinnan Muriel Barbery är fransyska, bosatt i Japan. Att hon har varit lärare i filosofi visas i bokens filosofiska djupdykningar. Men det blir aldrig tungt — orden flyger med lätthet över sidorna och jag fick flera nätter förstörda. Det är ett väldigt gott betyg när det inte går att sluta läsa fast klockan är 2.30.
Boken har vunnit flera prestigefyllda priser och när den kom ut i Sverige 2009 blev den en av årets största bokframgångar. Vad gjorde jag då? undrar jag. Hur kunde jag missa den?
Läs den och njut!
————————————————————————–
Lämna ett svar